Print Friendly

Det behövs en sparandelinje

Av Philip Lerulf | 23 augusti 2013

Sju år efter att Alliansen vann regeringsmakten fattas fortfarande en viktig pusselbit – en politik för ett ökat enskilt sparande. Nu behövs en samlad idédiskussion i borgerligheten om sparandets betydelse för såväl hushållens trygghet som samhällets stöttålighet, skriver Philip Lerulf, författare, som i dagarna arrangerar det första Vejbystrandsmötet.

Privatekonomin för de flesta i Sverige har blivit bättre de senaste 20 åren. Stadiga reallöneökningar sedan mitten av 1990-talet följt av inkomstskattesänkningar de senaste åren har bidragit till att stärka hushållens ekonomi.

Men den goda utvecklingen har inte gjort oss rikare i betydelsen pengar på banken.
Trots arbete och hyfsad lön har breda medelklassgrupper knappt några besparingar, utöver bundna pensionspengar och marknadsvärdet av villan eller lägenheten.

Riktigt hur illa situationen är fick jag först klart för mig när jag skrev boken Balansakten (Timbro, 2013). Ur Demoskops kartläggning av svenskarnas privatekonomi framträdde en dyster bild. Nästan hälften av alla i åldrarna 30-49 år uppgav själva att de som mest lyckats spara 50 000 kronor. Bland inkomsttagarna med 25 000-33 000 kronor i månaden hade fyra av tio den summan. De som tjänade över 33 000 kronor hade visserligen ett bättre sparande, men även i denna grupp hade drygt en femtedel som mest 50 000 kronor. Intervjuerna jag gjorde runt om i landet bekräftade bilden av medborgare som i praktiken lever ur hand i mun.

Statistiken skaver mot den gängse bilden av Sverige, ofta betraktat som ett av världens rikaste. Rikedom är dock en definitionsfråga. För medan staten genom ett högt skatteuttag, lagstadgat överskottsmål, bolagsägande och kontrollen över merparten av befolkningens pensionsbesparingar lyckats skapa sig stabila finansiella förutsättningar, saknar medborgarna samma goda villkor för sitt sparande. I den mån vi sparar sker det kollektivt och ofta i institutionaliserad form. Pengarna är visserligen våra, men i förvar och utom räckhåll för oförutsedda behov i vardagen. Svenskarna är i gemen heller inga aktieägare. Bland de 15 procent som har en aktieportfölj är medianvärdet blygsamma 19 000 kronor.

Orsakerna till det svaga sparandet är flera. Välfärdsstatens påverkan bör dock inte underskattas. Efter att politiker i decennier lovat ekonomisk trygghet via skattefinansierade system i offentlig regi är det inte konstigt om människor anpassat hushållsekonomin till detta. Varför spara till sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och andra utmaningar i livet när staten och kommunerna, i utbyte mot västvärldens högsta skatter, redan lovat trygghet? Här finner vi också en förklaring till varför det enskilda sparandet inte tycks ha ökat trots de senaste årens inkomstskattesänkningar. För många är och förblir den disponibla inkomsten detsamma som konsumtionsutrymmet.

Men skatterna i sig har givetvis också begränsat utrymmet för dem som velat bygga upp en egen ekonomisk trygghet. Det är lätt att glömma, men Sverige har inte alltid varit ett högskatteland. Under 1950- och 60-talen låg skattetrycket faktiskt under flera jämförbara länder i OECD. Först i början av 1970-talet, när den offentliga välfärden byggdes ut i rask takt, stack skatterna iväg. Åren 1970-1990 ökade skattetrycket med närmare 30 procent, till stor del på grund av kraftigt höjda arbetsgivaravgifter. Punktskatterna steg också, liksom momsen. Detta påverkade, i kombination med en lönepolitik som under delar av 1970- och 80-talen drev upp inflationsnivån över 10 procent, vanliga människors förutsättningar att spara. Sedan 1970-talet har hushållens sparkvot (exklusive tjänste- och premiepensioner) sällan uppgått till mer än 5 procent, med undantag för några få år i början av 1990-talet.

För många i dagens borgerlighet var den brist på individuell ekonomisk frihet som 1970-talets vansinnespolitik orsakade viktiga skäl till politiskt engagemang. När alliansen vann riksdagsvalet för snart sju år sedan fanns det också bland många en stark förväntan på att Sverige med en borgerlig regering skulle ta avgörande steg mot ett friare samhälle. Moderaterna hade så länge någon kunde minnas i sina valmanifest lyft fram den trygghet som kommer ur ett eget sparande. Till skillnad från inom socialdemokratin fanns det en förståelse för att den ekonomiska trygghet som handläggs på a-kassan och f-kassan är väsensskild från den frihet och egenmakt som kommer ur ett privat sparande.

Sju år senare väntar vi emellertid fortfarande på kraftfulla sparreformer. Trots flera jobbskatteavdrag och införandet av Investeringssparkontot (ISK) har Alliansen hittills inte adresserat den breda allmänhetens förutsättningar att på egen hand skapa sig ekonomisk trygghet som en angelägen politisk utmaning.

Det är illavarslande. En borgerlig regering som argumenterar för värdet av stabila statsfinanser, utgiftstak och löpande överskott, men inte förmår se att även hushållen är förtjänta av samma goda villkor riskerar att spä på den sammanblandning mellan stat och samhälle, mellan statsmakt och egenmakt, som är så djupt rotad i Sverige. Egna besparingar gör det nämligen inte enbart möjligt att hantera tillfälliga utgiftsökningar och plötsliga inkomstbortfall. De skapar också en buffertzon gentemot politisk klåfingrighet och ett stötskydd om politikerna skulle välja att förändra villkoren och ersättningsnivåerna i de offentliga trygghetssystemen.

Vi behöver få till stånd en diskussion om dessa frågor och om hur balansen mellan enskild och kollektiv välfärd ska se ut i framtiden. Därför har jag tagit initiativ till Vejbystrandsmötet. Min ambition är att det första mötet, en heldagskonferens den 29 augusti med flera duktiga föreläsare, ska följas av ännu ett 2014 och bli ett återkommande forum för kunskapsutbyte och idéutveckling om det privata sparandets roll i Sverige.

Behovet är påtagligt. Regeringen Reinfeldt har sedan riksdagsvalet 2006 gjort viktiga insatser för att stärka incitamenten för människor att arbeta, göra rätt för sig och inte ligga andra till last. Ett femte jobbskatteavdrag kommer ytterligare att förstärka vanliga inkomsttagares ekonomi. Men om ambitionen är att också åstadkomma ett varaktigt värderingsskifte i samhället krävs även en sparandelinje. Med samma självklarhet som vi idag gynnar och uppmuntrar människor att spara till pensionen, bör politiken aktivt främja ett buffertsparande som stärker egenmakten mitt i livet. Det är den pusselbit som fattas i byggandet av ett starkare samhälle.

Philip Lerulf är författare och initiativtagare till Vejbystrandsmötet.lerulf-philip

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner