Print Friendly

Vetenskapsmännens USA-emigration

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

288
VETENSKAPSMÄNNENS USA- EMIGRATION
Emigrationen av forskare och
tekniker till USA har kommit
att bli ett allt mera brännande problem för västeuropeiska
länder, ett förhållande som
observeras och följs med intresse också i Sovjetunionen.
Främst har Storbritannien
drabbats och det är också erfarenheterna från detta land,
som artikelförfattaren i första
hand redovisar. Det har spekulerats mycket i vad mån de
relativt dåliga villkoren för
våra forskare och högre akademiker kommer att leda till
en accelererad emigration –
redan nu är emigrantantalet
stort. Det finns anledning att
senare återkomma till de
svenska problemen.
I det nuvarande stadiet av intensifierat stöd till vetenskaplig forskning väcker frågan om vetenskapsmännens emigration till USA uppmärksamhet inte enbart i Västeuropa utan även i Sovjetunionen
och de östeuropeiska länderna, där
den också fått publicitet. Det mest
berörda landet är Storbritannien,
Av PETER SLA VEK
men inte heller andra länder är fria
från problemet. Enbart från Västtyskland emigrerade 291 ingenjö-
rer och forskare år 1961. Förhållandevis många vetenskapsmän
emigrerade från de skandinaviska
länderna, konstaterar den sovjetryska tidskriften .”Za Rubesjom”
(nr 11 1963), som baserar sina
uppgifter på svenska pressuttalanden (Sic!), och meddelar vidare att
det under tiden 1957-61 var 529
emigranter enbart från Sverige, av
vilka 487 var ingenjörer, 32 kemister och 10 andra fackmän. Norge
förlorade under samma tid 408
civilingenjörer samt 11 naturvetare.
Utreseländerna för ca hälften av
de mellan 1957-61 till USA invandrade 24.242 vetenskapsmännen
och ingenjörerna var (enligt Immigration of Scientists Declining,
Chemical and Engineering News,
no 26-27 5/11 1962: Canada 6 200,
Storbritannien 3 300 och östtyskland ca 200. De övriga emigrerade
från ett flertal andra länder.
I England organiserade ”Royal
Society” ett särskilt utskott för att
undersöka räckvidden av problemet. Undersökningen avsåg forskare som utvandrat mellan 1952-
62. Man räknade dock inte personer som inte från början varit brittiska undersåtar. Redogörelsen för
undersökningen gav en dramatisk
bild av räckvidden av vetenskapsmännens emigration. (Minerva
London 1963 no 3, 363-364. p.:
Lord Hailsham on the emigration
of scientists from the UK.-358-
362. Emigration of the Scientists
from UK. Report of a Committee
appointed by the Council of the
Royal Society. Nature (London)
1963 mars 30 1233-1236 p.)
Undersökningsmetoden var den,
att man i början av 1962 skickade
frågeformulär till samtliga brittiska universitet och högskolor, för
att sedan dra slutsatser på grundval av de inkomna svaren.
Den engelska utvandringen
Mellan 1952-61 utdelades doktorsgraden till 8.537 personer vid brittiska universitet och högskolor.
I redogörelsen konstateras att
1.136 doktorer lämnade Storbritannien under samma tidsperiod. Av
dessa emigrerade 518 till USA, 242
till Canada, 245 till andra brittiska
samväldesländer och 131 till övriga länder. År 1952 lämnade 43
forskare landet och 1961 var antalet 143 – till USA emigrerade
under samma tid årligen mellan 24
och 61 forskare. Under år 1962
fram till redogörelsens färdigställande emigrerade 48 högt utbildade, vilket tyder på att antalet utvandrare vid årets slut kom att
överträffa föregående års. Nyut- 289
bildningen av kemister i förhållande till antalet utvandrare var i genomsnitt 1,5-2 per år, vilket är
något högre än för fysiker. Emigranterna till Canada växlar i antal från år till år – från 11 till 35.
Emigrantantalet 1952-56 var 71
och 1957-61 131, vilket visar att
utvandringen tilltar även i riktning
mot Canada. Vidare har antalet
utvandrare under åren 1952-62
till andra samväldesländer fördubblats. Bland dessa utvandrade
återfinnes mest geologer, zoologer,
botaniker samt biokemister, medan
kemister och fysiker föredrar USA.
Utvandringen till platser liggande
utanför USA och det brittiska samväldet har tredubblats (131) under
10 år, och utgörs huvudsakligen av
fysiker, kemister och geologer. Enligt uppgifter utvandrade 12 % av
emigranterna samma år de erhöll
doktorsgraden. Från högskolorna
avgick 389 ordinarieanställda lärare under åren 1952-61: 19 år 1952
och 55 år 1961. Högskolan i London förlorade 119, Manchester 41,
Glasgow 34, Birmingbarn 32 och
Cambridge 30 lärare under denna
period, vilket utgör ca l % av den
årliga lärarkraften. I allmänhet
tillhör utvandrarna det mest kvalificerade skiktet av forskare och
universitetspersonaL 3,5 % eller 20
av ”Royal Society” ‘s medlemmar
har ju också redan vid avresan en
utnämning till någon av USA :s vetenskapliga institutioner på fickan. Av dessa emigrerade 9 mellan 1952 och 1962 (5 var framstå-
290
ende auktoriteter i fysik, 4 i biologi
och medicin). Bland 224 forskare
som emigrerade till USA var 45
professorer eller ledare för forskningslaboratorier.
Bland anledningarna till vetenskapsmännens emigration finner
undersökaren (The British emigration of Scientists, Minerva, London,
1963 no 3 342~380, Emigration
of Scientists from GB, Nature
30.1233~36), i första hand missnöjet över otillräckliga materiella
resurser. Inte enbart lönerna är
låga jämfört med den amerikanska
kollegans utan även laboratorieutrustningarna är väsentligt blygsammare och tillgången på experimentmaterial är också otillräcklig. Faktum är att lönen i USA efter erhållen doktorsgrad är 8.000~10.000
dollar per år, vilket är tre gånger
så mycket som i England. De mest
framstående forskarna kan komma
upp till en årslön av 25.000~30.000
dollar och den amerikanske högskoleläraren har i större utsträckning möjlighet till extra inkomster
genom konsultverksamhet mdustrin, där arvodet kan uppgå till
l 00 dollar per dag.
.Men forskarnas beslut fattas inte
enbart på grund av löneintressen
utan motiveras även av den bättre
utrustningen. Den engelska redogörelsen återger ett utdrag ur ett
brev som skrevs av en framstående
före detta medarbetare vid Jodrell
Bank ·(engelskt astrologiskt observationslaboratorium med forskningsanstalt), numera i USA.
”Det skulle djupt såra mig, om
någon kom och påstod att jag emigrerade blott för pengarnas skull.
Jag tror inte det är rätt att en ung
forskare anklagas för att han lämnar sitt hemland. Sanningen är den
att den som önskar forska med
modernaste medel och utrustning
måste till USA. Det är möjligt, att
det är svårt att acceptera fakta,
men vår nationalprodukt utgör
blott en tjugondedel av Amerikas,
varför de kan tillåta sig en hel del,
som vi inte förmår.”
USA:s fördelar
Brevets författare tjänade i England 1.000 pund, medan lönen i
USA i liknande befattning var 3.000
pund. En annan dragkraft är de
höga forskningsstipendierna.
Emigrationen av vetenskapsmän
har även andra orsaker. De unga
brittiska forskarna har svårt att i
hemlandet få befattningar där de
ges fria händer i ett självständigt
forskningsarbete. En betydande del
av emigranterna anser att de är
mera uppskattade i USA, kan arbeta friare och har lättare att avancera, samtidigt som de trots sin
ungdom kan erhålla en lämplig,
självständig ledarbefattning. Detta
sista förhållande är ett ofta betonat argument. Enligt engelsk (och
även svensk) praxis är det med få
undantag seniorerna som innehar
dessa självständiga befattningar.
Ungefär samma förhållanden rå-
der vid högskolorna i de båda länderna. Professorn är allsmäktig:
han håller i trådarna till arbetet på
institutionerna och de unga har
svårt att få självständiga befattningar samtidigt som de saknar
frihet till individuellt initiativtagande. Undersökningen har även
visat att flertalet emigranter är
verksamma inom grundvetenskaperna. Det gäller även de tekniska
vetenskaperna, där forskningsingenjörerna i allmänhet är de som utför den tekniska grundforskningen.
Enligt en medlem av metallurgiska institutionen vid högskolan i
Birmingbarn döljer sig en av orsakerna i oproportionaliteten mellan
de ”rena” och ”tillämpade” vetenskaperna, d. v. s. i utbildningen
efter dessa linjer. Han finner att
det skulle vara bättre om vissa vetenskapsmän i stället för parollen
”låt oss rädda den rena naturvetenskapen” mera realistiskt bedömde
landets verkliga behov. Man har i
England utarbetat ett minimiprogram på grundval av konstaterade
brister. Utgångspunkten är tanken
att forskningen på högskolorna
– liksom en organisk del av arbetet – skall ges ett gynnsammare
ekonomiskt läge. Bland programmets punkter återfinnes:
l. Anslagen till högskolornas fysiska institutioner skall väsentligt
höjas.
2. Flera institutioner och docenturer skall inrättas vid högskolorna.
3. Den biträdande tekniska personalen skall utökas.
291
4. Förmånerna skall utvidgas för
den som forskar för att erhålla
doktorsgrader. Man skall också
möjliggöra för lärarkraften att i
större utsträckning deltaga i internationella kongresser.
Få återvänder
Samtidigt startade det brittiska
atomenergiutskottet D. S. I. R. en
kampanj för att förmå emigrerade
brittiska forskare att återvända till
hemlandet. Kampanjen har i själva
verket drivits genom en intensiv
platsannonsering i Canada och USA
till en kostnad av ca 25.000 pund,
varvid forskarbefattningar på gynnsamma villkor ledigförklarats. Det
är dock inte många som återvänder, och de som gör det kommer
knappast av ekonomiska skäl. De
som haft intellektuella anpassningssvårigheter eller har lämnat
sina familjer kvar i hemlandet,
eller har ansvar för gamla föräldrar, är de som kanske återvänder.
Problemet har dock ytterligare
en aspekt. USA är den fria världens
ledande makt, och denna makt
mäts i dagens läge med den vetenskapliga forskningens resultat. Det
är helt naturligt att stor kraft
inriktas på att ge vetenskapsmännen bästa möjliga villkor. Själva
kan de inte längre undgå att ryckas med. Redan före men särskilt
under, samt även efter det andra
världskriget har Amerika varit en
säker tillflyktsort för landsflyktiga intellektuella och forskare.
Där blev det en vana att visa de ut- 292
ländska forskarna särskild uppskattning. Den amerikanska vetenskapliga opinionen återspeglas i
följande citat från en artikel i
”Chemical and Engineering 4/3
1963: ”Antalet immigranter
USA :s vetenskapliga kår uppgår till
föga mer än 10 % men flertalet är
framstående namn inom vetenskapen”.
Man hör stundom sägas, att det i äldre tider talades bättre i den
svenska riksdagen än nu. l viss mån är detta nog också riktigt.
lcke så, att den tidens framstående talare skulle varit överlägsen
vår tids. Och ej heller så, att det icke även i äldre tider fanns både
dåliga och tråkiga talare och åtskilliga longörer, under vilka man
helst sökte sig ut i ”sammanbindningsbanan” till en cigarr och
litet skvaller. Men i det hela var det större fart i diskussionen.
Människorna voro ursprungligare och satte därigenom en starkare
personlig prägel på sina anföranden. De uttryckte sig också skarpare och kortare.
Greve Hugo Hamilton i Svensk Tidskrift 1924

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner