Print Friendly

Veckan som gick

Av Mats Johansson | 30 mars 2012

Påvens besök i diktaturen Kuba var en framgång, dock oklart för vem. Påven var säkert nöjd med att få tala inför hundratusentals åhörare, kanske inte bara de som brukar vara utkommenderade för att lyssna till diktatorn. Bröderna Castro var säkert nöjda med att besöket legitimerade deras regim som behöver alla kontakter med den civiliserade världen för att framstå som ”normal”.

Men de som bäst hade behövt dra fördelar av besöket är Damerna i vitt, de kvinnor som bedriver sitt arbete för politiska fri- och rättigheter även när papamobilen lämnat ön. Deras söndagsmarscher fortsätter för de politiska fångar som sitter där de är satta – i fängelse.

Hade påven tittat förbi före jul, t ex på FN:s dag för mänskliga rättigheter, kunde han ha fått träffa Damerna när de skulle genomföra en manifestation. Om han hade släppts fram, vill säga. Alldeles spontant hade en folkmassa i 72 timmar då hindrat Damerna att lämna högkvarteret, grundaren Laura Polláns hem. Acto de repudio kallas detta folknöje på Kuba, organiserade trakasserier.

Intet nytt under den kubanska solen, alltså. Utom möjligen allt fler kineser på ön. Det omtalade ekonomiska reformprogrammet – transformación – har hittills mest materialiserat sig i form av ökat inflöde av kinesiska intressen. Kina har efter Sovjetunionens sönderfall blivit Kubas största handelspartner. Det är ingen slump; länderna har gemensamma ideal och principer, som officiella företrädare för Pekingdiktaturen brukar framhålla. Det viktigaste är ”stabilitet”, d v s att kommunistpartiet behåller makten.

Den goda liberala tanken att handel främjar demokrati och frihet över gränserna stämmer alltså inte överallt. Resultaten beror på vilka idéer som sprids, vilka värderingar som främjas, vilka grupper som gynnas – frihetens företrädare eller ofrihetens. Därmed inte sagt att de kinesiska donationerna av skolböcker till Kuba är värdelösa, men deras värde betingas av vad som står i dem, vilka värden de överför.

Med den kinesiska exploateringen av Kubas eventuella oljefyndigheter är det väl som med Kinas koloniala jakt på råvaror i Afrika i den globala kampen om naturresurserna – att det återstår att se vad utvecklingseffekten blev när utsugningen är avslutad.

Men visst kan det vara tryggt för det kubanska kommunistpartiet att veta att de kinesiska vännerna står beredda att stötta regimen om pengarna från Chavez-regimen i Venezuela skulle börja sina. Ett och annat lyxhotell kan väl alltid bli kvar till eftervärlden, för dem som vill vallfärda till helig påvemark.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner