Print Friendly

Vart går Kashmir

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VART GÅR KASHMIR?
Den kashmiriska frågan i historisk belysning
KASHMIRS HISTORIA är från början
till slut en berättelse om förtryck,
utplundring och religionsförföljelse. Hinduer förjagar buddhister;
muhammedaner omvänder hinduerna med eld och svärd till islam,
och afghanhövdingar från Kabul
nästan utrotar dem. Sikher erövrar
landet och utplundrar systematiskt
och opartiskt hinduer, muslimer
och buddhister. Indiska dograhärskare, slutligen, förtrycker under de
senaste hundra åren hänsynslöst en
nu övervägande muhammedansk
befolkning. I mellanperioder dyker
lokala dynastier och tibetanska
äventyrare upp och härskar en tid
tills de dräps eller förj agas, efterlämnande dystra minnen av blodsdåd och girighet utan like. En prinsessa av grannstaten Punch tar
makten, men förgiftas slutligen
och dör. Dynastin dör ut med henne, eftersom hon förtänksamt utrotat hela sin släkt inbegripet två
små sonsöner. Dessemellan strömmar vilda bergstammar ner i den
blomstrande Kashmir-dalen för att
plundra, mörda och bränna. Ibland
· har Kashmir någon härskare eller
dynasti som är litet mer mån om
att landet skall grönska, t. ex. moAu kapten HANS PLOGVALL
gulkejsarna som anlägger trädgårdar och bevattningskanaler och
bygger palats och moskeer; för det
mesta är sådant erövrarna komplett
likgiltigt. Gemensamt för dem alla
är att de aldrig bekymrat sig det
minsta om befolkningens välfärd.
Kashmiris, ett folk av jon~brukare,
herdar, fruktodlare och hantverkare (men aldrig krigare) har haft
sin uppgift i den indiska historien
som ett objekt för erövraren att
plundra. Fria har de aldrig varit
och självständighet har Kashmir
knappast någonsin ägt. Årtusendens förtryck har format dagens
Kashmir: ett rikt land med ett mycket fattigt folk.
Det första någorlunda säkra årtalet i Kashmirs historia är 1015.
Då gjorde Mahmud av Gazni, kallad »Allahs skugga på jorden», ett
erövringsförsök, som ovanligt nog
både för Mahmud och Kashmir,
misslyckades. Det var en hinduhärskare som den gången lyckades
sätta stopp för den islamitiska
stormvågen. Hinduerna hade vid
detta laget i det närmaste utplånat
den tidigare, efter den store kung
Ashoka, 250 f. Kr., säkerligen dominerande buddhismen. Återståen- 452
de buddhister hade förjagats till
Ladakh, där buddhismen ännu
idag finns kvar. I längden kunde
dock ingenting stoppa islams segertåg, fast det kom bakvägen till
Kashmir genom en tibetansk konvertit, Raimchan Shah, som kom
till makten på 1100-talet.
Raimchan Shah började, med den
omvändes sedvanliga nitälskan, utbreda islam, men detta tycks ha
gått ganska långsamt, och det var
till en början mest de lägsta hinduiska kasterna, som har det så
trist i sin egen religion att de gärna
söker sig till en annan, som blev
muhammedaner. Ännu på mogultiden, 1587 till 1752, fanns hinduer
av hög kast bland ämbetsmännen i
Kashmir, trots att åtminstone de
senare stormogulerna, Schajahan
och Aurungzeb, var både nitiska
och effektiva i sina metoder att omvända otrogna. Jämfört med vad
som sedan skulle komma måste
mogultiden betraktas som en lycklig tid för kashmiris.
Ahmed Schah Abdullah hette den
afghanhövding, som 1752 erövrade
norra Indien från det sönderfallande mogulväldeL Det var okulturen
som kom: snikna och grymma rö-
varhorder, fanatiska muslimer, som
inte hade intresse av annat än att
berika sig själva och utrota de
otrogna. I Kashmir höll vid denna
tid endast den högsta kasten, brahmanerna, fast vid hinduismen. De
hade mest att förlora och intet att
vinna- utom möjligen livet- på
att överge sin tro, och som bärare
av prästvärdigheten var de också
moraliskt förpliktade att stå emot.
Afghanerna utrotade dem hänsynslöst, och plundrade och förstörde
de återstående hindutemplen – i
dag finns bara ruiner kvar från
hinduismens guldålder i Kashmir.
Det berättas att det slutligen bara
fanns elva brahmanfamiljer kvar,
gömda i skogarna. Då drabbades
den afghanske residenten i Srinagar av en halsböld, som var så svår
att han trodde han skulle dö. Han
räddades till livet av en brahmin,
som förklädd kom till honom, och
lovade till tack att skona de återstående elva familjerna. Från dessa
stammar de berömda panditerna i
Kashmir, i dag mer än hundratusen, vilkas mest framstående ättling är Indiens premiärminister,
Jawaharlal Nehru.
Kashmirs prövningar var dock
ingalunda över. 1819 erövrades det
av Ranjit Singh, sikhernas ledare
och en ytterst märklig och företagsam krigare. Sikherna, en mycket
krigisk sekt från Punjab, lätt igenkännliga genom att de aldrig klipper hår och skägg, utbredde sig
från sin huvudstad Lahore över
hela nordvästra Indien. De underkuvade t. o. m. pathanstammarna
i nordväst, vilket engelsmännen
aldrig förmådde. Ranjit Singh dog
1838. Detta var tur för engelsmännen. Hade Ranjit Singh själv lett
sina väldisciplinerade och fanatiska
armeer i det krig som bröt ut mellan sikherna och Ostindiska Kompaniet år 1845, är det mycket möjligt att nöten blivit för hård att
knäcka. Nu resulterade förräderi
och dålig ledning på sikhsidan i
engelsk seger. Kashmir hamnade i
händerna på en av dem som svikit
sikherna, en Dogra Rajput, maharaja Ghulab Singh. Rajputerna anser sig vara ättlingar av de arier,
som troligen omkring år 1000 f. Kr.
erövrade norra Indien.
Ghulab Singh köpte Kashmir.
Förhållandet till England reglerades genom fördraget i Amritsar
1846, ett ytterst koncist och kortfattat dokument för att vara ett
diplomatiskt aktstycke. Det engelska inflytandet i Kashmir blev obetydligt. Engelsmännen inskränkte
sig till att garantera gränserna och
försäkra sig om militärt stöd vid behov. Ghulab Singh betalade en kö-
peskilling på en miljon rupier, samt
en årlig tribut på en häst, tolv getter och sex schalar. (Schalarna brukade drottning Victoria få; vem
som fick glädje av hästen och getterna är mig obekant.) Därmed var
Ghulab Singh oinskränkt ägare av
Kashmir, och han och hans efterlevande var fria att göra vad de
ville med det, så länge de inte på
ett alltför uppseendeväckande sätt
brände änkor o. dyl. – eller, vilket
säkert ansågs värre i engelska kretsar i Indien, tog emot insmugglade
ryska agenter. Ghulab Singh drog
alltså in i Srinagar, såg sig om i sitt
nyförvärvade rike, och fann till sin
förtjusning att mycket kunde utvinnas ur det.
sikhregimen hade varit hård i
453
Kashmir (en sikh behövde t. ex.
inte betala mer än 20 rupier i mansbot för en dräpt muslim), men
dograväldet blev inte mycket bättre. I över hundra år härskade Ghulab Singhs ätt; och hejdlöst förtryck och utplundring av de muhammedanska undersåtarna kännetecknade regimen. Tyndale-Biscoe, en engelsk missionär som kom
ut som rektor för en skola i Srinagar på 1890-talet berättar en belysande episod i sina memoarer. Han
behövde vid ett tillfälle några roddare till hjälp, och fann vid sjö-
stranden något hundratal män samlade, hopfösta av polisen. Polisen
behövde nämligen tio man för att
dra en vagn, och som vanligt
tvångskommenderade de folk från
närmaste by. När Tyndale-Biscoe
undrade varför där stod hundra
man, när det inte behövdes mer än
tio, förklarade männen att så gjorde polisen alltid. De tog ut så
många de kunde få tag i, och tvang
dem sedan att betala om de ville
slippa tvångsarbeta. De som betalade minst eller inte alls sattes i arbete.
Länge låg Kashmir nästan helt
avskilt från yttervärlden. Det fanns
t. ex. en bestämmelse att inte mer
än sjuttio främlingar fick vistas
där. Men så småningom kunde det
inte undvikas att isoleringen blev
mindre kompakt. Vid sekelskiftet
nyupptäcktes Kashmir som turistland, och det energiska bildningsarbete som utförts av ett fåtal
europeer, mest missionärer, börja- 454
de bära frukt. Den indiska nationalism, som blommade upp i frihetssträvandena i början på 1900-talet
med Gandhi som portalfigur, lämnade Kashmir tämligen oberört,
även om Gandhi och andra självständighetskämpar, som mrs Annie
Besant, den kända teosofen, besökte
landet och Nehru själv hade ett
visst inflytande där. I stort sett förskonades Kashmir från de oroligheter med terror, mord och upplopp,
som i rikt mått förekom i det övriga Indien, och som kulminerade
i massakern i Amritsar 1919, där
general Dyer vidtog den i modern
indisk historia enastående åtgärden att beskjuta demonstranterna.
Det var först på 1930-talet, när
iden om en islamitisk stat, det blivande Pakistan, började ta form,
som kashmiris i gemen började bli
intresserade. De förtryckta muslimerna började hoppas på möjligheten att bli av med den hatade
dograregimen, och det kom till en
del oroligheter i Srinagar med strider mellan muslimer och panditer.
Folk som var med på den tiden berättar, hur islamitiska agitatorer
gick från hus till hus och besökte
varje familj. De medförde en stenbild och en koran och frågade överallt:
– Vad vill du helst tro på, den
här stenen eller på den heliga boken?
På så sätt kartlade man opinionen och tvang alla att ta ställning,
något som muslimerna för övrigt
gärna gjorde, eftersom de alltid hyser ett visst förakt för hinduismen,
»bilddyrkartron». Under andra
världskriget låg Kashmir väl skyddat långt från fronterna. Det blev
också en synnerligen populär och
livligt frekventerad permissionsort:
nya hotell växte upp och husbåtar
byggdes i stor skala.
Efter kriget stod det klart att det
engelska väldet i Indien inom kort
skulle upphöra. Muslimerna i Kashmir tog kontakt med sina stamfränder i det nuvarande Pakistan
och beredde sig för en resning mot
dograregimen. Dvs. det var muslimerna i södra Kashmir, den del
som geografiskt mer tillhör Punjabs slättland, muslimerna i de
västliga bergstrakterna och de
nordliga stammarna i Gilgit och
Baltistan. Invånarna i det egentliga
Kashmir, i dalen kring Srinagar
ville nog gärna tillhöra Pakistan,
men var efter vanligheten inte sinnade att slåss. Maharajan Hari
Singh undertryckte med sina indiska dogratrupper med hårdhet
alla muslimernas demonstrationer
och försökte hindra vapensmuggling över gränserna, men hans trupper var fåtaliga och av rätt dålig
kvalitet. Fram till Indiens delning
hade han dock någorlunda god kontroll över läget.
Sommaren 1947 gav sig engelsmännen iväg. Större delen av Indien hade varit under direkt engelsk administration och delades i
de nya staterna Indien och det islamitiska Pakistan (förutom Burma och Ceylon), Pakistan i sin tur
som bekant uppdelat i Västpakistan och det bengaliska östpakistan.
Men där fanns dessutom i Indien
mer eller mindre oberoende furstendömen. De varierade i storlek från
samma yta som Sverige med mer
än 30 miljoner invånare ner till en
obetydlig by. De var till antalet
601. Omkring femton var så stora
att de betydde något. Kashmir var
den näst största staten, efter Hyderabad. Furstarna hade full frihet
att välja sida; för de flesta gick
detta utan friktioner, eftersom valet på grund av deras geografiska
läge och befolkningens religion inte
kunde bli mer än ett. I Hyderabad
härskade emellertid en islamitisk
härskare över en hinduisk majoritet och över ett område som var
inneslutet av indiskt land. Maharajan valde Pakistan, men indiska
trupper besatte landet. I Kashmir
var situationen omvänd, en hinduisk maharaja härskade över en
islamitisk folkmajoritet. Men dessutom var Kashmir en randstat, med
gräns mot både Pakistan och Indien. Dess läge påminer om Sveriges av i dag mellan öst- och västblock.
Maharaja Sir Hari Singh kunde
inte besluta sig.
Datum för Indiens delning passerade, och han tog inte ställning.
Möjligen föresvävade honom tanken på ett mer eller mindre självständigt Kashmir, vilket i så fall
visar hans okunnighet om lägets
allvar. I Punjab uppstod kort efter
delningen upplopp och strider. Fol- 455
ket skulle sorteras ut efter sin tro,
dvs. från indiskt område flydde
muslimer till Pakistan, och från
Pakistan hinduer, sikher och kristna till Indien. Flyktingarna på båda
sidor angreps emellertid, och en
hänsynslös slaktning började. Hela
järnvägståg kom fram, överfyllda,
men utan en levande varelse kvar.
På båda sidor om gränsen pågick
massakrer i en fullkomligt ofattbar skala: det har beräknats att
mellan tre- och fyrahundratusen
människor dräptes under dessa
sommarmånader 1947. I oktober
nådde stormvågen fram till Kashmir i norr.
Det fanns vid denna tid endast
en bilväg till Kashmir. Den går från
Pakistans nuvarande huvudstad
Rawalpindi längs floden Jhelum
och når Kashmir-dalen i dess nordvästra del, där staden Baramulla
är belägen. Vägen bevakades av en
av maharaja Hari Singhs bataljoner, som betraktade som sin huvudsakliga uppgift att hindra kashmiris att fly till Pakistan. Två av
bataljonens fyra kompanier var
emellertid muslimer. Längs vägen
kom då en ny faktor i Kashmirs
historia, dvs. helt ny var den inte.
Det var nämligen pathaner från
nordvästgränsen, ättlingar av de
afghaner som på 1700-talet härskat
i Kashmir.
Pathaner, mahsuder, wazirier
och afridier tillhörde de vilda bergstammar, som engelsmännen aldrig
lyckades underkuva, och för vilkas
skull de hade mer än två tredjede- 456
lar av den indiska armen förlagda
till Indiens nordvästgräns. Blodshämnd och plundring av otrogna
utgjorde deras favoritsysselsättning
och betraktades som tillvarons huvudsakliga mål och mening. De var
grymma, fanatiska och välbeväpnade och utomordentliga gerillakrigare. I dolda fabriker uppe i sina
berg tillverkade de själva sina eldvapen (de gör det än i dag) och de
berömda och fruktade pathanyxorna och knivarna. Det var tvåtusen
av dessa pathaner som nu kom
åkande på vägen mot Srinagar, i
bussar och lastbilar som vissa, sedermera ouppspårbara, pakistanska
myndigheter ställt till deras förfogande. Bland dem fanns några pakistanska officerare, som – enligt
officiella uppgifter senare – hade
»deserterat», och som nu försökte
leda dessa vilda pathaner i en
kamp för att »befria trosfränderna» i Kashmir.
Redan innan pathanerna nådde
Kashmirs gräns, gjorde maharajans
två muslimkompanier myteri och
dödade sin bataljonschef. De två
hindukompanierna gjorde ett mycket tveksamt motstånd mot pathankolonnen, och sopades hastigt bort,
trots att denna bergiga terräng
måste anses höra till den mest lättförsvarade i världen. Pathanerna
fortsatte mot Srinagar och nådde
byn Uri, där man började befrielseverket. Uri var en stor marknadsplats; befrielsen började med att
alla sikher och hinduer som man
fick tag i, män, kvinnor och barn,
sköts ner, och alla butiker plundrades- ännu i dag kan man se söndersprängda kassaskåp bland Uris
ruiner. Så fortsatte befrielsetåget
mot Baramulla, några mil bort. På
kvällen den 24 oktober 1947 nådde
det fram till kraftverket vid Mahura. Just då satt maharajan i Srinagar med sina rådgivare; rykten
om pathaninvasionen hade nått
fram, och man överlade om vad
som var att göra. I det ögonblicket
slocknade ljuset. Pathanerna hade
förstört kraftverket. skräckslagen
flydde maharajan längs en väg,
som var föga bättre än en mulåsnestig, över det s. k. Banihal pass till
Jammu, nere på slättlandet, och
lämnade för alltid sin huvudstad åt
sitt öde. Väl nere i Jammu begärde
han hjälp av den indiska regeringen, och lord Mountbatten, premiärministern, lovade att lämna
hjälp dock under förutsättning att
maharajan anslöt sig till Indien.
Efter någon tvekan gick denna in
på villkoret, och i ett brev daterat
26 oktober begär han formellt att
få ansluta sin stat till Indiska unionen.
Under tiden hade pathanerna nått
fram till Baramulla, som befriades
lika effektivt som Uri. En pensionerad engelsk överste och hans familj dödades, franciskanernas mmnekloster stormades och nunnorna
våldtogs och skulle ha blivit dödade också, om inte en pakistansk officer som gått i skola där lyckats
rädda dem till livet. Av Baramullas 14 000 invånare återstod 3 000,
när panthanerna överlastade med
byte drog sig tillbaka. J a, i stället
för att fortsätta fram till Srinagar,
vilket utan tvivel skulle ha fått till
resultat att Kashmir blivit pakistanskt, återvände de längs vägen
till Pakistan. De pakistanska officerarna kunde inte hindra dem.
Först när de nådde gränsen till Pakistan, stoppades de av pakistanska trupper som följde dem i spå-
ren, fortfarande officiellt »desertö-
rer», och blev bryskt skickade
tillbaka. Men nu hade tid förlorats,
och indiska regeringen handlade
snabbt.
Av en slump fanns flygtransport
tillgänglig i Delhi, avsedd att rädda
flyktingar från Lahore. En sikhbataljon lastades in och flögs på några timmar upp till Srinagar. De
hade order att inte gå ner om flygfältet var i pathanernas händer,
men när de kom dit, såg de inga
och gick ner. De hoppade ur – och
de första kulorna visslade om öronen, eftersom de första pathanerna
just nått fram. Men de var fåtaliga;
huvuddelen plundrade som bäst i
Baramulla, och sikherna j agade
dem framför sig. Sikherna kom
inte i tid för att rädda Baramulla,
men de fördröjde pathanernas huvudstyrka nedanför Baramulla och
längs vägen mot Srinagar så länge,
.att indiska armeförband hann sättas in från Jammu. sikhbataljonen
förlorade sin chef och 80 procent
av sin styrka, men den räddade
Srinagar från att dela Baramullas
·öde. Inför indiska pansarbilar vek
457
pathanerna, och det kom till direkt
kontakt mellan indiska och pakistanska trupper. Fronten stabiliserades så småningom väster om Uri,
som alltså stannade på indisk sida.
Under vintern flammade kriget
upp i hela Kashmir, och så små-
ningom insattes pakistanska trupper även officiellt. Det var verkligen ett mycket originellt krig. överbefälhavare på båda sidorna var en
brittisk officer: de hade t. o. m. direkt kontakt med varann per telefon. striderna begränsades noga
till själva Kashmir, det var ett typiskt »krig på fotbollsplan». Aldrig
tidigare i krigshistorien torde heller två motståndare ha känt varandra så väl. De talade samma
språk, hade samma utrustning och
utbildning. Officerarna på de olika
sidorna var många gånger kurskamrater från krigsskolan och
stridskamrater från världskriget,
och det hände att två bataljoner,
som tillhört samma regemente men
gått åt skilda håll, möttes vid fronten och stred mot varann. Trots
detta stred man utan tvivel på blodigt allvar; särskilt förbittrade strider utkämpades kring staden
Punch, som belägrades länge av
stamkrigare och muslimer från
trakten, men som slutligen undsattes av indiska trupper.
På båda sidor fann man situationen olycklig. Ingen av de båda nyblivna nationerna var beredd att utkämpa ett krig till slutet, Indien
vädjade till FN och båda motståndarna förklarade sig villiga att sluta
.·:,.
458
ett stillestånd. Det kom till stånd
l januari 1949, och det drogs en
eldupphör-linje mellan armeerna.
Själva Kashmir-dalen och dess randberg, staden Punch och maharajans vinterresidens i staden Jammu
samt Ladakh i nordost stannade
i indisk hand, medan Pakistan höll
ett brett område av västra Kashmir,
huvuddelen av staten Punch samt
de vidsträckta och otillgängliga Himalaya-bergen i norr, Gilgit, Hunza och Baltistan. Den indiska delen
av Kashmir är något mindre än
den pakistanska, men är den tätast
befolkade och den enda del som
har någon ekonomisk betydelse. sedan kineserna börjat tränga in i
Ladakh har också förbindelserna
genom Kashmir-dalen och Srinagars flygfält fått en avgörande strategisk betydelse. Trupperna i Ladakh kan inte underhållas från nå-
got annat håll. Den pakistanska
delen, Azad Kashmir, dvs. Fria
Kashmir, är däremot ett i hög grad
fattigt och underutvecklat område.
Vapnen hade nu talat färdigt. Armeerna slog sig ner för att slicka
sina sår och betrakta varann tvärs
över eldupphör-linjen, där FN-observatörer infann sig för att övervaka stilleståndet. I det delade
Kashmir började de politiska krafterna sitt spel. Den dominerande
politiska personligheten på indiska
sidan var en viss Schejk Abdullah,
kallad Kashmirs Lejon. Han hade,
själv muslim, till att börja med varit en ivrig anhängare av tanken på
att ansluta Kashmir till Pakistan,
men hade sedermera kantrat över
och hade goda förbindelser med
det indiska kongresspartiet, Nehrus parti. Personligt maktbegär
spelade utan tvivel in; även han
hoppades på en mer eller mindre
oberoende ställning för Kashmir.
Abdullah hade suttit i fängelse
1947, men släpptes av maharajan
när invasionen hotade. Han blev
premiärminister 1948-1952, tills
han arresterades av konkurrenter.
I Azad Kashmir uppsattes en lokal regering i Muzaffarabad, en
pittoresk och tämligen smutsig
handelsplats vid Jhelum. Fathanerna hade dragit igenom den, men
inte funnit mycket att plundra. Regeringen satte beslutsamt igång
med att administrera sin sida, och
organiserade de lokala beväpnade
styrkorna i en sorts armemilis. På
båda sidor satte man igång med att
bygga upp nedbrända byar, vilket
inte var alltför invecklat, då husen
byggs av sten och lera, med jordgolv och ristak, samt att odla upp
fälten på nytt. Det fanns många
flyktingar som måste tas om hand,
få jord och kreatur, och inpassas i
bygden.
Åtskilliga försök har gjorts i FN
att lösa Kashmir-frågan under de
tretton år som följt. Problemet är
till att börja med att ordna en folkomröstning för att finna ut folkets
uppfattning om vilken stat det vill
tillhöra. En sådan folkomröstning
utlovades av Mountbatten, när han
accepterade maharajans anslutning
av Kashmir till Indien. Även Nehru
har uttalat sig för en sådan. Den
indiska regeringen har med andra
ord dels accepterat Kashmirs anslutning, dels ställt avgörandet på
framtiden – något ologiskt. Folkomröstning skulle äga rum, sedan
Kashmir befriats från de invaderande trupperna. Detta har aldrig
skett, är det indiska argumentet
därför kan inte någon folkomröstning äga rum. Maharajan har anslutit Kashmir till Indien, därför
är Kashmir en del av Indien, hävdas det vidare, speciellt energiskt
har den nu avsatte försvarsministern Krishua Menon förfäktat detta.
Men även Nehru, som ju själv är
kashmiri, visar i Kashmir-frågan
föga av den fredliga inställning som
han annars berömmer sig av. »With
us, peace is a passion!» förklarade
Nehru vid sitt senaste besök i USA.
Denna pacifism har i praktiken icke
visat sig gälla frågor där Indien är
inblandat själv, som Goa, Kashmir
och den tibetanska gränsen.
Kashmir är en del av Indien.
Detta är i all sin enkelhet det indiska argumentet för att bibehålla
status quo. Som stöd för detta argument finns en hel armekår grupperad. Den indiska sidan av Kashmir är ännu i dag i mångt och
mycket ett ockuperat land – av
politisk frihet finns mycket litet.
Någon risk för att Indien skulle
riskera en folkomröstning i Kashmir finns inte: man vet alltför väl
att befolkningens stora flertal, dvs.
nästan alla muslimer, är för
Pakistan. Man nöjer sig med
45~)
status quo och försöker att genom
investeringar alltmer binda landet till Indien ekonomiskt. Utvecklingen går också i den riktningen,
men den går långsamt, huvudsakligen beroende på de dåliga kommunikationerna. Indien hävdar också
att de delar av Kashmir som är på
pakistanska sidan rätteligen hör Indien till. Detta gör man dock i fullt
medvetande om att det bara är
munväder. Muslimerna i dessa delar skulle bara med våld kunna
tvingas in under indisk fana, och
trupper för att ockupera dem har
inte Indien. I själva verket skulle
den indiska regeringen gärna acceptera en uppgörelse på basis av
den nuvarande eldupphör-linjen,
och Nehru framförde för några år
sedan en propå i det avseendet.
En sådan uppgörelse är dock
otänkbar för Pakistan. Pakistan
kan visserligen inte åberopa någon
laglig rätt till någon del av Kashmir,
men Kashmirs »befrielse» är en
hjärtesak för varje pakistanare. Det
enda man formellt kan stödja sig
på är dock det indiska löftet och
FN-resolutionen från 1949 om folkomröstning. Den drivade kraften
är dock inte detta utan koranens
bud, att varje muslim är skyldig att
hjälpa en broder i tron. Om en regering i Pakistan skulle försöka nå
en uppgörelse med Indien i Kashmir-frågan på basis av eldupphörlinjen, skulle den regeringen inte
bli gammal. Inte ens fältmarskalk
Ayub Khan, Pakistans president,
har vågat röra vid den tanken un- 460
der sin militärdiktatur, så mycket
mindre kommer någon att kunna
göra det i framtiden, nu när krigslagarna inte längre gäller i Pakistan, och en sorts demokrati har
börjat införas.
Detta är alltså i korthet läget i
Kashmir. Indien kommer inte att
gå med på folkomröstning, möjligen på en uppgörelse med eldupphör-linjen som basis. Pakistan
kommer aldrig att acceptera en så-
dan uppgörelse, hellre krig. Men
inget av länderna är berett att utkämpa ett krig om Kashmir- och
de stora maktblocken kommer inte
att acceptera de risker som ett så-
dant skulle medföra. Vad kommer
då att hända? I vilken riktning
kommer utvecklingen att gå?
De krafter, förutom de nämnda,
som påverkar utvecklingen, är följande. Sedan Pakistan beslutat motta militär hjälp från USA och gått
in i CENTO har Sovjet ställt sig på
Indiens sida, och genom veto i sä-
kerhetsrådet förhindrat detta alt
ta upp Kashmir-frågan. Pakistan
å sin sida har enligt egen uppfattning inte fått det stöd från USA
som det hade väntat sig, och röster
har höjts för att Pakistan skall
lämna CENTO. På sista tiden har
Kommunistkina hörts av, inte i FN
men vid Kashmirs gräns i norr, där
Kina lovat att i samförstånd med
Pakistan staka ut gränsen. Detta
innebär till Indiens stora förargelse att Kina accepterar Pakistans innehav av norra Kashmir. Det har
väckt stor förtjusning i Pakistan,
men folk som haft erfarenheter av
kineser är mindre entusiastiska
och tror att pakistanarna kommer
att finna dem en smula egendomliga att förhandla med.
I Azad Kashmir har nyligen valts
en president vid namn Kurshid.
Det skedde med direkt folkomröstning, och anklagelser för valfusk
har inte saknats bland Kurshids
besvikna motståndare. Nu är han
emellertid president, och det starkaste stödet fick han från flyktingfalangen, som givetvis är den hätskast antiindiska. I Azad Kashmir
har man vidare med intresse följt
utgången av det algeriska frihetskriget, och uppmuntrade av resultatet beslutat att starta ett eget litet
algeriskt krig i Kashmir. För detta
ändamål har rekryteringsbyråer
öppnats, där framför allt pathaner
har strömmat till, villiga till ett
nytt »befrielsekrig». En och annan
sabotageskola har också startats;
behovet av skolning är påtagligt,
vilket jag kan intyga som själv
sett resultatet av de synnerligen
amatörmässiga sabotageförsök som
förekommit. Någon krigföring i
större skala lär man varken kunna
eller tillåtas bedriva. Pakistans president Ayub Khan är en alltför förnuftig man för att släppa Kurshid
därhän, och Azad Kashmir är ekonomiskt och militärt helt beroende
av Pakistan. Någon handlingsfrihet
i större skala har dess s. k. regering inte, och dess trupper kommenderas av pakistanska officerare. Förutsättningarna för ett algeriskt krig finns inte i det indiska
Kashmir, det hör också till bilden.
Den indiska armen kontrollerar om
inte varje meter så dock varje kilometer av eldupphör-linjen och behärskar varje förbindelseled. Kashmiris är visserligen i regel Pakistan-vänliga, men – som tidigare
framhållits – de är inte beredda
att våga sitt skinn för att ändra det
bestående. Ekonomiskt är de dessutom i dag bättre lottade än förr.
En jordreform 1952 berövade de
stora jordägarna i landet huvuddelen av deras ägor, som fördelades
bland bönderna. Turistströmmen
har fört pengar till Kashmir, och
likaså den indiska armen. Men de
flesta kashmiris är ytterst fattiga
än i dag, och levnadsstandarden är
mycket låg.
Någon revolt är alltså inte att
vänta, men däremot kanske litet
mera spänning mellan Indien och
Pakistan, och ett skärpt läge vid
den gamla fronten. Där har varit
ganska idylliskt under de gångna
tretton åren. Uppkomna tvister har
mest rört civila frågor. Eldupphörlinjen går ibland tvärs genom byar
och ägor, och bönderna vill naturligtvis gärna odla sin mark, och
kreaturen strövar omkring utan
att bry sig om eldupphör-linjer. Då
och då skjuts det, i regel därför att
indierna skickar in poliser i områ-
det, vilket förargar Pakistan-vänliga bybor, som lånar eldvapen på
pakistanska sidan och idkar målskjutning på betryggande avstånd.
När indierna besvarar elden, bry- 31- 624845 Svensk Tidskrift H. 9 1962
461
ter ett allmänt skjutande ut. Under det senaste året har detta förekommit nästan dagligen på ett litet
avsnitt, men skjutaodet är inte så
illa menat: några få civila och kreatur har träffats, mest i misshugg.
Men om en ström av specialutbildade sabotörer och agitatorer
från Azad Kashmir försöker ta sig
över och ställa till ohägn bakom
fronten, är det troligt att indierna
tar det allvarligare. Civila polispatruller kommer att i ökat antal
skickas dit och längs fronten får
civilbefolkningen sitta emellan, för
indierna kommer att utrymma landet närmast eldupphör-linjen. Det
har de tidigare gjort i oroliga avsnitt.
Sådant kan komma att ske, men
någon annan ändring av läget är
knappast att vänta. FN-observatörerna, som i tretton år övervakat
stilleståndet, kan mycket väl få
stanna i tretton år till. Kashmir
kommer att förbli delat; och till
slut lär man även i Pakistan bli
tvungen att acceptera det, även om
varje sann muslims hjärta blöder
vid tanken på de förtryckta trosfränderna – som för övrigt inte är
så förskräckligt förtryckta i dag,
vare sig materiellt eller i trosfrå-
gor, åtminstone jämfört med vad
som varit regel i Kashmir i gångna
tider.
Läget blir ett annat om det kinesiska anfallet i Ladakh inte hejdas
i gränsdalarna. Kineserna tränger
då ner i det egentliga Kashmir och
ett högst invecklat militärpolitiskt
462
läge uppstår. Pakistan är anslutet
till en västmaktsallians, Cento, men
håller ihop med Kina gentemot Indien när det gäller Kashmir. Sovjet
stödjer Indien mot Pakistan, men
vill mäkla fred mellan Kina och
Indien, eftersom kriget driver Indien i västmakternas armar. Pakistan ogillar västmakternas vapensändningar till Indien – Turkiet
har med anledning av detta vägrat
att delta – men skulle säkert inte
gärna se Kommunistkinas armeer
besätta indiska sidan av Kashmir.
USA vill stoppa kineserna, och
hjälper Indien så långt, men måste
ändå inta en neutralt Pakistan-vänlig hållning i Kashmir-tvisten, annars är det risk att Pakistan lämnar Cento.
Den kinesiska aktionen är svårbegriplig. Kina kan ju inte ha nå-
got intresse av att det hittills så
neutrala Indien blir västorienterat.
Men troligen når den kinesiska invasionen inte långt förbi gränsen.
Underhållssvårigheterna är oerhörda i Himalaya, och även om kineserna vill, vilket är tvivelaktigt, har
de knappast möjlighet att i dagens
läge anfalla med så stora styrkor
som behövs för att erövra Kashmir.
Eldupphör-linjen mellan den indiska och den pakistanska armen
kommer troligen även i fortsättningen att vara Kashmirs dominerande gränslinje.
Sedan är det en annan sak att
eldupphör-linjen ur varje synpunkt
– ekonomiskt, förbindelsemässigt,
geografiskt, strategiskt och språkligt – är en fullkomligt befängd
gräns. Men åt den saken är det, som
framgår av det ovanstående, inte
mycket att göra.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner