Print Friendly

Varför vill (S) försämra för de unga?

Av Andreas Vedung | 1 februari 2013

Sveriges befolkning åldras. Socialdemokraterna vill åtgärda utvecklingen genom att ändra på pensionssystemet till äldre generationers fördel. Ett par förslag har framförts som båda är oavkortat dåliga för unga eller ofödda generationer.

Det mullras inom socialdemokratin om att det allmänna pensionssystemet bör förändras. Bland annat anser Stefan Lövfen (S) att något är fel när den allmänna pensionen förväntas utgöra mindre än 50 procent av den totala pensionen. Även Thomas Eneroth (S), medlem i Pensionsgruppen, har uttryckt åsikter om att man borde lägga ned eller åtminstone reformera den allmänna pensionens fonderade del – premiepensionen.

Här gäller det för unga generationer att se upp. Detta är en viktig fråga.

Sveriges befolkning åldras och försörjningskvoten kommer att stiga. Detta sätter ekonomisk press på kommuner (där äldreomsorgsutgifter kommer att tränga undan barn- och skolutgifter), landsting (där åldersrelaterad vård kommer att pressa övrig vård) och det allmänna pensionssystemet (där utbetalningarna blir allt större i relation till inbetalningarna och därför måste ”bromsas”).
Den demografiska prognosen är vad den är. Den måste vi alla förhålla oss till. Men vi kan dra olika slutsatser om dess konsekvenser. Socialdemokraterna vill åtgärda utvecklingen genom att ändra på pensionssystemet till äldre generationers fördel. Detta är inte bra. Följande medel står Socialdemokraterna till buds:

1. Ändra procentfördelningen mellan vad som går till inkomst- respektive premiepensionen (alternativ 1).
2. Höja den allmänna pensionsavgiften generellt sett (alternativ 2).

I det nuvarande allmänna pensionssystemet avsätts 18,5 procent av den taxerade inkomsten till pension. 16 procentenheter slussas vidare till inkomstpensionen (som, via AP-fonder, direkt betalas ut till Sveriges pensionärer), medan resterande 2,5 procentenheter går till premiepensionen (där varje svensk får göra fondval). Det spelar ingen roll om man är arbetslös, föräldraledig, förvärvsarbetande, sjukskriven, studerande eller gör militärtjänst – man får ändå pensionsavsättning upp till 7,5 inkomstbasbelopp (motsvarar 38 100 kr per månad år 2013). Tjänar man över taket är inbetalningen en dold skatt.

Med andra ord, idag går drygt 86 procent av pensionsavsättningen till inkomstpensionen, medan endast 14 procent går till premiepensionen.

Antag nu att vi förändrar systemet enligt alternativ 1. Vi tänker oss att 17 procentenheter går till inkomstpensionen och 1,5 procentenheter går till premiepensionen. Spelar den annorlunda fördelningen mellan inkomst- och premiepensionen någon roll? Ja, eftersom inkomstpensionen går direkt till Sveriges pensionerade generationer kommer äldre generationer att gynnas på bekostnad av yngre generationer. De yngre generationerna får visserligen inkomstpensionspoäng (en fordran som unga generationer har på ännu ej födda eller tillfrågade generationer) men dessa poäng förväntas avkasta lägre i framtiden eftersom försörjningskvoten förväntas stiga.

Antag nu att vi höjer den allmänna pensionsavgiften enligt alternativ 2. Vi tänker oss att avgiften höjs från 18,5 till 20 procent. Eftersom den höjda avgiften baseras på Sveriges sammanlagda lönesumma blir den finansiella effekten avsevärd. För pensionerade generationer kommer inkomstpensionen att stärkas avsevärt och sannolikheten att inkomstpensionens balanseringsmekanism (”bromsen”) kommer att aktiveras minskar betydligt. Men en höjning av den allmänna pensionsavgiften höjer arbetskraftskostnaderna. Höjda arbetskraftskostnader påverkar yngre generationer mer än äldre, särskilt yngre generationer med svag förankring på arbetsmarknaden. De kommer att få än svårare att få jobb. Höjda arbetskraftskostnader krymper även det förhandlingsbara lönehöjningsutrymmet. Istället för högre löner tvingas alla förvärvsaktiva generationer avstå lön för att finansiera pensionerade generationers höjda pensioner.

Både alternativ 1 och 2 är alltså oavkortat dåliga förslag för unga eller ofödda generationer, alternativ 2 är ett dåligt förslag för alla förvärvsaktiva generationer.

En fråga som man då bör ställa Socialdemokraterna är hur de tänker? Är det rättvist att unga generationer som redan idag har det svårt på arbetsmarknaden ska få det än svårare medan äldre generationer som är pensionerade eller närmar sig pensionsåldern ska få det än bättre? Man bör också ställa frågan om det finns något valtaktiskt bakom deras ställningstagande. Kan det vara så att Socialdemokraterna ser unga människor som säkra men omedvetna väljare som man kan behandla hur som helst? Kan det också vara så att Socialdemokraterna ser pensionärer som en viktig väljargrupp att locka till sig? Särskilt bra vore det om det Socialdemokratiska ungdomsförbundet ställde dessa frågor. Men även Alliansens ungdomsförbund skulle kanske kunna tänka sig att flytta fokus från t.ex. ”platt skatt” (eftersom få ungdomar betalar statlig inkomstskatt och värnskatt) till denna fråga.

Till detta kan läggas att en åldrande befolkning sannolikt kommer att få andra konsekvenser för välfärdsproduktion. Ska då även dessa lösas genom att höja skatter? Det kommer att få allvarliga konsekvenser på hur arbetsmarknaden fungerar till nackdel för all välfärdsproduktion och den allmänna pensionen.

Vad ska då yngre och medelålders generationer göra? Det första de bör göra är att inse att Socialdemokraterna sannolikt har rätt. I takt med att försörjningskvoten stiger kommer press sättas på kommuners, landstings och det allmänna pensionssystemets ekonomi. Av den här anledningen bör unga generationer vara framåtblickande och spara ordentligt och kontinuerligt. Sparandet bör också vara framtungt, d.v.s. man bör försöka spara mer i unga år än på medelålderns höst eftersom det är svårt att rätta till ett för lågt sparande när man blir äldre. Det finns både goda anledningar och förutsättningar för yngre generationer att spara.

Det finns dessutom stora samhällsekonomiska vinster av en utveckling där unga och medelålders generationer sparar. När hushåll har större ekonomiska buffertar blir samhällsekonomin mer stabil. Plötsliga utgifter kan hanteras utan dyra lån. Trygghet värderas lika högt som materiella ting. En sådan utveckling kan inte uppnås av staten i ett allmänt pensionssystem. Den måste börja hos hushållen.

Andreas Vedung är nationalekonom.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner