Print Friendly

Varför ungdomar bör läsa gamla döda filosofer

Av Thomas Gür | 27 januari 2012

Artikeln baseras på det tal Thomas Gür höll den 18 januari vid invigningen av MUF Stockholms lånebibliotek med klassisk och modern politisk litteratur.

Varför bör unga människor läsa gamla döda filosofer och tänkare, och varför ska man bry sig om vad de har tyckt och tänkt?


Jag ska försöka besvara den frågan med att anföra fem skäl. Men innan jag går in på dem, vill jag förtydliga att jag med att ”läsa” inte bara syftar på att läsning av böcker eller läsning på någon elektronisk plattform, utan att inhämta kunskap på alla sätt som går inklusive talböcker eller inspelade intervjuer med tänkare eller om dem, som till exempel den serie med intervjuer om viktiga tänkare och tankeskolor, Idésherpa, som Timbros Håkan Tribell har gjort för pod-radio där t ex Mattias Bengtsson talar om Frederic Bastiat, Tina Gustavsson om Isaiah Berlin, Mauricio Rojas om Mario Vargas Llosa och jag själv om Thomas Sowell. Och med filosofer syftar jag inte bara på filosofer av facket, utan generellt sett människor som har tänkt och sökt systematisera sitt tänkande och sina idéer i texter som bygger på och förmedlar fakta, så som historiker, ekonomer, sociologer, men också i texter som bygger på fiktion, alltså skönlitterära författare.

Det första skälet varför ungdomar och också äldre för den delen, bör läsa gamla döda filosofer, är att vi inte ska nöja oss med att bara diskutera med de levande, med personer som vi kan träffa eller på annat sätt kommunicera med, utan också utnyttja möjligheten att lära av de som har funnits före oss eller av personer som lever, men som vi inte kan tala med därför de inte har tid med oss. Precis som vi söker upp levande personer som tänkt i samma banor som vi och ställer samma frågor som vi, bör vi också söka upp döda tänkare, av vilka många dessutom tänkt längre och djupare än vi själva.

Det andra skälet handlar om att undkomma det som den liberale författaren Gilbert K. Chesterton kallade för ”det förnedrande slaveriet att vara barn av sin egen tid”. Vi skall alltså läsa gamla filosofer och tänkare för att förstå och många gånger lättas av att se att en annan verklighet än den som vi lever i är möjlig – att det som för stunden är allenarådande samhällelig sanning eller politisk självklarhet, inte alltid har varit det och inte alltid heller behöver vara det. Vi skall alltså läsa gamla filosofer inte av nostalgiska skäl, även om också nostalgin har sitt berättigande, utan för att kunna blicka framåt.

Ett tredje skäl är att vi, om vi vill förändra världen, också måste förstå den. Vi måste således kunna skilja på vad som behöver lagas, ersättas, förbättras och vad som behöver bevaras, behållas och skyddas. En ordning som t ex det fria marknadssystemet, har uppstått utan planläggning eller att någon oerhört begåvad person vid ett skrivbord tänkt ut och skissat på hur den bör vara beskaffad i sina beståndsdelar. Uppdraget att sortera bland förslag om vad som kan förändras och vad som bör behållas, blir så mycket lättare om vi går tillbaka till just de diskussioner som förts sedan antiken om hur ordningar av olika slag, spontana ordningar å ena sidan, och beslutade ordningar å den andra, kommer till och hur man kan skilja mellan dem.

Det fjärde skälet är för att inte glömma bort och för att minnas. I en av den tjeckiske författaren Milan Kunderas böcker, ”Skrattet och glömskans bok”, säger en av karaktärerna: ”Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan.” Kundera, som verkade i en diktatur, visste hur totalitära stater förfalskar historien. Men även i demokratiska stater förekommer sådan historieförfalskning från makthavares sida. Makthavare förfalskar historien antingen för att legitimera sin makt eller för att visa att det är oundvikligt att samtiden ser ut som den gör. Alltså att vi ska vara nöjda, eftersom vi lever i den enda möjliga och därför också den bästa av alla världar. Gamla tänkare utgör ett hälsosamt vaccin mot historieförfalskning och visar oss åter att det kan finnas andra sanningar än de för dagen förhärskande.

Det femte skälet för att vi skall läsa gamla filosofer, handlar om att också se hur djupt vissa riktigt obehagliga idéer har funnits med länge i människans historia och hur de envisas med att komma upp i nya klädedräkter men med samma vidriga innehåll. Vi skall således även läsa gamla filosofer och tänkare som tänkt förfärliga tankar och föreslagit motbjudande åtgärder, för att känna igen och lättare ta itu med sådant tankegods när det uppträder i vår samtid och med ett modernare språkbruk.

Varför är det så angeläget att kunna diskutera inte bara med de levande utan också de döda eller med de levande som inte kan eller vill tala med oss?

Istället för att citera en gammal filosof som uppmanar unga att lära sig av historien eller att ta råd av äldre och erfarna personer, tänkte jag ta min utgångspunkt i en programförklaring av en ung politiker istället – Erik Bengtzboe MUF:s ordförande. I en kort text skriver Bengtzboe så här på MUFs hemsida om sitt politiska engagemang:

Jag gick med i MUF för att det behövs någon som sätter frihet och rättvisa i centrum. Av förklarliga skäl är det äldre människor som är politiker. Därför behövs det någon som är ifrågasättande och modern idag. Att våga ifrågasätta politiken är unga människors uppgift inom politiken. Vi behöver inte tolerera att allt ska vara som det alltid har varit. Vi tror att det går att göra Sverige bättre. Det går att göra Sverige till ett modernare land…

Jag vill se ett Sverige där alla människor har rätt att säga sin åsikt. Jag vill se ett Sverige där alla ungdomar som kan och vill ska ha ett jobb att gå till. Jag vill se ett Sverige där kunskap och kreativitet står i centrum i skolan – inte flum eller disciplin.

Det finns mycket som kan förbättras i Sverige och är vi fler så kan vi göra mer…

Den här programförklaringen inrymmer ett antal väldigt viktiga och politiskt kontroversiella nyckelord och begrepp. Frihet, rättvisa, ifrågasättande, modernitet, tolerera, göra bättre, rätt att säga sin åsikt, ett jobb att gå till, kunskap och kreativitet i skolan.

Ta de två första begreppen frihet och rättvisa. Vad menar Bengtzboe med dem? Menar han samma sak som jag? Vad menar jag själv med dem?

Allt detta – vad vi menar med frihet, var frihetens gränser går, om frihet är viktigare än rättvisa eller jämlikhet eller tolerans, eller om frihet och rättvisa kan vara lika viktiga, eller om frihet, rättvisa och jämlikhet inte alltid kan gå hand i hand, eller att de kanske är varandras förutsättningar, samt hur vi ska säkra friheten för oss och andra (om vi nu kommer fram till att frihet är bra att ha) eller utvidga frihetens ramar konkret, i politisk handling och i politiska beslut – allt detta kan vi diskutera med personer som är genuint intresserade eller kunniga i frågan, som vi känner, träffar eller på annat sätt har kontakt med. Och förmodligen och förhoppningsvis kommer vi fram till vissa definitioner, principer och handlingslinjer beträffande friheten, dess gränser, dess värde, möjligheten att förena frihet med andra kanske lika viktiga principer som rättvisa eller jämlikhet.

Men två kategorier av personer skulle inte kunna delta i diskussionen. Främst de döda, som ju är många fler än de levande, men också sådana som inte kan eller vill tala med oss av diverse skäl.

Thomas Sowell

En av mina favoritförfattare, som jag aldrig talat med eller på annat sätt kommunicerat med, men vars flesta böcker jag läst och som påverkat mitt tänkande och mitt författande är den amerikanske ekonomen och samhällsfilosofen Thomas Sowell. Han har en falsk namnskylt på dörren till sitt kontor för att inte bli störd i sitt författande av folk som kommer förbi och till varje pris vill tala med honom. Han är så pass känd och populär att han skulle kunna prata bort alla sina arbetsdagar, men han vill helst skriva böcker, eftersom han på så sätt också når fler. Det enda sättet att diskutera med Sowell, och ett sätt som har betytt mycket för mig, är just att läsa vad han skriver.

Man kan tycka att personer som gått ur tiden för länge sedan inte kan ha så mycket att anföra i en samtida diskussion. Men frågor som frihet, rättvisa, jämlikhet, tolerans, kunskap och så vidare är eviga, och mänsklighetens mest begåvade män och kvinnor har rådbråkat sina hjärnor kring dem i tusentals år. Den äldsta kända skriftliga förekomsten av begreppet frihet är på sumeriska, ”ama-gi”, och återfinns i ett sumeriskt dokument på bränd lera från 2 300 talet före vår tidräkning.

Men i samma ögonblick som vi avsäger oss intresset för vad de tänkare som numera inte längre lever har tänkt och tyckt om sådana centrala begrepp i politiken som tolerans, frihet eller rättvisa, avsäger vi oss också möjligheten att diskutera med de människor som precis som vi själva funnit sådana begrepp viktiga. Och detta gör vi bara för att de är döda. Vi gör oss därmed fattigare på andras erfarenheter eller idéer, fast de finns tillgängliga för oss. Det vore lika märkligt som att säga att man inte vill ta körkort, förrän man på egen hand har uppfunnit hjulet och utvecklat explosionsmotorn.


Så när vi t ex talar om frihet blir det omöjligt att komma förbi John Stuart Mills essä ”Om frihet” från 1854, Isaiah Berlins föreläsning ”Två frihetsbegrepp” från 1958 eller Friedrich Hayeks ”Frihetens grundvalar” från 1959 eller hans ”Law Legislation and Liberty” från 1970-talet. Det är klart att läsa vad t ex Mill eller Hayek har skrivit om frihet inte är samma sak som att diskutera med dem i ett meningsutbyte. Men idéutbyte innebär inte att vi alltid måste tala med dem som vi har utbytet med, och kanske ofta också tala mest själva. Vi kan också läsa, lyssna, reflektera, tänka efter, styrka under, anteckna i marginalen när vi inte håller med, läsa invändningar från andra tänkare och slutligen diskutera med andra som har läst och reflekterat.

Det andra skälet att läsa gamla filosofer är för att se att världen och politiska förhållanden, lagar, regleringar, normer kan vara annorlunda beskaffade än vad idag förhärskande konsensus säger. Länge rådde i vårt land, i Sverige, den självklara uppfattningen att till exempel staten och samhället var samma sak, eller att dagis, skolor, arbetsförmedlingar, apotek eller sjukhus bara kunder drivas i offentlig regi. Idag företräder en förkrossande majoritet bland riksdagens politiker uppfattningen att arbetsmarknadens regleringar och turordningsreglerna är självklara och till gagn för arbetstagarna.


Den som läser gamla ekonomer, filosofer och tänkare som t ex Benjamin Constant, Alexis de Tocqueville, Ferdinand Tönnies, Edmund Burke, Ludvig von Mises, Friedrich Hayek, Walter Williams, Thomas Sowell, Ronald Coase, James Buchanan, Robert Putnam eller för övrigt svensken Hans Zetterberg, ser däremot det ledas i bevis och ofta med många talande exempel, att staten, alltså statsmakten i form av den politiska makten, och samhället, alltså det civila samhälle som utgörs av människors frivilliga och nära gemenskaper, som familjen, vänkretsen, föreningar, tillfälliga frivilliga sammanslutningar för att hjälpa varandra eller för att åstadkomma förändringar, är två skilda storheter, med olika principer som vägleder dem och med olika normer.

Den som blandar ihop de normer som bör och skall vägleda staten och statsmaktens utövande med de normer som bör gälla inom det civila samhället, i familjen eller de nära gemenskaperna eller för övrigt på marknaden, som en tredje sektor med sina egna normer och regler, hamnar riktigt fel. Familjen är inte en marknadsplats där vi köper och säljer tjänster till varandra, statsmakten kan inte utövas som om landet var ett vinstdrivande företag och inte heller som vi alla var en stor familj. Folkhemmet, där inga skulle vara kelgrisar eller styvbarn, förutsätter uppenbart att någon skall vara pappa eller åtminstone förälder för undersåtarna, en som, likt en familjefar eller patriark kan styra och ställa som om vi alla var småbarn.

Det kommer vidare att framgå att det finns tydliga kopplingar mellan ungdomsarbetslöshet eller invandrares utanförskap å ena sidan och regleringar på arbetsmarknaden eller höga minimilöner eller ingångslöner å den andra. Även om vissa av de texterna skrevs mer än hundra år sedan, visar de på att en annan tingens ordning är möjlig och eftersträvansvärd.

Vi skall alltså läsa gamla filosofer inte för att kunna blicka bakåt och sörja, utan för att se att vi inte lever i den enda möjliga av världar, och att det finns idéer att hämta från det förgångna för att bygga en bättre framtid.

Men vi skall också läsa dem att för att slå vakt om vad vi vet fungerar eller för att göra det som fungerar bättre. Och det är mitt tredje skäl. Om vi förstår att människan inte medvetet uppfann eller utformade institutioner som moral, normer om rättvisa, språk eller marknadsekonomi, utan att dessa utvecklades spontant genom miljarder och åter miljarder enskilda beslut, och att de felaktiga, alltså de icke-fungerande besluten, slogs ut av de beslut som fungerade, kommer vi också att förstå att vi inte kan avskaffa eller revolutionera sådana institutioner precis när vi vill med politiska beslut. Då kan vi också lättare bemöta idéer som förefaller rationella, som t ex en planerad ekonomi, fördelningspolitiska åtgärder via statliga ingrepp, priskontroller för att ”alla skall ha råd”, och avvisa dem på kunskapsgrunden att system som uppstått utan planläggning eller interventioner många gånger är vida överlägsna system som formats medvetet.

Det fjärde skälet för att läsa gamla tänkare är att inte bli av med vårt minne om vad som har hänt. All makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut, sade en engelsk liberal filosof, Lord Acton. Den maktens korruption han talade om gäller också historien – makten korrumperar också historien och försöker göra oss urarva vårt minne i syfte att legitimera sitt maktinnehav. Ta Sveriges historia de senaste 100 eller 150 åren – till något decennium sedan var det förhärskande politisk sanning, och till alldeles nyligen hette det, i åtskilliga skolböcker och inte minst i böcker som introducerar nyanlända invandrare till det svenska samhället, att det var socialdemokraterna som i kamp mot borgerligheten och de besuttna klasserna, skapade det svenska välståndet.

Ett exempel på hur det nyanlända invandrare fått den svenska historien presenterade för sig finns i en informationsskrift om Sverige som Integrationsverket gav ut 2003 (Sverige – en pocketguide):

I början av 1900-talet fanns det fortfarande mycket fattigdom i Sverige. Industriarbetet var tungt och dåligt betalt, och arbetarna bildade fackföreningar för att kämpa för bättre villkor. Detta var början på den så kallade arbetarrörelsen [fetstil i original]. Det bildades också politiska partier. 1909 kom en lag om att alla män, inte bara de rika, fick rösta. Lite senare, 1921, fick också kvinnor rätt att rösta.

Sverige deltog inte i vare sig första eller andra världskriget. Därför har landets ekonomi inte behövt skadas varaktigt av några krig, och den tidigare fattigdomen har gradvis försvunnit. Det socialdemokratiska partiet har varit ledande i Sverige sedan 1930-talet. Det var framför allt arbetare som röstade på socialdemokraterna, som ville hjälpa dem som hade det sämst. Man talade om att skapa ett folkhem, ett samhälle som skulle vara ett hem för folket, utan stora sociala och ekonomiska skillnader mellan människor.

Därför infördes regler om ersättning till sjuka och arbetslösa. Senare kom också regler om betald semester, barnbidrag, pension för alla med mera. Allt detta brukar kallas för välfärd, [fetstil i original] och betalas av alla invånare i Sverige.


Det är här kampen som historieskrivningen står. Författarna till rapporten ”Om politisk snedvridning i kurslitteraturen i SFI, svenska för invandrare” från 2006 (Patrik M Andersson, Nima Sanandaji och Fredrik Segerfeldt), som tog fram detta citat (och många andra likadana) påpekar att det lika gärna kunde, eller snarare borde, skulle jag säga, ha stått så här i stället:

I slutet av 1800-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder. Det ordnades insamlingar i London till de svältande barnen i Sverige. Men så genomfördes ett antal liberala reformer, såsom näringsfrihet och frihandel. Ett antal stora och framgångsrika företag bildades och mellan 1870 och 1970 hade Sverige näst högst ekonomisk tillväxt i hela världen, efter Japan. Svenskarna fick dramatiskt förbättrade levnadsvillkor. Den offentliga sektorn byggdes långsamt upp under första hälften av seklet. Initialt handlade det främst om att ge människor grundtrygghet. Till detta krävdes inte något stort skatteuttag. Men runt 1970 radikaliserades Sverige. Skatterna höjdes dramatiskt, den offentliga sektorn svällde och arbetsmarknaden reglerades. Detta ledde till att Sverige fick en sämre ekonomisk utveckling än jämförbara länder. Sverige är inte längre rikare än andra avancerade länder och över en miljon människor i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden.

Den offentliga välfärden har numera många problem med bristande kvalitet och tillgänglighet. Välfärdspolitiken har på senare tid dessutom alltmer kommit att handla om att få människor att bete sig på ett visst sätt, snarare än att skapa trygghet. Trots att socialdemokraterna inte haft egen majoritet i riksdagen mer än vid ett enda tillfälle under 1900-talet var partiet seklets dominerande politiska kraft.

Hur säkrar man så att det inte ska vara den första beskrivningen som människor som kommer till Sverige möts av, istället för den andra? Hur kan man hindra att en offentlig myndighet väljer att beskriva Sveriges historia med så tydlig politisk slagsida? Hur kan man få det att framgå att det främst var liberaler som drev rösträttsfrågan? Varför nämns bara arbetarrörelsen som politisk kraft? Var det bara socialdemokrater som ville hjälpa dem som hade det sämst? Hur skall man se till att man inte antyder att det är arbetarrörelsens förtjänst att svenska industriarbetarlöner är högre i dag än för 100 år sedan, när nationalekonomisk forskning tydligt visat att det på längre sikt är produktiviteten som är helt avgörande för löneutvecklingen? Och varför står det inget om att det var liberala reformer som gjorde Sverige rikt, snarare än det socialdemokratiska samhällsbygget?


Svaret är att man ska kunna sin historia, för att kunna ta upp frågan om hur samtiden se ut som den gör. Och det kan man bara göra om man läst om gamla döda tänkare eller texter om dem som t ex den svenske ekonomhistorikern Eli Heckschers ”Svenskt arbete och liv” eller Cecilia Stegös-Chilòs bok ”Systemskiftet – en 1800-tals historia” eller Per T Ohlsson biografi över den svenske finansminister som var huvudarkitekten för dessa reformer ”100 år av tillväxt – Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen”.

Slutligen skall vi också läsa gamla tänkare och filosofer för att se hur galet och otäckt några av dem tänkt, inte enbart för att förfäras över historien eller förundras över att det kunde finnas folk som kunde tycka så, utan främst för att lättare identifiera lika hemska idéer och tankar när de kommer tillbaka i samtida språkdräkt. Jag skall ge ett riktigt gammalt och samtidigt fortfarande aktuellt exempel. Det är från en nästan 2 500 år gammal text, från Platons ”Staten”, från 400 talet före vår tideräkning.

I Staten diskuterar Platon hur ett idealt samhälle bör vara uppbyggt och vilka som bör styra den. Absolut inte vanligt folk, menar Platon utan av konungar som är visa, som är filosofer, alltså filosofkonungar. De styresmännen skall rekryteras av en klass väktare som vaktar staten och upprätthåller dess ordning och kontinuitet. Staten skall se till att endast de allra dugligaste blir väktare och ombesörja att väktare bara gifter sig och får barn med andra väktare. Och så här ska det gå till (Platon skriver i dialogform mellan filosofen Sokrates och hans lärjunge Glavkon, men jag har här hoppat över inpass som ”Förvisso”, och ”Alldeles”, och dragit samman Platons resonemang):

Vi måste helga äktenskapen efter vår bästa förmåga. Och heliga är de äktenskap, som är nyttigast. Men hur skall de kunna bli nyttigast? Säg mig det, Glavkon! Jag ser ju, att det i ditt hus finns både jakthundar och synnerligen många ädla fåglar. Har du nu, vid Zevs, ägnat någon uppmärksamhet åt deras parning och avel? Bland dessa djur, som alla är ädla, finns det väl några, som är allra bäst? Önskar du dig avel av alla i lika hög grad eller särskilt av de bästa?

[”Särskilt av de bästa”, svarar den läraktige Glavkon.]

Och du anser väl att i annat fall skulle rasen försämras både för hundarnas och för fåglarnas vidkommande? Nå, vad tror du om hästar och andra djur? Är det annorlunda där? Betänkt då, hur utomordentligt skickliga styresmän vi behöver, om det är på samma sätt även med människosläktet! Jag menar, att de styrande torde finna det nödvändigt att använda rätt mycket lögn och bedrägeri för att därmed gagna de underlydande. Vid giftermål och barnalstring bör detta rätta bruk av dem ofta förekomma.

Enligt vad vi redan har blivit ense om, bör förbindelser mellan de bästa männen och de bästa kvinnorna vara de vanligast förekommande, och förbindelser mellan de sämsta männen och de sämsta kvinnorna däremot ingås så sällan som möjligt. Och man bör låta de förras avkomma uppfödas men inte de senares, om flocken skall kunna bevaras i yppersta skick. Men åtgärder i sådana syften bör vara hemligheter för alla utom för de styrande, för att väktarnas skara inte ska störas av några oroligheter.

Därför bör man lagligen anordna vissa fester, vid vilka vi skall sammanföra brudarna och brudgummarna; därvid skall offer anställas, och våra skalder skall dikta sånger, som passar för bröllopen. Äktenskapens antal får vi låta de styrande bestämma, för att bevara männens antal oförändrat, med hänsyn taget både till krig och sjukdomar och allt dylikt, och så att staten, så vitt möjligt, varken blir överbefolkad eller får för liten folkmängd.

Jag tror, att man bör ha några lotterier, som är så listigt inrättade, att vid sådana tillfällen de mindervärdiga individerna får skylla på sin otur och inte på de styrande. Och de unga män, som visat sig dugliga i krig eller på annat sätt, bör jämte andra pris och utmärkelser även få rikligare tillåtelse till samvaro med kvinnorna; det ger ju en god förevändning för att låta så många barn som möjligt födas av dylika fäder. De barn, som sedan föds, mottas av särskilt inrättade styrelser, antingen män eller kvinnor eller bägge i förening. Ty statsämbetena ska ju vara gemensamma för bägge.

Och sedan fortsätter Platon med att skissa på sitt myrstackssamhälle, där lögn och bedrägeri från de styrande är självklarheter, med förslag att alla barn skall vara gemensamma och tillhöra staten och att kvinnor och män inte ska kunna skaffa barn mot statens vilja.

Det går en tråd från Platons idealstat till de kommunistiska statsbildningar som föll runtom oss för drygt tjugo år sedan, till de nationalsocialistiska och fascistiska diktaturer som härjade i Europa, men också till stater som Nordkorea, Kina, Zimbabwe eller Kuba idag. Men vi ser också samma slags tänkande i olika förmyndarattityder från makthavare och beslutsfattare som anser att de vet bättre än vi själva vilka våra behov är, hur våra barn bör uppfostras och hur vi bör leva våra liv. För folket, trots folket, som en devis lyder.


Att läsa totalitära tänkare som Platon, Marx, Mao eller Mussolini, men också att läsa den kritik som formulerats mot deras läror av filosofer som Karl Popper i ”Det öppna samhället och dess fiender” eller som Hayek i ”Vägen till träldom” eller ”The Counter-Revolution of Science”, som Berlin i ”Politiska idéer under 1900-talet” eller som Mises i hans ”Planning for Freedom” eller ”Socialism” gör att vi lättare kan identifiera och bemöta sådana totalitära och förtryckande tankar som kommer upp i vår egen tid, under etiketter och terminologi som de lånat från nyare tankeströmningar.

Så för att sammanfatta, unga människor och alla andra, bör läsa gamla döda filosofer för att ha fler intressanta personer att diskutera med, för att inte bli fångar i samtiden utan kunna föreställa sig en annan och bättre framtid, att veta vad som kan och behöver förändras och vad som bör beskyddas och bevaras, för att inte överlåta historien till historieförfalskande makthavare och för att också möta de dåliga idéerna och tankarna och känna igen dem bättre i vår egen tid.

God läsning!

Thomas Gür är fri skribent och egenföretagare.

Foto: Åke Gunnarson

Läs mer:
Självpåtagen idétorka av Hugo Fiévet (20 januari 2012)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner