Print Friendly

Varför diskuterade S aldrig Baltikum med Sovjetunionen?

Av Mats Johansson | 13 december 2013

spionjagarenOlof Frånstedt
Spionjägaren: Bland agenter, terrorister och affärer
ICA bokförlag 2013

Efter mer än ett decennium som chef för kontraspionaget i Sverige borde Olof Frånstedt ha mycket att berätta, inte minst om det interna spelet med den socialdemokratiska regeringen under 60- och 70-talet. I de kända affärerna (Wennerström, Bergling, Wallenberg med flera) har han dock föga nytt att tillföra.

Det som motiverar bokens utgivning och väckte nyhetsmediernas kortlivade och högst selektiva intresse är återgivningen av IB-rapporter om det socialdemokratiska partiets relationer med Sovjetunionen och dess kommunistiska parti. Utpekade ”kontaktpersoner” är främst Anders Thunborg och Pierre Schori, för vilka det under det första Kalla kriget (1917-91) var naturligt att som s-partiets internationella sekreterare träffa ryssar och även skriva promemorior om vad som förevarit.

Det senare är ganska dumt eftersom det som står på papper lätt får fötter. 70-talets Snowden-affär, kommunisters avslöjande av den socialdemokratiska spionorganisationen IB, lever än i dag med anledning av de förnekanden och den desinformation som då och då avslöjas och generar de inblandade. Att Schori rapporterade till sin arbetsgivare den socialdemokratiska partistyrelsen var inte så märkligt, men att rapporterna gick vidare till IB och senare ”hittades” av Frånstedt ser inte så bra ut, med tanke på att IB var en hemlig skapelse av bland andra Olof Palme som först var utomlaglig och sedan olaglig.

Vad värre; den socialdemokratiska ledningen förde uppenbarligen ett dubbelspel även på detta utrikespolitiska område. Utåt predikade man neutralitet, hycklade om samarbetet med USA, angrep alla som förespråkade Nato-samverkan, medan försvarsplaneringen i det tysta pågick för fullt västerut – samtidigt som man partivis förde regelbundna samtal med sovjetiska företrädare både i Moskva och Stockholm.

Med kännedom om hur framgångsrik den sovjetiska penetreringen av finländsk politik blev efter andra världskriget kan man i efterhand tycka att KGB:s svensktalande försteman Streltsov på sovjetambassaden i Marieberg inte borde ha varit en särskilt välkommen partner, nyfiken som han var på intern information om partiets inre liv och Socialistinternationalen. KGB och Stasi samordnade sina infiltrationsförsök bland Västeuropas socialistpartier under denna mörka epok i det delade Europas historia, och lyckades värva agenter runtom hos den tidens ledande maktspelare, bland andra den tyske s-kanslern Willy Brandts rådgivare Günter Guillaume.

Än mer osannolika framstår den ledande antikommunisten Anders Thunborgs överläggningar med Streltsov om hur Moskva borde motarbeta det svenska kommunistpartiet för att minska dess roll i svensk politik, samma parti som den av Tage Erlander uppbyggda svenska säkerhetspolisen övervakade genom övervakning år ut och in, på goda grunder. Men att be en av detta partis finansiärer om hjälp?

Kommunisterna var vid denna tid för övrigt inte de enda resenärerna i österled. Frånstedt vet berätta om stora delegationsresor av socialdemokrater till Moskva, i en tid när det sovjetiska förtrycket var väl omtalat i väst och de stora utrotningarna under Stalin borde ha fungerat återhållande för samarbete, särskilt i ett parti som det socialdemokratiska som så omfattande bekämpade kommunister på hemmaplan i kamp om arbetarväljarna.

Frånstedts framställning bjuder på flera intressanta pusselbitar när det gäller att åskådliggöra det kalla krigets miljö och sentiment. På basis av IB-materialet illustrerar han klyftan mellan vad som diskuterades med ryssarna – alltid Vietnamkriget, Västtyskland, Finland och Kina – och vad som aldrig nämndes: Baltikum; ”inte ett ord, inte en stavelse, inte en fråga, inte något krav, inga påpekanden om våra tre grannländer Estland, Lettland eller Litauen. Varför denna vita fläck bland samtalsämnena?”

Förhoppningsvis kastar nästa del av Frånstedts minnen ljus över svaret på den berättigade frågan. Den svenska undfallenheten kan inte bara ha berott på att landsförrädaren Stig Wennerström hade utpekat en svensk diplomatfru i Moskva vid den tiden som en säkerhetsrisk.

mats_johanssonMats Johansson är ordförande i tankesmedjan Frivärld och ledamot av sällskapet för Rysslandsstudier. Hans senaste bok ”Kalla kriget 2.0. Ryssland rustar” finns att beställa här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner