Print Friendly

Värdefullt inlägg i skoldebatten

Av Jonatan Lönnqvist | 24 oktober 2014

larare_utan_frihetI Lärare utan frihet visar Johan Wennström hur ökad detaljstyrning har berövat lärarna på deras självständighet och pliktkänsla. Jonatan Lönnqvist läser ett inlägg i skoldebatten.

När jag jobbade som lärare i grundskolan var en återkommande känsla att det viktigaste inte var vad jag lärde ut, utan att jag löpande dokumenterade min undervisning och elevernas resultat i förhållande till betygskriterierna.

I sin bok ”Lärare utan frihet – när vänstern och högern kidnappade lärarprofessionen” beskriver Johan Wennström hur New Public Management-reformer av den offentliga sektorn med bland annat krav på ökad detaljstyrning, efterfrågan av mätbara resultat och större ekonomiska incitament för att nå högre kvalitet har berövat lärare på deras professionsetos – en identitet som ämbetsmän med stark självständighet, ett stort personligt ansvar och en känsla av plikt.

Det intressanta i Wennströms bok är att han visar hur dessa näringslivsinspirerade idéer har hämtat näring inte bara från höger utan även från vänster.

När Milton Friedman lanserade idén för det som skulle komma att bli den svenska skolpengen var det baserat på en kritik mot en skola som i hans ögon förflyttat makten från föräldrar till lärare; en syn på den offentliga sektorn som en ständigt växande parasit med anställda som drevs av egenintresse snarare än yrkesheder. Lärarna, motiverade av egoism snarare än idealism, är i denna föreställningsvärld byråkrater som måste kontrolleras genom New Public Management.

Samma cyniska betraktande av läraren som en självisk löneslav har förespråkats från fackligt och socialdemokratiskt håll. Att arbetet skulle kunna skänka inre tillfredsställelse och mening i tillvaron sågs av fackföreningsrörelsens som en luthersk boja från en svunnen tid. Arbetet skulle på sin höjd ge en social samvaro, i övrigt var det bara ett nödvändigt ont för att kunna garantera en materiellt rik fritid – helst fylld av fackliga och politiska engagemang. För socialdemokratin var det angeläget att, till exempel genom avskaffandet av lärarnas ämbetsansvar, degradera dem från tjänstemän till löntagare. Man ville att lärarna skulle identifiera sig med arbetarklassen och dess politiska anspråk.

68-vänstern såg läraren som en förtryckande representant för borgerliga värderingar. Inspirerade av kulturrevolutionen i Kina, socialisten Paulo Freire och anarkisten Ivan Illich menade man att läraren är någon som upprätthåller sin egen makt i samhället och gynnar elever från sin egen samhällsklass. Fordran på hyfs och stil var ett exempel på detta, vilket kan jämföras med när dagens vänsterdebattörer ser kravet på ”god ton” i det offentliga samtalet som ett sätt att upprätthålla strukturer som gynnar de privilegierade.

Dessutom ansågs hela den traditionella synen på utbildning med fokus på kunskapsförmedling och bildning som hopplöst föråldrad. Istället borde skolan träna barnen i att själva formulera frågor och söka svaren, helst i grupparbeten eller i det av Olof Palme myntade begreppet ”fritt valt arbete”. De tongivande pedagogerna Neil Postman och Charles Weingartner målade upp en bild av den progressiva skolan där det var oviktigt med lärares ämneskunskaper, lärarna borde nämligen utforska ämnet tillsammans med eleverna. De förordade även att alla lärare som en del av sin utbildning borde genomgå psykoterapi samt vart fjärde år ta ledigt för att istället arbeta som till exempel bartender eller textilarbetare.

Postman och Weingartner ansåg att lärarlönerna borde baseras på hur många elever de förmådde locka till sin klass. En ganska marknadsmässig tanke som väl inte ligger allt för långt bort från dagens system med skolpeng som följer eleven och individuell lönesättning för läraren. Hur detta system har påverkat en enorm betygsinflation kräver nog en egen bok för att utredas. De betonade även vikten av att lärare fortlöpande dokumenterade sin undervisning, vilket har blivit verklighet i och med dagens krav på utvecklingsplaner och åtgärdsplaner. Både ekonomiska incitament i form av löner och målstyrning genom frekventa mätningar av resultat är centrala delar av New Public Management.

Johan Wennström visar på ett pedagogiskt sätt hur vänstern och högern, om än med olika utgångspunkter, funnit varandra i en misstänksamhet mot lärarnas drivkrafter varpå det funnits ett motiv att begränsa deras autonomi och på olika sätt nedvärdera deras yrkesstatus: för vänstern skulle läraren vara elevernas jämlike, för högern har läraren blivit en offentliganställd i mängden. Han pekar vidare på att synen på läraren som en handledare snarare än en auktoritet, liksom kritik mot traditionell kunskap och ett romantiserande kring bristande ordning inte varit unikt för vänstern utan även funnits i kretsen kring den borgerliga friskolereformen. Just i det fallet känns dock Wennströms härledning något torftig.

Med detta sagt vill jag ändå påstå att detta är ett av de mest värdefulla inlägg som skrivits i den svenska skoldebatten. Boken tar avstamp i de senaste årens uppmärksammade PISA-undersökningar som visat alarmerande resultat samtidigt som många lärare vantrivs på jobbet och allmänhetens förtroende för skolan är lågt. Wennströms hypotes är att en ohelig allians mellan höger och vänster genom New Public Management har lett fram till en skola med lärare som på grund av en ökad byråkrati ägnar allt mindre av sin arbetstid till undervisning samt är allt mer styrda och kontrollerade ovanifrån. Detta ger naturligtvis inte hela svaret på vad som är fel med den svenska skolan, men Wennström visar på ett föredömligt sätt komplexiteten i en fråga där politiker gärna presenterar enkla lösningar.

jonatan_lonnqvistJonatan Lönnqvist är operasångare, sångpedagog och musiklärare utbildad vid Kungliga Musikhögskolan. Han går SNBs skribentskola 2014. – Läs mer om honom här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner