Print Friendly

Var ingen nej-sprejare!

Av Erik Sihlberg | 6 november 2015

Att stå upp för gatukonst i det offentliga rummet borde för en liberal politiker vara lika naturligt som att försvara ett fritt företagande, menar Erik Sihlberg.

Liberala politiker engagerar sig för ett fritt näringsliv, en god miljö, samt ökad egenmakt och närhet till beslut. Mindre känt är kanske att många av oss också är varma anhängare av de fria konstformerna. Vi vill se ett friare och mer inkluderande samhälle där vi inte begränsar varandra genom avund, oförstånd, eller kanske värst: av gammal vana.

Det stannar emellertid inte där, den kanske viktigaste uppgiften för en liberal är att identifiera och ifrågasätta förbud som i onödan begränsar människors livsval och kreativitet. Stockholms stads ”Policy mot klotter och liknande skadegörelse i Stockholm” är ett tydligt exempel på en sådan begränsning.

Vi har en kommunal situation där konstnärliga individer hålls tillbaka samtidigt som de uppställda reglerna skapar stora kostnader för staden. Vi har konstkommittéer som köper in konstverk från en pott av skattebetalarnas pengar, samtidigt som vi betalar klottersanerare för att ta bort andra konstverk som staden fått gratis. Inget av detta kan rimligen vara en sund borgerlig politik.

Istället för att vrida klockan tillbaka till Förbudssverige så måste vi inse att vi inte är färdiga med reformerna.

Klotterpolicyn har mjukats upp något, den omfattar inte längre privata fastigheter på samma sätt, men det finns mycket mer att göra. Samtidigt är det dags att se över kostnaderna. En sak vi kan göra är att ersätta 24-timmarsregeln för sanering av ”klotter” med en något längre period. Det skulle sänka kostnaderna, samtidigt som en längre ”utställningstid” torde stimulera till mer genomarbetade och för den skeptiska allmänheten mer tillfredsställande konstverk. Ty vem vill lägga mycket tid och dyra färger på ett konstverk som ska tas bort inom 24 timmar? Istället för lagliga graffitiväggar borde det vara rimligare att formellt eller informellt sluta sanera vissa offentligt ägda betongytor. Det behöver sättas upp stora papperskorgar för sprayburkar precis som för engångsgrillar i parkerna, men på det hela taget får staden mindre arbete, lägre kostnader, och mer utsmyckning. Om det blir fuktproblem med målade betongytor så bör dessa konstruktioner designas för att tåla påmålning, inte för att försvåra densamma.

Privata fastighetsägare ska själva kunna besluta om uppförande av graffitiplank på sina ägor utan att behöva ansöka om tillstånd, något annat är orimligt om vi står upp för äganderätten. När det gäller vår gemensamt ägda betong och bergväggar så uppstår frågan vem som äger rätten till gaturummet och hur det bäst förvaltas. Ska de som säger nej i nämnder och fullmäktige få bestämma, eller ska de som tar initiativ och för egna pengar utför något få bestämma (så kallad deltagardemokrati)? Ska tyngdpunkten ligga på att slippa se något, eller på att få skapa något?

De borgerliga idealen och i synnerhet de liberala utgår ifrån fria individer som verkar utifrån sina drömmar utan att skada andra, och gatukonst i det offentliga rummet passar in i det sammanhanget lika naturligt som fritt företagande. Graffiti är inte lämpligt överallt – på vissa platser bör andra konstnärers visioner eller naturen få tala, men vi måste våga lita på att våra gatukonstnärer kan ta det ansvaret. Det är så vi människor fungerar: När vi får makten över våra egna liv och vår stad så gör vi oftast något bra av det.

Erik Sihlberg är centerpartist i Stockholm.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner