Vad gör de svenska soldaterna i Afghanistan?

Johanne Hildebrandt
Krigare
Forum, 2011

Johanne Hildebrandt har som krigsreporter fått unikt tillträde till en tidigare stängd miljö. Inbäddad har hon fått följa de femhundra svenska soldaterna i FS19 under deras tjänstgöring i Afghanistan år 2010. Syftet var att ta reda på vad de svenska soldaterna gör där, egentligen. Boken Krigare är ett personligt reportage och på över tre hundra sidor finns utrymme för reflekterande svar.

Boken gör inget anspråk på att vara ett skönlitterärt mästerverk. Hildebrandt är tydlig med att det är en reportagebok och de militära facktermerna är många, men de är läsaren ganska snabbt insatt i. Skildringarna, som bitvis är riktigt spännande, varvas med faktauppgifter och det framgår att de egna reflektionerna är just egna, vilket ger trovärdighet oavsett om man delar Hildebrandts alla ståndpunkter eller inte. Personbeskrivningarna är korta, oftast anges bara förnamn, ålder och hemvist, men det räcker för att Hildebrandt ska ge en bild av soldaterna, som alla har olika bakgrund och skäl till varför de deltar i insatsen.

Den gemensamma nämnaren är viljan att göra skillnad. Önskan att göra något betydelsefullt genomsyrar både individerna och insatsen som helhet. Trots frustration över brister hos Försvarsmakten som myndighet, bilden som förmedlas i svensk media, de svenska politikernas kappvändande, de internationella aktörernas agerande utifrån enskilda länders intressen, talibanerna – givetvis, korruptionen bland afghanska politiker, krigsherrar och polis, knarksmugglingen, civilbefolkningens ovisshet om vem de kan lita på, landets fattigdom, de anhörigas oro, ja trots alla dessa dimensioner av motstånd och ständigt ifrågasättande, finns övertygelsen om att deras närvaro i Afghanistan betyder något.

Liksom i de flesta böcker på temat krig vill vi också i Krigare veta hur det går för huvudkaraktärerna som vi får lära känna. Berättelseformen underhåller viljan att ta del av reportaget. Soldaternas mänsklighet ger färg åt berättelsen och genom att låta det personliga ta plats ges soldaterna en värdighet de förtjänar. Det är det mänskliga värdet hos varje soldat Hildebrandt vill lyfta.

En relevant kritik som framförs i boken är att det svenska samhällets oförståelse för insatsen i Afghanistan resulterar i kritik riktad mot soldaterna, när den i själva verket borde vara vänd mot de svenska politikerna. Hildebrandt vill klargöra att strider utkämpas och att de svenska soldaterna befinner sig i krig. Det görs tydligt redan i bokens titel.

Det är kanske inte så konstigt att det finns en ovana hos Försvarsmakten och inte minst hos de svenska politikerna att hantera detta faktum. Sverige, som på pappret har haft fred i över 200 år, är nu ett land med soldater i strid. När Sverige först skickade soldater till Afghanistan var det i syfte att upprätthålla fred och stötta civilbefolkningen efter att talibanregimen störtats. Den syftesformuleringen kvarstår, trots att tillståndet i landet har förändrats och krigstillstånd råder. Med detta inte sagt att det bästa är att omedelbart beordra hem de svenska trupperna. Poängen är snarare att verkligheten borde ligga till grund för hur insatsen i Afghanistan hanteras. Soldaterna förtjänar fullt stöd så länge insatsen fortskrider. Allt annat är oansvarigt.

Att man måste ha varit i en situation själv och skapat sig en egen uppfattning är ett vanligt argument som används i många olika sammanhang, också i debatten om Sveriges insats i Afghanistan. Åsikter och värderingar kan grundas i annat än empiri, och den som talar om situationen i Afghanistan gör gott i att reflektera över större moraliska frågor än enbart den svenska insatsens vara eller icke vara. Nu är den ett faktum, och för den som vill skapa sig en uppfattning om vad de svenska soldaterna gör i Afghanistan och som inte själv har möjligheten att resa dit, ger Krigare en god inblick i soldaternas vardag. På vissa håll blir strävan efter att ge en så heltäckande och korrekt bild som möjligt nästan tröttsam. Men det är förståeligt att Hildebrandt inte vill göra någon av soldaterna, som hon lärt känna bakom uniformen, orätt genom att själv falla offer för den orättvisa vinkling av militären för vilken hon kritiserar sina svenska journalistkollegor.

Efter två decennier som krigsreporter tycks Hildebrandt ha accepterat att världen inte går att förändra, men att det går att försöka göra den lite bättre. Soldaternas arbete är ett försök att förbättra den afghanska civilbefolkningens situation och den som, i böcker eller i verkligheten, besöker Camp Northern Lights och områdena där omkring borde se att de fyller en funktion. Frågan är dock om Sverige anser sig vara rätt aktör att fylla denna roll.

Krigare uppnår sitt syfte att ge en bild av vad de svenska soldaterna gör i Afghanistan. Den visar också vikten av att ha en rationell – inte bara empirisk – grund för sina åsikter, vare sig det handlar om internationella insatser eller annat.

Amelie Langby, politices kandidatstuderande Uppsala universitet.