Print Friendly

Ulf Laurin; Den svenska modellen

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ULF LAURIN:
Den svenska modellen
Den svenska modellen skapade
inte den unika tillväxten under
efterkrigstidens första årtionden.
Den svenska modellen har snarare blivit tillväxtens bane, konstaterar Ulf Laurin.
Den välfärdspolitik som förts i
Sverige sedan mitten av sextiotalet har syftat till att lösa problem och initiera förändring uppifrån. Det har lett till en olycklig
fixering vid ekonomins och politikens makronivå medan den
verkliga dynamiken finns på
mikronivån.
Grundläggande systemförändringar är nu nödvändiga
samtidigt som näringslivet måste få klara besked om industrisamhällets framtid i Sverige.
UlfLaurin är ordförande i Svenska
Arbetsgivareföreningen.
D
et finns ingen oomstridd definition av den svenska modellen.
Men i allmänhet förknippas den
med företeelser som generell välfärdspolitik, stor offentlig sektor, stabilitet på
arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitik som ej tillåter någon betydande
öppen arbetslöshet.
Den svenska modellens guldålder inträffade på femtio- och sextiotalen, då
den ekonomiska tillväxten var enastående. Under femtiotalet var den genomsnittliga tillväxttakten 3,2 procent om
året. Under sextiotalets första hälft steg
den till över 5 procent- för att under sextiotalets andra hälft sjunka till ett genomsnitt på cirka 4 procent.
Detta faktum står naturligtvis i eldskrift för alla oss som funderar över Sveriges framtid, allra helst som vår årliga tillväxttakt under de senaste åren har haft
påtagliga svårigheter att komma upp i ens
2 procent. Detta den långvariga internationella högkonjunkturen till trots. I år
väntas tillväxten stanna vid knappt l procent.
Men det är inte självklart så, ~tt förklaringen till dagens problem ligger i avsteg
från en sund svensk modell och att lösningen på problemen följaktligen ligger i
en återgång till de förhållanden som
rådde under sextiotalet, om något sådant
nu vore möjligt. Frågan vi måste ställa oss
är: Var det den svenska modellen som
skapade den unika tillväxten under efterkrigstidens första årtionden? Eller var det
tvärtom denna svenska modell som blev
tillväxtens bane?
Jag lutar åt den senare uppfattningen.
Jag tror att vi i Sverige har gjort allvarliga
misstag, och att ett studium av Sverige åtminstone kan föra det goda med sig att
324
dessa misstag inte behöver upprepas av
andra.
En ytterst gynnsam situation
Huvudförklaringen till den goda utvecklingen i Sverige under femtio- och sextiotalen ligger inte i den politiska strukturen.
Den ligger snarare i en rad samverkande
historiska tillfälligheter.
Efter det andra världskriget befann sig
Sverige i en ytterst gynnsam social och
ekonomisk situation. Tretttiotalets
depression drabbade oss lindrigare än
omvärlden. Detta bl a eftersom den
svenska kronan efter 1931 inte längre var
knuten till guldet och dessutom hade devalverats kraftigt genternot pundet. Detta
förbättrade den svenska positidnen genternot Storbritannien, som då var en av
Sveriges viktigaste handelspartners.
Marknaderna för viktiga svenska produkter som trävaror, sten, stål och malm expanderade. Vi gick alltså in i krigsåren
med en ekonomi som var i förhållandevis
gott skick.
Och självfallet var vår relativa position
än mer gynnsam 1945. Europa låg i ruiner. Men Sverige, som varit neutralt under kriget, hade sin produktionsapparat
och infrastruktur intakta. Vi kunde erbjuda de produkter som behövdes i det europeiska återuppbyggnadsarbetet. Svenska
företag kunde sälja i stort sett allt de
producerade.
Det var inte självklart att denna potential skulle tas till vara. I Sverige, liksom i så
många andra västliga länder, hade tron på
den fria marknadsekonomin fått sig svåra
törnar under trettiotalets dåliga år. Inte
minst inom socialdemokratin fanns det
många som ville att krigstidens regleringar inte skulle avvecklas i och med freden.
De ville i stället utvidga dessa och inleda
förstatliganden av näringslivet.
Detta ledde till ett par år av ganska
skarpa politiska motsättningar, som dock
mildrades sedan socialdemokraterna hade fått vidkännas förluster i 1948 års riksdagsval. Sverige blev ingen planekonomi.
Vi fick ett par decennier av lysande ekonomisk tillväxt – och den svenska modellen – i stället.
Resultaten av den solidariska lönepolitiken framstår inte som entydigt
positiva.
Kanske· är det de lugna förhållandena
på arbetsmarknaden som oftast förknippas med den svenska modellen.
Svenska Arbetsgivareföreningen, med
alla de dominerande privata företagen
som medlemmar, och Landsorganisationen, som organiserade i stort sett alla
svenska arbetare, dominerade arbetsmarknaden totalt.
De centrala, nationella avtalen mellan
de båda stora organisationerna och
dessas medlemsförbund utgjorde fundamentet för lönesättningen i Sverige. Naturligtvis förekom det lokala och regionala avvikelser från dessa avtal. Men
länge var dessa fortfarande av marginell
betydelse. strejker var sällsynta.
Social ingenjörskonst
Den politiska ideologi som dominerade
Sverige var den sociala ingenjörskonsten.
Tron på att upplysta och socialt progressiva eliter inom framför allt politik och
vetenskap skulle kunna reformera Sverige
och svenskarna uppifrån var vitt spridd.
Samhället sågs som en maskin. Politiken
gick ut på att sålla fram de skickligaste
ingenjörerna som skulle sköta dess spakar och reglage.
Detta synsätt var ganska allmänt omfattat även i fackförenings- och arbetsgivarleden. Fackföreningarna hade i och
för sig en socialistisk ideologi. Men de
hade likafullt lätt att anamma den sociala
ingenjörskonstens mer pragmatiska meSverige har sedan sextiotalets mitt
försökt lösa varje samhälleligt problem genom att bygga ut den offentliga sektorn.
toder. Det gällde att hålla tillväxten i gång.
Konsten var att förena ideologi och pragmatism, inte sällan motstridiga uppfattningar.
Ett av resultaten var den så kallade
solidariska lönepolitiken, som fortfarande åtnjuter brett stöd i fackföreningskretsar.
solidarisk lönepolitik kan beskrivas
som fackföreningarnas krav på lika lön
för lika arbete, oaktat det enskilda företagets förmåga att betala denna lön.
I den solidariska lönepolitiken förenas
jämlikhetsideologi och ekonomiskt effektivitetstänkande. A ena sidan reduceras
inkomstskillnaderna i samhället. A den
andra sidan slås företag med dålig lönsamhet obevekligt ut, i takt med att lönenivån blir för hög för dem. På detta sätt
åstadkoms en kontinuerlig strukturomvandling, där arbetare frigörs från ineffektiva företag för att snabbt få jobb i
andra, lönsammare företag.
För att underlätta för dem som blivit
325
arbetslösa att hitta nya jobb bedrivs en
aktiv arbetsmarknadspolitik. När den
arbetslöse kommer till arbetsförmedlingen får han helt sonika reda på var i landet
det finns jobb. Till flyttningen utgår statliga bidrag. På detta sätt orienteras ekonomin i riktning mot expansiva branscher.
Den ekonomiska tillväxten blir hög.
Så gick resonemangen som låg till
grund för systemet. Femtio- och sextiotalens framgångar tycktes ge dem rätt.
Utvecklingen skedde under betydande
enighet. Arbetsgivare och arbetstagare
var i stort sett överens. Arbetsmarknaden
reglerades under denna tid nästan uteslutande avtalsvägen. Staten lade sig endast i
ringa utsträckning i förhållandena mellan
arbetsmarknadens parter.
När man ser tillbaka på den här perioden i dag, 1990, framstår dock resultaten
av den solidariska lönepolitiken inte som
lika entydigt positiva. Jag återkommer till
detta.
Centralstyrningen, den ovanifrån genomförda, snabba strukturomvandlingen
inom det privata näringslivet, hade sin
motsvarighet inom politiken.
Den offentliga sektorn
1960 skilde sig den offentliga sektoms
storlek, mätt som de offentliga utgifternas
andel av bruttonationalprodukten, inte i
någon närnnvärd utsträckning från genomsnittet inom OECD.
1960 uppgick Sveriges offentliga utgifter till 31,1 procent av BNP, medan
OECD-genomsnittet var 28,5 procent. I
dag, 30 år senare, har OECD-genomsnittet stigit till drygt 40 procent. Under samma period har de svenska offentliga utgifterna stigit till cirka 60 procent av BNP.
l
~
326
Vad har hänt? Ja, under tiden sedan
sextiotalets mitt har Sverige konsekvent
valt att försöka lösa varje samhälleligt
problem genom att bygga ut den offentliga sektorn. De offentliga monopolen har
tillförts stora resurser. Transfereringssystemen har gjorts ytterst omfattande.
Den verkliga svenska modellen
Aterigen utkristalliserar sig en typiskt
svensk lösning – och det är nog i själva
verket denna som i realiteten är den
svenska modellen. Dess kännetecken är
framför allt tre: l) Jämlikhet som överordnat ideologiskt mål. 2) Tron att storskalighet och enhetlighet är effektivare än
småskalighet och mångfald. 3) Uppfattningen att en stark och aktiv statsmakt
snarare garanterar än inskränker medborgarnas frihet.
Den svenska välfärdsstaten präglas
starkt av dessa tre föreställningar. Vi har
genomgående valt monopolistiska lösningar. Utbildning och vård bedrivs till
långt över 90 procent i offentlig regi – och
finansieras till praktiskt taget 100 procent
av det allmänna.
Det har varit en medveten policy från
makthavarnas sida att minska betydelsen
av privata insatser vad gäller omsorgen
om barn och gamla. Den skall det offentliga stå för. Detsamma gäller de långsiktiga ekonomiska åtagandena. Man förväntas till exempel inte spara själv inför sin
egen ålderdom. Den offentliga pensionen
skall vara tillräckligt stor för att täcka hela
ens behov.
Järnlikhet skall råda. Systemen skall
vara lika för alla. Och skall man vara beroende av någon, skall man vara beroende av staten. Ingen skall behöva lita på
släktingars, vänners eller familjemedlemmars välvilja. Det är statens uppgift att
göra medborgarna fria ifrån sådana bindningar.
Uppenbarligen leder denna tilltro till
enhetlighet och offentliga monopol till
· stora effektivitetsförluster. De sociala förmånerna i Sverige är ungefär i paritet med
dem i EG-länder som Västtyskland,
Frankrike och Holland. En del förmåner
är generösare i Sverige, andra är generösare i EG-staterna. Men kostnaderna
för skattebetalarna är avsevärt mycket
högre i Sverige än inom EG.
Skattetrycket i Sverige uppgår i dag till
cirka 57 procent. Det kan jämföras med
Västtysklands 37 procent, Frankrikes 44
procent och Hollands 48 procent – för
att inte tala om USA eller Japan som båda
har ett skattetryck på cirka 30 procent.
Det är i takt med att det svenska skattetrycket har höjts till denna unika nivå som
den svenska ekonomins tillväxttakt har
sjunkit. Under 80-talet har vår genomsnittliga ekonomiska tillväxt legat klart
under tillväxten inom OECD.
Detta är föga förvånande. Med ett
skattetryck på knappt 60 procent blir i
stort sett all skapande verksamhet hårt
beskattad. En svensk som tjänar 200 000
kronor om året betalar f n 65 procent i
marginalskatt. När han går till affären och
handlar betalar han 25 procents moms.
Och han kostar sin arbetsgivare inte
200 000 kronor om året utan nästan
300 000 kronor om året. Ty ovanpå
lönen skall arbetsgivaren betala arbetsgivaravgifter – till framför allt pension
och sjukförsäkring- på ungefär 45 procent.
Att det inte är lätt för en svensk företagare att locka sina anställda till extra insatser torde framgå ganska klart av detta.
Vem har lust att jobba extra bara för att se
två tredjedelar av lönen gå bort i skatt?
Skall man få l 000 kronor över efter en
extra insats, måste ens arbetsgivare betala
ut över 4 000 kronor i lön och arbetsgivaravgifter.
Sverige är känt för sin höga inkomstskatt. Men samtidigt brukar det sägas att
företagsbeskattningen ligger på en rimlig
nivå. Stämmer det?
Till en del. Det har åtminstone varit så,
att företagen genom goda möjligheter till
reserveringar av olika slag har kunnat
sänka sina skatter avsevärt. skattesatsen
harformellt sett varit ganska hög, men det
Tilltron till enhetlighet och offentliga monopolledde tillstora effektivitetsförluster.
har varit möjligt att genom bokslutsdispositioner reducera den beskattningsbara
vinsten betydligt. Denna möjlighet har
dock framför allt varit en möjlighet för
stora och medelstora företag. Småföretagen har haft svårare att utnyttja dessa
möjligheter.
Småföretagarna är även trängda av förmögenhetsskatten på arbetande kapital.
Det är inte ovanligt att företagare tvingas
ta banklån för att kunna betala sin förmögenhetsskatt. Hög arvsskatt gör det
svårt att föra familjeföretag vidare.
Kapitalism utan kapitalister
Ibland får man intrycket att regering och
riksdag har velat utnyttja marknadsekonomins förmåga att producera välstånd, samtidigt som de har velat för- 327
hindra individuell rikedom, att de eftersträvat en kapitalism utan kapitalister.
Föreställningen om en kapitalism utan
kapitalister leder mig tillbaka till resonemanget om den solidariska lönepolitiken och dess effekter. Jag sade att den
solidariska lönepolitiken bidragit till att
modernisera och effektivisera det svenska
näringslivet, men att den likafullt inte enkom varit av godo. Varför?
Därför ·att den, i likhet med den välfärdspolitik som förts i Sverige sedan
mitten av sextiotalet, har varit en politik
som syftat till att lösa problem och initiera
förändring uppifrån. Denna politik har
lett till en olycklig fixering vid ekonomins
och politikens makronivå. Vid de stora
ekonomiska aggregaten. Vid storföretagen. Vid de stora organisationernas agerande. Vid besluten i riksdagen.
Dynamiken
Men det är inte på den nivån som den
verkliga dynamiken i en väl fungerande
marknadsekonomi lever. Den finns på
rnikronivån. Bland de enskilaa människorna. I småföretagen. Det är där 90-
talets utmaningar måste mötas – och där
står vi illa rustade.
Det är en dyster illustration av tillståndet vad gäller dynamiken i svenskt nä-
ringsliv, att egentligen endast två företag
har lyckats växa från småföretag till internationella koncerner under efterkrigstiden. Dels möbelföretaget IKEA. Dels
förpackningsföretaget Tetra Pak. Och
båda har i dag ägare och huvudkontor
utanför Sveriges gränser. De flesta företagen på stockholmsbörsens Al-lista har
hunnit fira sina hundraårsjubileer.
Under femtio- och sextiotalen tycktes
l
l
l
328
den svenska· modellen fungera utmärkt.
Tillväxttakten var hög. Reallönerna steg
kontinuerligt, trots att den offentliga sektorn samtidigt byggdes ut kraftigt.
Men under sjuttio- och åttiotalen har
det gått sämre. Den svenska modellen har
kommit att kretsa allt mer kring en fortsatt utbyggnad av den offentliga sektorn,
allt mindre kring gynnsamma betingelser
för näringslivet. Rörligheten på arbetsmarknaden har sjunkit kraftigt, bland annat som ett resultat av den omfattande arbetsrättsliga lagstiftning som antogs av
riksdagen under sjuttiotalets första hälft.
Löneutjämningen har gått så långt att det
blivit näst intill omöjligt att använda lönen
som ett sätt att få folk att flytta. Inte sällan
har kraven på lika lön för lika arbete urartat i krav på lika lön för allt arbete.
Under sjuttiotalet fick svensk ekonomi
dessutom uppleva en tredubbel chock.
1973 kom oljekrisen, och under åren därefter höjdes arbetsgivaravgifterna kraftigt
samtidigt som lönerna sköt i höjden. Under tre år i mitten av sjuttiotalet steg lönekostnaderna med mer än 60 procent.
Svensk exportindustri tappade marknadsandelar. Vinsterna sjönk, liksom industriproduktionen.
Viss återhämtning har skett sedan dess.
Men problemen har skjutits på framtiden
genom återkommande devalveringar. sedan 1976 har Sverige devalverat fem
gånger. Och inte heller under 80-talet har
vi kommit i närheten av den växtkraft som
svensk ekonomi demonstrerade för
trettio år sedan.
Grundläggande systemförändringar krävs
Vi lider fortfarande av baksmällan efter
sjuttiotalets snabba offentliga expansion.
Då skapades strukturella obalanser i det
svenska samhället, som det krävs grundläggande systemförändringar för att göra
någonting åt. Så länge vi inte förmår ta itu
med dessa kommer vi att tvingas acceptera att vi får det sämre och sämre relativt
övriga Europa, allra helst mot bakgrund
av den process som kan sammanfattas i
det laddade ordet ”1992”.
Vi måste genomföra reformer som gör
Sverige till ett öppnare och mer flexibelt
land. Det måste löna sig bättre att utbilda
Under tre år i mitten av sjuttiotalet
steg lönekostnaderna med mer än
60%.
sig, arbeta, spara, ta risker och driva företag. Vi måste bryta upp de offentliga
monopolen och få stopp på miljardrullningen i socialförsäkringssystemet Våra
avtalsrörelser måste producera rimliga lö-
neökningar. Och svenskt näringsliv måste
få klara besked vad gäller industrisamhällets framtid i Sverige. Hur blir det med
den långsiktiga energiförsörjningen? Hur
blir det med samarbetet med EG?
Först och främst gäller det att få stopp
på inflationen, som även detta år tycks bli
dubbelt så hög som inflationen i våra viktigaste konkurrentländer. Devalveringarna med 10 respektive 16 procent 1981
och 1982 förbättrade naturligtvis förutsättningarna för den svenska exporten.
Men de nya marknadsandelar som erövrades då har snart ätits upp igen på grund
av den konstanta kostnadskris som
svenskt näringsliv befinner sig i. Ar efter
år hamnar våra avtal på en högre nivå än
omvärldens, vilket naturligtvis är fullständigt ohållbart i längden. Vi kan inte devalvera oss ur problemet ännu en gång. Det
skulle ruinera förtroendet för kronan och
skicka upp räntorna till en nivå, som
skulle dräpa den investeringsvilja vi trots
allt har kvar.
För det andra behöver Sverige en utbudsstimulerande ekonomisk politik, inte
minst vad gäller arbetsmarknaden. Här
går det att göra en hel del redan på kort
sikt.
A och O är naturligtvis en sänkning av
skatten på arbete. Den skatteomläggning
som träder i kraft 1991 sänker den högsta
marginalskatten från 65 till 50 procent.
Även det innebär dock att två tredjedelar
av en extrainkomst går i skatt, om man
också tar hänsyn till arbetsgivaravgifterna.
sjukfrånvaron måste ned. Den är högst
inom OECD, i genomsnitt cirka 25 dagar
per anställd och år. Ett större mått av
självrisk inom sjukförsäkringen, till exempel i form av ett par karensdagar, skulle
säkert leda till en förbättring.
Förtidspensioneringarna måste bli fårre. I dag sker förtidspensionering alltför
ofta som slentrian. Vi har 350 000 förtidspensionärer i Sverige.Det är ett absurt
högt tal. Det motsvarar 8 procent av den
totala arbetsstyrkan.
Invandringspolitiken bör liberaliseras.
I dag är det i praktiken omöjligt att invandra till Sverige om man inte är flykting
eller kommer från något av våra nordiska
grannländer, med vilka vi har en gemensam arbetsmarknad. Men Sverige behöver innerligt väl de impulser som en
ökad, vanlig invandring skulle innebära.
Dessa reformer är kanske inte tillräckliga för att få ett perfekt förhållande
mellan utbud och efterfrågan till stånd.
329
Kanske är det endast öppen arbetslöshet
som skapar en tillräckligt stor återhållsamhet i avtalsrörelserna. Men de skulle
likafullt bidra till att få den svenska ekonomin att fungera på ett smidigare sätt.
För det tredje behövs det ett antal
genomgripande strukturförändringar i
vårt land. Utan privatiseringar och avregleringar kommer ingen genuin förändring att komma till stånd. Ett uppbrytande
av de offentliga monopolen står högt på
dagordningen. De kostar enorma summor – och medborgarna är rättslösa i
kontakterna med dem. Etableringsfrihet
inom sektorerna vård, utbildning och omsorg skulle innebära större effektivitet,
valfrihet – och mänsklighet.
Lönepolitiken
Förändringar måste emellertid inte bara
till inom den politiska sfåren. De behövs
också inom min egen organisations eget
dagliga verksamhetsområde, lönepolitikens.
Den traditionella, svenska modellen
föreskriver hård centralisering och solidarisk lönepolitik. Men våra erfarenheter
från sjuttio- och åttiotalen säger oss att
samordning, centralisering och rikstäckande avtal inte med självklarhet är
detsamma som bra avtal. Tvärtom var det
under den period i mitten av sjuttiotalet
då vi hade den starkaste centraliseringen
och detaljregleringen av lönebildningen
som vi fick uppleva den mest förödande
kostnadsutvecklingen.
Det finns ingen väg tillbaka.strukturen
på den svenska arbetsmarknaden är helt
annorlunda i dag än den var under den
svenska modellens glansdagar. Det finns i
dag en hel rad organisationer på både
330
offentlig och privat sida som svartsjukt
bevakar varandra och kräver kompensation när någon annan har framgång.
Dessutom pekar den allmänna trenden
i dag i decentraliserande riktning. Medborgarnas respekt för stora, centrala
organisationer avtar över hela linjen. Man
accepterar inte längre kollektiva enhetslösningar på samma sätt som för
trettio-fyrtio år sedan.
Varför skulle egentligen centrala lösningar vara att föredra? Lön är trots allt
en ersättning för utfört arbete, ett pris
som den enskilde arbetsgivaren och den
enskilde arbetstagaren borde få komma
överens om själva. På centralt håll kan
man inte ha någon genuin kunskap om
förhållandena i enskilda fall – och det är
ju ändå till sist bara av sådana som hela
arbetsmarknaden består. Det är i de enskilda företagen som de kunskaper finns
som är nödvändiga för en skapande och
produktivitetsbefrämjande lönesättning.
Då är det också där löneavtalen bör
träffas.
Marknader fungerar bäst när de får vara marknader. Arbetsmarknaden utgör
inget undantag.
Efter ett i långa stycken kritiskt resonemang vill jag gärna sluta i ett mer optimistiskt tonläge,
Sverige har en rad viktiga problem att
ta itu med – men sällan har väl möjligheterna att göra detta varit så goda. Över
A och O är naturligtvis en sänkning
av skatten på arbete.
hela världen tycker jag mig skönja ett
uppvaknande, en tillnyktring. Konjunkturerna för· planekonomiska experiment har
väl sällan varit svagare. Utvecklingen i
östra Europa och inom den gemensamma
marknad som byggs av EG:s tolv medlemsstater är djupt glädjande. Den skapar
allaförutsättningar för nittiotalet att bli en
tid av fred, frihet och ekonomisk framgång i Europa!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner