Print Friendly

Tyrgils Saxlund; F J Nordstedts I Sverige

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

191
TYRGILS SAXLUND:
FJNordstedts ”I Sverige”
S
verige är en enhetskultur präglad
av sina makthavare. På det sättet
har det varit i vårt land, ända sedan
Gustav Vasa i vredgade brev läxade upp
tredskande undersåtar. Och så är det
också idag.
FJ Nordstedt: I Sverige
Bonniers 1985
Det har följaktligen alltid varit svårt
att vara oliktänkande i vårt land. De som
tänkt eller tänker annorlunda får ofta
känna kalla vinddrag kring öronen, om
de inte föredrar att i tystnad, ”inre exil”,
odla sina egna tankar och ideer om vårt
samhälle.
Det finns dock i vårt land en författare, som under pseudonymen F J Nordstedt, framträtt med ett författarskap av
hög litterär halt, utan att väja vare sig för
det otidsenliga eller inopportuna. Bakom
pseudonymen döljer sig prästen Christian Braw och i sitt författarskap har han
också visat starkt intresse för den kristna
och kyrkliga debatten. Han är en av de
ytterst få yngre svenska författare som
fortfarande tar svenska kyrkan och dess
angelägenheter på allvar.
Detta kyrkliga intresse finns också
starkt representerat i hans senaste bok,
essäsamlingen ”I Sverige” (Bonniers). I
den tar han – liksom i sina två tidigare
essäsamlingar – upp tankar, som länge
varit förbisedda eller förtigna. Plötsligt
framträder biskopen J A Eklund, som
den kyrklige märkesman han verkligen
var, Esaias Tegners genialitet återfår sin
i vår tid slocknade lyskraft, 90-talets nationalism blir återigen någonting som angår just oss nu och här och Rudolf Kjellens kontroversiella snille återupprättas.
Mycket mera otidsenlig än så kan man
knappast vara.
För prästen F J Nordstedt är kyrkan
en nationellt sammanhållande kraft för
vårt land och folk och som sådan en av
de viktigaste beståndsdelarna i vårt andliga arv. Men hans oro för kyrkans andliga utarmning är påtaglig och han vill
åter göra den till en kraftkälla för vårt
folk. Hans väg är Grundtvigs. I en essä
tecknar han en bild av Grundtvigs kamp
för en kristendom i samklang med folkets traditioner och historia. Det är samma kyrkosyn som framträder i J A Eklunds åter så omdiskuterade psalm ”Fä-
dernas kyrka”, vars ideologiska bakgrund Nordstedt tecknar i en annan essä.
F J Nordstedtär inte rädd för att framhäva människor, som gjort stora insatser, hjältar om man så vill – inte en
gången tids hjältekonungar och krigare.
Två svenskar med olika bakgrund och
livsgärningar skildras med stark inlevelse och sympati. Den ene är socialdemokraten Fabian Månsson, den andre Dag
Hammarskjöld. Utmärkande för båda
var att de inte kunde svika sina ideal.
Fabian Månssons bondesocialism var i
grunden nationell och riktade sig mot
både kapitalism och individualism. Frihet, sanning, rättfärdighet var hans ideal. Någon riktigt bra riksdagsman blev
han heller aldrig. Hans självständighet
var alltför stor. Idag skulle en sådan person knappast ens komma i närheten av
en riksdagsplats – i något parti.
Nordstedts store hjälte är dock Dag
Hammarskjöld, mystikern som stupade
på sin post. Tillsammans med Raoul
Wallenberg är han en av modern svensk
historias verkliga hjältegestalter. För honom var offret en självklarhet, inspirerad
l
l
t
192
som han var av katolsk mystik och ett
fromhetsliv, som fick många svenska intellektuella att ställa sig helt oförstående
inför hans postumt utgivna ”Vägmärken” (1963). För den rationalistiskt inriktade svenska intelligentian var det nå-
got oerhört att en ledande svensk statsman hade fört ”en sorts ‘vitbok’ ” rö-
rande sina förhandlingar med Gud. Med
en för kritikerna mot ”Vägmärken” förödande argumentering slår Nordstedt
fast hur enögd och okunnig reaktionerna
var från många håll. Svenska kulturpersoner visade sig här vara helt okunniga
om en av de viktigaste strömfårorna i
västerländsk civilisation: den mystiska
traditionen och dess andliga läromästare, som en Meiser Eckhart eller Johannes av korset.
F J Nordstedt är alltså – trots sin nationalism – ingen insulär författare. Han
ser som sitt uppdrag att med omutlig precision placera in vårt Sverige i världssamhället. Han gör det kritiskt och kärleksfullt på samma gång. De andliga
faror som vi löper är redovisade med en
ovanlig stringens. Redan i romanen ”Revolution i Sattland” (1971) beskrev han
hur det kan gå för ett land, som tappar
greppet om sin andliga särart. Det förlorar också lätt sin frihet.
Vart en sådan utveckling också kan
leda framgår av Nordstedts hittills största litterära satsning: romantrilogin om
Tysklands sönderfall från kejsarrike till
tredje rikets undergång (”Sehnsucht” ,
” Sauerhof’ och ”Marienwald”, 1976-
81). Denna romansvit har knappast uppmärksammats efter förtjänst och det är
inte så underligt. Den rör sig på minerad
mark. Men idag när både Hermann
Brochs Sömngångartrilogi översatts till
svenska och Elias Canettis författarskap
nobelprisbelönats, borde intresset öka
för Nordstedts tolkning av Europas blodiga nittonhundratalshistoria sett ur centraleuropeiskt perspektiv. Sverige är
nämligen en del av Europa och svensk
kultur är präglad på gott och ont av Europas traumatiska skräckupplevelser i
äldre och nyare tid. Och vår framtid ärliksom Europas – oviss och osäker.
Nordstedts budskap är oroande och därför också inopportunt. Det passar inte in
i folkhemmets idylliska atmosfär.
”I Sverige” är den tredje av Nordstedts essäsamlingar och kanske den
bäst komponerade. Det betyder inte att
alla essäer håller samma höga klass.
Ibland blir tankegången suddig och framställningen grumlig. Stilistiskt är Nordstedt ibland osäker och onödigt retorisk.
Han borde kanske i högre grad lära av en
klarhetens mästare i svensk essäistik
som Lars Gustafsson. Ibland verkar det
som om Nordstedt inte trodde att budskapet bar av sig själv.
Men så är det ju inte. Tankarna har en
egen bärkraft. De bygger på gamla traditioner i svenskt tankeliv – i högre grad
än det mesta som skrivs i Sverige idag.
Nordstedts skildring av vårt lands betydelse i världen, genom män som Raoul
Wallenberg och Dag Hammarskjöld, för
tankarna till Runebergs stora dikt om
”Landshövdingen” , i vilken lag och rätt
framställs som skyddet mot maktens
övervåld. Och i sin bok hyllar Nordstedt
just ”Fänrik Ståls sägner” – en bok,
som ”gett ett folk kraft att frigöra sig och
för sin frihet ge offer vilkas tyngd vi
knappast kan ana.” Den hyllningen till
ett stort nationellt diktverk visar att F J
Nordstedt är en författare i svensksprå-
kig diktnings huvudfåra.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner