Print Friendly

Tyrgils Saxlund; Den orättfärdiga rätten

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
TYRGILS SAXLUND:
Den orättfärdiga rätten
Enligt en äldre tids socialistiska teoretiker
skulle rätt och rättskipning försvinna av sig
själva bara man hade avskaffat det kapitalistiska systemet. Modern svensk socialdemokrati är inte inne på den linjen – tvärtom.
Trogen sin reformistiska tradition har man
använt lagstiftningen som ett medel i omformningen av samhället. Lagar och förordningar har utformats så att de tillgodoser
vissa sociala och politiska mål – det så kallade ”lidbomeriet” har vunnit starkt fotfäste i
svensk lagstiftning. Rätten har fått underordna sig det sociala livet.
Om vi går till ett annat område kan vi
lonstatera, hur socialdemokratin i grundlagsarbetet motsatte sig inskrivaodet av särkilcia fri- och rättigheter i den svenska författningen. Och därvid blev det! Även i detta
– liksom i föregående – fall är socialdemokratin trogen sitt marxistiska arv. Marx såg i
de liberala rättigheterna ett uttryck för en
borgerlig individualism, som stod i vägen för
proletariatets frigörelse.
Detta och mycket annat får man anledning att fundera över vid läsningen av Anders Fogelklous juridiska avhandling ”Den
orättfärdiga rätten. En studie över Hegels
rättfärdigande och marxismens kritik av den
moderna rättsordningen”(Norstedts). Fogelklou har skrivit en magistral avhandling,
med utblickar över vida fält – inte för inte
har hans handledare varit Stig Strömholm.
Författaren är inte rädd för att slå både den
ena och den andra auktoriteten på tassarna
– med jämna mellanrum fader Marx själv.
Ändå är tonläget aldrig polemiskt. Framställningen flyter lugnt och för all del ibland
också rätt tungt. Att hans ämne är angeläget
behöver knappast påpekas: marxismens betydelse som andlig maktfaktor får inte underskattas på något område.
Fogelklou har ett okonventionellt grepp.
Som utgångspunkt har han tagit den tidige
sovjetiske rättsteoretikern E Pasukanis. Från
denne går han sedan bakåt i idehistorien:
från Lenin över Hegel till Marx. Alldeles
naturlig känns väl inte denna disposition.
Säkert kunde författaren också med framgång ha använt ett mera konventionellt
kronologiskt framställningssätt. Nu tvingas
läsaren att med jämna mellanrum hoppa
fram och tillbaks i boken, för att ideernas
framväxt skall framträda alldeles tydligt.
Lenin och Pasukanis kunde falla tillbaks
på en gammal rysk rättsnihilistisk tradition,
som hävdade att rättsordningen var en borgerlig företeelse från vilken man borde frigöra sig. Den skulle bli överflödig i det socialistiska samhället. Ryska revolutionen innebar att rätten fick underordna sig de politiska målen och Pasukanis rättfärdigade detta förhållande. Tvånget – ja, terrorn – var
ett medel att nå målet: den socialistiska staten. Rättens existens ifrågasattes. Ironiskt
nog föll Pasukanis själv offer för terrorn. I
och med att Stalin inte längre önskade betona marxismens rättsnihilistiska sida utan i
stället statens överhöghet, blev Pasukanis
obekväm. Under 30-talet försvann han på
okända vägar under Stalins förföljelser. I
våra dagars Sovjet lever rättsväsendet vidare
i högönsklig välmåga – bortvittring verkar
det av allt att döma ha undgått i det kommunistiska samhället. I den meningen har Stalin och inte Pasukanis kommit att bli tongivande för utvecklingen.
Man bör nog akta sig för att överbetona
den teoretiska hållfastheten i Lenins och Stalins juridiska tänkande. I allmänhet fick teorin underordna sig de maktpolitiska målen.
Annorlunda förhåller det sig med Hegel och
Marx. Ofta har ju Hegel uppfattats som den
preussiska statens apologetiker. Även Fogelklou lägger stor vikt vid Hegels statslära
och hans försvar för stat och monarki. Men i
högre grad än vad som varit vanligt i gängse
Begeluppfattning betonar Fogelklou det dynamiskt framåtblickande i den store filosofens tänkande. Hegel framstår nästan som
en liberal teoretiker, vars statsuppfattning
inte alls utesluter personlig frihet och självförverkligande.
146
I Hegel har Marx en av sina viktigaste
inspirationskällor, vars betydelse av nutida
forskning satts i centrum. Hos idealisten Hegel är staten ett överpersonligt väsen, som
för den dialektiska utvecklingen framåt, medan det hos Marx är Människan själv, som
spelar denna roll. Marx har flyttat ner Hegel
påjorden och befriat sitt tänkande från hans
romantiska idealism. Att Marx samtidigt befriar sig från det kristna arvet bör kanske
också noteras i detta sammanhang.
Men kritiken av Hegel är bara ett – om än
ett viktigt – inslag i Marx’ rättsteoretiska
tänkande. Hans från början närmast positiva inställning till rätten genomgick en utveckling från partiell till total rättskritik.
Denna kan jämföras med hans utveckling
från ungdomens humanism till den slutliga
materialistiskt-naturalistiska åskådningen.
Marx’ tänkande utvecklas, enligt Fogelklou,
organiskt och inte som resultat av en brytningsprocess. Det senare har varit den avAlthusser och hans lärjungar omhuldade tesen.
Den unge Marx är i all sin radikalism något
av traditionsbärare. Han skrev artiklar i
vilka han syntetiserar den samtida tyska politiska filosofin.
I sin historiematerialistiska filosofi har
Marx dock i hög grad frigjort sig från det
förflutna. Rätten utsätts för en hårdhänt kritik. Proletariatet – den revolutionära klassen – måste göras medvetet om sin roll.
Ingenting får stå i vägen för folkets rättsliga
vilja. Domstolarna skall vara folkdomstolar, i
vilkas rättskipning folkviljan kommer till direkt uttryck.
Rätten är en del av den överbyggnad, som
är beroende av de materiella förutsättningarna, menade Marx, vilket kan jämföras
med Savignys och den historiska skolans betonande av den historiska utvecklingens betydelse för rättsutvecklingen. Ännu har vi
inte nått fram till den sanna rätt, som kommer att råda i den socialistiska utopin. Nu
lever vi i ett opersonligt, alienerat, tillstånd. l
det samhället är också rätten en alienerad
och opersonlig företeelse. I slutvisionen har
rätten upphävts, även om den under en
övergångsperiod kan komma att ännu spela
en viss roll.
Därmed är vi framme vid kärnpunkten i
Fogelklous avhandling. Är terrorn, förtrycket och stalinismen en ofrånkomlig konsekvens av Marx’ system? Både Pasukanis och
Marx ser i individernas rättsliga autonomi
ett hinder för solidaritet och socialism. Vissa
tänkare – t ex de ”nya filosoferna” – ser i
stalinismen en logisk konsekvens av marxismen. I samma ögonblick som man i rättsliga
regler endast ser försvar för borgerliga privilegier och rättigheter, urholkar man känslan
för rättssamhället i dess helhet. Egentligen
blir det ointressant vilka Marx’ intentioner
egentligen var, och om stalinismen är ett
olycksfall i arbetet eller ej. Historien talar för
sig själv: den totala rättskritik, som Marx
inspirerat, har haft förödande konsekvenser
för miljoner människor.
Fogelklous ton är akademiskt upphöjd.
Resonemangen förs med juristens skärpa –
argument för och emot presenteras föredömligt. Ingen kan efter läsningen av Fogelklou göra gällande att den vetenskapliga
objektiviteten är död. Men den marxismens
totala rättskritik och den rättsnihilism, som
avhandlingen presenterar så utmärkt, framstår trots detta efter läsningen som skrämmande uttryck för en ideologi ledande till en
ofritt och inhumant samhälle.
[
d

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner