Print Friendly

Två utrikesstrategier: Clinton

Av Kasper Gieldon | 14 oktober 2016

Presidentvalsstriden i USA blir allt hetare, men media tycks vilja prata om allt utom det som kommer påverka oss mest – kandidaternas utrikespolitik. Kasper Gieldon fortsätter sin genomgång av valets utrikes- och säkerhetspolitiska turer.

Den 2 juni 2016 höll Hillary Clinton ett av sina utrikespolitiska anföranden i San Diego, Kalifornien (1). Hennes övergripande tema var hämtat från Abraham Lincoln, där hon menade att USA ”inte är ett land som gömmer sig bakom sina murar, utan leder och segrar”. Den utrikespolitiska strategi som fördes fram var:

1. USA utrikespolitik bygger på en stark ekonomi. Investeringar i infrastruktur, innovationer och utbildning är nyckeln till en stark ekonomi, vilket i sin tur är en nyckel till ett starkt försvar.

2. USA ska ha goda relationer till sina allierade. USA ska aldrig vända ryggen till sina allierade. Japan och Sydkorea är viktiga garanter för amerikansk säkerhet gentemot ett nordkoreanskt kärnvapenhot. USA har en moralisk skyldighet att skydda Israel, och NATO är en garant för fred i västvärlden. USA ska även ha starka relationer till Mexiko, ett land som USA ska uppskatta att ha som sitt grannland.

3. Diplomati är en viktig del av amerikansk säkerhetspolitik. Iran-avtalet är ett exempel på hur amerikansk säkerhetspolitik kan undvika konfrontationer och krig. USA ska vara berett att använda militär, men diplomati ska förhindra att det behövs.

4. USA måste vara hårt men smart i hanteringen av sina rivaler. USA ska agera gentemot Kina och Ryssland när de agerar militärt eller när de ekonomiskt skadar amerikanska företag. Samtidigt ska USA kunna arbeta tillsammans med Kina och Ryssland för att t ex minska antalet kärnvapen i världen, skapa ett större tryck gentemot Nordkorea och teckna klimatavtal.

5. USA måste ha en plan för att hantera terrorism. USA ska öka sitt militära engagemang i Syrien och Irak för att stoppa ISIS. Detta ska ske genom utökat stöd till arabiska och kurdiska styrkor i regionen. Diplomati ska fortsatt användas för att avsluta kriget i Syrien, men även nya krigsmetoder som cyberkrigsföring mot terroristnätverk.

6. USA måste respektera moraliska värden. USA ska aldrig mörda terroristers familjer, förbjuda människor att resa till landet på grund av religiösa åskådningar eller tortera fångar. Det går mot grundläggande amerikanska värden.

Clintons utrikespolitik bygger på att USA ska spela en aktiv roll i världen. USA:s utrikespolitiska intressen är enligt Clinton inte enbart geopolitiska, utan även institutionella. Hon menar att mänsklig fattigdom, bristande på tillgången till rent vatten samt klimatförändringar är globala hot som USA måste se till att lösa.

Den amerikanska professorn Stephen Sestanovich beskriver Clintons utrikespolitik som ”maximalistisk”. Det innebär att Clinton ser USA som en källa till gott i världen, och vill att USA ska använda sin militära styrka för att vara en global ledare. Om man ser till Clintons inställning till konflikter väljer hon en mer hårdför politik än Obama. Hon vill införa ett flygförbud i Syrien, hårdare sanktioner mot Nordkorea och öppnar för nya sanktioner mot Iran trots det senaste Iran-avtalet.

Clinton ser sig själv som pragmatiker, och har myntat begreppet ”smart power” vilket ska kombinera ”hard-” och ”soft power”. Clinton har inga problem med att driva en tvådelad utrikespolitik. Hon kritiserar bristen på kvinnors rättigheter i Kina, men söker samtidigt avtal med Kina på områden där länderna håller med varandra. Ett annat exempel är att hon å ena sidan beskriver USA:s relation med Kina som utmanande och ansträngd, men å andra sidan säger att länderna har en positiv, samarbetsvillig och långtgående utrikespolitisk relation.

Clinton lägger stor vikt vid att tillsammans med USA:s allierade skapa stabilitet och säkerhet i världen. I hennes tal i San Diego nämnde hon specifikt Sydkorea och Japan som viktiga allierade gentemot Nordkorea. På samma sätt resonerar hon kring NATO-länderna som viktiga allierade gentemot Iran. En stor del av USA:s säkerhetsgaranti enligt Clinton är att allierade länder ska bidra till en kollektiv säkerhet. Ett exempel på det är att hon stödjer det s.k. missilsköldsavtalet. Det innebär att länder skapar en linje av anti-ballistiska missiler som kan skjuta ned potentiella kärnvapenmissiler riktade mot USA.

Den 25 juli, på veterandagen i USA gjorde hon en liknande utfästelse: ”Jag tror på att vi ska stå med och stödja våra allierade i NATO. Ingen annan har sådana relationer runtom i världen som vi har. Flera av våra landsmän har dött för att uppnå detta eftersom de har vetat att vi är säkrare med flera vänner än fiender” (2).

I valrörelsen 2007 fick både Clinton och Obama frågan om de skulle kunna träffa Nordkoreas och Irans ledare utan förhandsvillkor. Clinton svarade nej, medan Obama svarade ja. Clinton använde sedan Obamas svar för att illustrera en naiv syn på utrikespolitiken. Obama menade i sin tur att Clinton hade en medeltida bild av världspolitiken byggd på ett Kalla Kriget-tänk. Det komiska i sammanhanget är att Obama sedermera valde just Clinton till sin utrikesminister när han blev president.

Clinton vill ha en liknande lösning med Nordkorea som med Iran-avtalet. Genom hårda sanktioner vill hon tvinga landet att förhandla fram en ekonomisk lösning som innefattar säkerhetspolitiska garantier. Hennes politik som utrikesminister när det gäller Nordkorea har dock inte gett resultat. Trots biståndshjälp genomförde Nordkorea ett kärnvapentest den 25 maj 2009. Ett nytt avtal med Nordkorea slöts i februari 2012, där USA skulle ge bistånd i utbyte mot säkerhetspolitiska garantier. Nordkorea bröt avtalet ett år senare.

Misslyckanden i USA:s politik gentemot Nordkorea nyanserar bilden av Clinton som medeltida och ideologisk. Hon har i stor utsträckning en världsbild formad av Kalla Kriget med en bipolär maktordning, men hon är trots det inte formad av prestige när det gäller att söka lösningar på konflikter. Clinton anser det naivt att tro att länder genom symboliska gester ändrar utrikespolitiska strukturer. Viljan att använda diplomati formas därför av en syn på utrikespolitik som ett maktmedel.

Rivalitet och maktkamp är en naturlig del av Clintons konflikthantering. När den kinesiske dissidenten Chen Guangcheng flydde sin husarrest och sökte asyl på den amerikanska ambassaden i Beijing ville Kina att han skulle bli utlämnad. Istället för att gå med på kraven var Clinton tydlig med att relationerna med Kina inte styrde hennes beslut: ”Om relationen skadas så får den göra det, jag har hanterat svårare situationer.” På det sättet bedriver Clinton en offensiv utrikespolitik.

I frågan om Syrienkonflikten hade Clinton en mycket hårdare linje än Obama. Hon föreslog tidigt att USA skulle engagera sig i konflikten, och sade att ”misslyckandet med att hjälpa till att bygga upp en trovärdig stridsstyrka för de människor som protesterat mot al-Assad lämnar ett stort vakuum som jihadister kommer att fylla” (3). Samtidigt kritiserade hon Obamas passivitet och hans uttalande att inte göra ”stupid-shit”. Hennes svar var att ”stora nationer behöver organiserade principer, och ”don’t do stupid shit” är inte en organiserande princip.

Sammanfattning: Innebär USA:s nästa president ett uppbrott eller en fortsättning på Obamas utrikespolitik?

Om Trump blir vald till president skulle detta innebära ett uppbrott från Obamas utrikespolitik. Han är den enda av de tre som är ideologiskt isolationist och protektionist, både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt. Clinton skulle vara en fortsättning på Obama, men med ett större engagemang i internationella allianser. Obama hade en liknande ambition när han kandiderade till president 2007, men hans defensiva realism gjorde att konsekvensen av hans utrikespolitik blev passiv.

Utrikespolitiskt finns det dock mycket som förenar Obama, Clinton och Trump. Alla tre har i grunden en realistisk syn på världen. Det innebär att de ser makt utifrån staters militära förmåga. Alla tre är beredda att använda militär när USA står inför säkerhetspolitiska hot, och förlitar sig mer på statens militära kapacitet än på säkerhetspolitiska allianser.

De vill satsa på amerikansk militär. Obama gick till val på en utökad militärstyrka, och har uttryckt en skepsis till att maktförhållanden i världen kan ändras utan militärt engagemang. Trump vill öka USA:s militärbudget och med hjälp av amerikanska soldater krossa ISIS. Clinton vill stärka USA:s närvaro i Syrien, och militärt hjälpa landets allierade i omvärlden med trupper och amerikansk närvaro.

Trump och Obama är dock mer isolationistiska än Clinton. Båda anser att nationsbyggande inte fungerar. Trump tycker inte att USA ska vara en del av globalismen, det internationella samfundet eller engagera sig i andra länders angelägenheter. Obama är rädd för att USA ska dras in i blodiga konflikter som tar fokus och kraft från USA:s verkliga hot. Han vill inte heller att USA ensamt ska tackla globala hot, utan det måste ske tillsammans med andra länder. Detta gör att både Trump och Obama har snäva ramar för när USA ska vara aktivt i konflikter och krig.

Hillary Clinton är däremot mer präglad av internationalism. Hon ser USA som en ledare på ett internationellt plan, och USA:s allierade i omvärlden som viktiga byggstenar för ett starkt USA. Trots att USA inte blev direkt hotat av kriget i Syrien ansåg Clinton att USA hade en moralisk skyldighet att ingripa då USA är en global ledare. Obama, som själv ger uttryck för internationalism, anser att världens humanitära problem ska lösas internationellt, men är konsekvent passiv inför USA:s inbladning i konflikter där USA inte blir hotat.

Obama delar Clintons internationalism när det gäller mindre hot eller utmaningar, och ser det internationella samfundet som en viktig del av den ekonomiska politiken. Här har Trump en helt annan syn. Han vill att USA ska undvika handelsavtal som NAFTA och WTO. Fokus ska ligga på amerikanska företag och amerikanska jobb.

Kasper Gieldon är omvärldsbevakare och tidigare student i statsvetenskap vid Lunds Universitet

 


  1. Katie Reilly, Time, Read Hillary Clinton’s Speech on Donald Trump and National Security, Tillgänglig: http://time.com/4355797/hillary-clinton-donald-trump-foreign-policy-speech-transcript/
  2. Peter Fellman, Dagens Industri, Clinton sviker aldrig Nato, 25 juli 2016, Tillgänglig: http://www.di.se/artiklar/2016/7/25/clinton-sviker-aldrig-nato/
  3. Jeffrey Goldberg, The Atlantic, The Obama Doctrine, April 2016, Tillgänglig: http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2016/04/the-obama-doctrine/471525/

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner