Print Friendly

Dubbeltandad såg

Av Stefan Olsson och Danjell Elgebrandt | 30 oktober 2009

Monarkins makt (Ordfront förlag), heter en nyutkommen bok av Cecilia Åse. Svensk Tidskrift har låtit Stefan Olsson och Danjell Elgebrandt skriva varsin recension. De har olika uppfattningar om monarkin men är desto mer eniga om boken.

Först ut är Stefan Olsson som tycker att ”monarkin ska bevaras eftersom det är en tradition som vi levt med sedan vikingatiden och som i sin moderna form funkar alldeles utmärkt att kombinera med demokrati”:


monarkins_makt_200x296Om en bok har titeln Monarkins makt tänker man sig som läsare att den ska handla om just det, monarki och makt. Det gör inte Cecilia Åses bok med denna titel. Den handlar förvisso om monarkin, men någon analys av dess makt presenterar den inte.

Cecilia Åse har skrivit en bok om hur våra föreställningar om monarkin ser ut. Vi har en kung och en kungafamilj, och i vårt land skrivs mycket om vad kungen och hans familj gör, hur den uppträder, hur den klär sig och vad vi förväntar oss att en kung och drottning ska vara. Tillsammans skapar denna materia en tankevärld som en forskare kan analysera. Olika tankemönster som inte är uppenbara för blotta ögat blir på så sätt avtäckta och vi blir medvetandegjorda över vårt eget sätt att tänka.

Exempelvis visar Åse hur vi motsägelsefullt tänker oss att kungen är ”vanlig” och ”upphöjd” på samma gång, och att båda delarna i denna bild av kungen är nödvändiga för att vi ska uppfatta kungarollen som legitim. Kungen ska både vara en vanlig radhusfarsa till sina barn och regerande statschef som tar emot dignitärer under pompa och ståt på Stockholms slott. Det är så bilden av kungen kommer till uttryck i en mängd tidningsreportage och årsböcker över kungahuset.

Ett annat mönster som Åse pekar ut är att monarkin vilar på en heterosexuell norm. I våra föreställningar tänker vi oss att en kung är en heterosexuell man som gifter sig och skaffar barn som i sin tur kan ta över tronen. Motsatsen, en homosexuell man, som inte gifter sig (med en kvinna) och kanske istället adopterar ett barn, ingår inte i våra förväntningar om vad det innebär att vara kung.

Det är i avtäckandet av tankemönster som dessa värdet av Åses bok ligger. Vetenskapligt sett hör hon hemma i den hermeneutiska traditionen. Texter presenteras som sedan tolkas och ur detta ser vi vilka tankemönster som finns inbakade i texterna. Tyvärr presenterar dock aldrig författaren något av sitt metodologiska hantverk. Hur har författaren tänkt när hon gjort sina tolkningar? Några av dem känns spontant rimliga. Men i många fall sitter man som läsare som ett frågetecken.

När det gäller hur kungliga bemärkelsedagar framställs och det folkliga deltagandet i dessa skriver Åse att detta förutsätter ojämlikhet och hierarki:

”Känslorna har sitt ursprung i att de kungliga inte är som ’vi’, utan överordnade symboler för ’oss’… Det gemensamma firandet och glädjen i samband med kungliga högtidligheter och bemärkelsedagar, döljer att ojämlikhet och hierarki är själva grunden för dessa känslor.”

Vi som tycker det är roligt att fira kungafamiljens olika bemärkelsedagar skulle alltså inte göra detta för att vi tycker om dessa personer, utan för att vi ser dem som överordnade oss. Betyder det att om vi inte skulle se dem som överordnade så skulle vi inte dela deras glädje? Här blir läsaren utan svar eftersom författaren inte visar hur hennes tolkningar har kommit till. Det ofta använda vetenskapliga kravet på transparens är boken inte så noga med.

Kanske är det inte så vikigt vilken metod Åse har använt. Resultaten kan ju vara intressanta ändå. Det är möjligt. Men vad är då poängen med att göra just en vetenskaplig tolkning? Boken är ett resultat av ett vetenskapligt projekt finansierat av Vetenskapsrådet. Om tolkningar inte ska grunda sig i någon metod, annat än att författaren tolkar lite som hon känner för, varför behövs det då en filosofie doktor i statskunskap för uppgiften?

Men först som sist undrar man som sagt var själva maktfrågan kommer in i bilden. Makt brukar definieras som att en person kan förmå en annan person att göra något som denne inte annars skulle ha gjort. Ett visst moment av tvång är det som utmärker ett maktförhållande. Kan då monarkin, det vill säga kungen, få någon att göra något som denne annars inte skulle ha gjort? Den frågan diskuteras märkligt nog aldrig i boken.

Möjligen tänker sig författaren att de tankemönster om monarkin som hon lyckats avtäcka tvingar oss att agera på ett sätt som vi egentligen inte skulle ha gjort om vi hade varit medvetna om dem. Ett ”medvetet självbedrägeri” talar hon om. Vi skulle i så fall vara offer för våra egna tankar.

Det lönar sig inte i att spekulera i hur författaren har tänkt på denna punkt. Det framgår dock att Åse är kritisk mot hur diskussionerna omkring monarkin har gått, där hon tycks mena att debatten har hämmats av våra konstiga tankebilder av monarkin. Men nu lever vi i ett land där mer än två tredjedelar av befolkningen är för monarkins bevarande. Kan det möjligen vara så att det som Åse upplever som en frustrerande begränsning är resultatet av ett ointresse från allmänhetens sida att ändra på sakernas tillstånd? Monarkin bygger på en heterosexuell norm, sägs det. Så kan det vara, men alla upplever kanske inte det som ett allvarligt problem.

Stefan Olsson är fil dr. i statskunskap och moderat lokalpolitiker i Uppsala.


——


Danjell Elgebrandt ”kallar sig republikan på båda sidor av Atlanten och anser att Vilhelm Moberg redan har sagt vad som behöver sägas om monarkin”. Så här tyckte han om boken:


Ett av mina favoritcitat kommer från filosofen Daniel Dennett – ”Det finns inget jag tycker sämre om än dåliga argument för saker jag tror på”. Den känslan infinner sig många gånger under den relativt korta tid det tar att ta sig igenom Monarkins makt av statsvetaren Cecilia Åse.

Redan i första kapitlet sammanfattas det mesta Åse har att säga om monarkin. För det första bidrar den till att skapa en känsla av nationell samhörighet just på grund av att kungen flyter ovanpå det politiska livet. Sådant brukar man ju få höra av rojalister redan innan punschen serverats och den verkar inte vara någon skillnad i analysen som skiljer Åse och den stereotype rojalisten åt. Istället handlar det uteslutande om premisser. För författaren är nationen om än inte definitionsmässigt ond så åtminstone djupt problematisk. Det är förvisso en inte helt ovanlig åsikt men det irriterande är att boken oftast präglas av ett postmodernt språk där det blir mycket viktigare att berätta om en viss åsikt snarare än att argumentera logiskt för den. Monarkin befäster kärnfamiljen! Monarkin befäster heterosexualiteten! Monarkin objektifierar drottningen qua kvinna! Och så vidare. Den som råkar vara för både kärnfamilj och monarki kan lätt använda exakt samma argument som Åse till stöd för sin tes, vilket gör boken till tyckande snarare än en stridsskrift i Mobergsk anda.

Det utlovas att boken ska utmana ”bilden av den svenska monarkin som politiskt ointressant och oförarglig”. Problemet är att i den mån författaren försöker göra detta så känns det aldrig som att det är monarkin som är det huvudsakliga målet utan något annat står i centrum för kritiken. Förvisso är det mycket fokus på hur drottning Silvia ser ut och visst förväntas hon syssla med barn och svaga men hur skiljer det sig egentligen från hur USA:s first lady brukar behandlas? Om man vill driva ett feministiskt case och leda i bevis att kvinnor, oavsett deras socioekonomiska status, förväntas vara ett bihang åt män så gör för all del det, men att i onödan blanda in statsskick i det hela tillför inget till argumentationen.

Vi får också veta att monarkin i sig gärna verkar utan att synas. Så kallade ”forgotten reminders” används för att, likt en tjatig reklamjingel, se till att vi ständigt håller det faktum att vi är en arvsmonarki i bakhuvudet. ”[E]nkronan med Gustaf VI Adolf på skramlar i min ficka, även om det är länge sedan tronskiftet ägde rum”. Detta är en av många ”bortglömda påminnelser (andra inkluderar ord som Allsvenskan och inrikespolitik, min anm.) om att Sverige är en monarki, att kungafamiljen är en symbol för den nationella gemenskapen, och om att denna gemenskap sträcker sig över tid”. Jag undrar vad Jenny Lind på 50-lappen ska erinra oss alla om?

Bland det mest förbryllande med en bok som bär titeln Monarkins makt är att frågan om en alternativ form av maktdelning utelämnas helt. Ett av de starkaste argumenten för republik, att den skulle möjliggöra ett system av checks and balances, nämns inte ens. Nästan lika bekymrande är att Vilhelm Moberg, den svenska republikanismens verklige gigant, behandlas så styvmoderligt. Visserligen erkänner Åse att Mobergs bok Därför är jag republikan, från 1955 är viktig men så värst mycket mer är det inte med det. Moberg utgår från ”starka föreställningar om förnuft, modernitet och rationalitet” och till råga på allt har han mage att exemplifiera oförnuftet med en äldre kvinna som gråter över Gustav V:s bortgång trots att hon aldrig har träffat honom. En klassisk härskarteknik tydligen – ”engagemang och intresse för de kungliga tillskrivs regelmässigt kvinnor”. Man kan tycka att någon som gjort en så grundlig inventering av alla underdåniga och ytliga reportage om kungligheter som svenska damtidningar har gjort sig skyldiga till skulle ha viss förståelse för detta tillskrivande. Undersökning efter undersökning bekräftar dessutom att den typiska rojalisten är kvinna och äldre samt att yngre män är mer benägna att vara republikaner.

Det är svårt att se vilka som utgör målgruppen för boken. Inga nya argument presenteras för varför republiken är det bättre statsskicket. Några resonemang om hur monarkin snabbare än andra fenomen lyckas etablera traditioner utgör den största behållningen eftersom de till viss del underminerar rojalisternas ständiga käpphäst att monarkin består eftersom den är bra och är bra eftersom den består. Högtidlighållandet av tronarvingens namnsdag är till exempel är tradition som inte har många år på nacken. Men förutom detta är de argument som kvarstår när det värsta postmoderna ordvrängandet och tyckandet rensats bort att monarkin är odemokratisk samt att det föreligger en uppenbar motsättning i att monarkin på samma gång ska ge ett sken av vanlighet samtidigt som den upprätthåller en skarp distinktion mellan de kungliga och alla andra (detta argument upprepas åtskilliga gånger i boken). Det skulle förvåna mig om någon enda rojalist ändrar sig efter att ha läst boken.

Danjell Elgebrandt är civilekonom och arbetar som kommunikationskonsult.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner