Print Friendly

Tryggare kan alla vara

Av Anders Märak Leffler | 29 april 2011

Fredrik Stjernberg
Trygghets
Timbro 2011

Med jordbävningen i Japan och reaktionerna som följde gjorde sig risksamhället påmint. Anders Märak Leffler har läst en bok som sätter in riskerna i sitt sammanhang.

Det går ett spöke genom den moderna världen. Det är ett spöke av risker och otrygghet.” Så inleder Fredrik Stjernberg, docent i teoretisk filosofi och redaktör för Timbros riskblogg, den lilla skriften Trygghets. Det kan ligga något i det. För hundra år sedan, en tid då (den tämligen objektiva) medellivslängden vid födseln var under 60 år, såg man inte ett cancerhot i varje sak på frukostbordet. Nu är den allmänna grogrunden för sådana larm större. Det är tacksamt för såväl företag som lever på att lindra otrygghetskänslan som lobbygrupper som vill skapa rubriker. Hur många giftiga ämnen får du i dig när du äter besprutade tomater, egentligen?

Den givna följdfrågan borde givetvis vara ”det låter illa; är det farliga nivåer av gift?”. Men ofta stannar resonemanget vid ett konstaterande om att något kan vara farligt, oavsett om det är särskilt troligt. Man går från en sannolikhetsbaserad världsbild till vad Stjernberg kallar en ”possibilistisk” (av engelskans ”possible”), och oroar sig för alla möjliga utfall. Dick Cheney lär ha formulerat sig som så att ”om det finns en procents risk att pakistanska vetenskapsmän hjälper Al Qaida att utveckla eller konstruera kärnvapen, måste vi agera som om det vore ett faktum”.1 Ett kärnvapenbestyckat Al Qaida vore onekligen katastrofalt. Men att sätta in lika mycket resurser om risken är en på hundra, som om den är en på två, riskerar att ge helt oproportionerliga resultat. Om inte annat för att man då riskerar att stå utan resurser att bekämpa nästa – potentiellt katastrofala – hot.

Långt ifrån alla skulle hålla med Cheney. Men skrapar man på ytan visar det sig att förvånansvärt många tänker i liknande banor, utan att ha reflekterat över det. Hur vi hanterar – eller borde hantera – risker är inte bara ett område som har djupt ideologiska kopplingar. Det är också ett område där det skett en del intressant forskning. Titeln till trots känns Trygghets (där ”hets” pedagogiskt kursiverats på omslaget) som en med tankesmedjemått mätt förvånansvärt neutral introduktion till området. Avståndet till Varning – livet kan leda till döden! En kritik av nollvisioner (Mats Ekelund, Timbro 1999) är större än bara ett decennium. Trygghets driver en tes. Men ibland är frågan om det är en debattbok med folkbildningsinslag, eller en folkbildningsinsats förklädd till debattbok.

Tydligast ideologisk blir diskussionen om försiktighetsprincipen. I korthet handlar det om ett knippe principer som säger att beslutsfattaren inte bör invänta bevis på att något – säg, en ny teknik – är farlig för att agera. Skyddsåtgärder ska, för att låna Miljöbalkens formulering av principen, vidtas ”då det finns skäl att anta att en verksamhet kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön”.

Detta är ett ganska långt steg från tanken om politik byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet, eller för den delen bestraffande av den som bevisligen utsätter andra för risker. Så varför flytta bevisbördan på det viset? Ett nytt bekämpningsmedel kommer definitivt vara otrevligt för någon del av naturen (om inte annat den som ska bekämpas). I ett ekosystem med komplexa och bitvis ofta okända samband, kan det ge oplanerade och stora effekter. Men om medlet gör att man slipper bekämpa skadedjur på andra vis, kan nettoeffekten vara positiv. Det är inte tydligt att osäkerheten om framtiden i sig talar för något av alternativen. Hur man väljer att hantera osäkerheten – och här handlar det ofta om det slags osäkerhet där man inte kan röra sig med några statistiska konfidensintervall – blir därmed mer ideologiskt än många erkänner. Stjernberg fångar den underliggande känslan väl när han skriver att ”[f]örsiktighetsprincipen verkar för det mesta vara konstruerad utifrån en underförstådd tanke att det som måste motiveras alltid är nya produkter eller ingrepp, medan det nuvarande tillståndet är bra, eller åtminstone tillräckligt bra för att inte behöva motiveras eller försvaras”. (s 149)

Det är en hållning med direkt koppling till politiska förslag. Att konservativa av prins Charles snitt, utan dåligt samvete, kan använda en sådan princip i sin argumentation mot genetiskt modifierade organismer är givet. Det ligger däremot en viss ironi i att många – i eget tycke – radikala miljödebattörer delar hans reflektioner över den (nya) gröna revolutionen.

Stjernberg lägger fram exempel efter exempel på försiktighetsprincipens inre motsägelser. Tyvärr gör det ibland att argumentationskedjan blir osammanhängande. Resonemanget stöds exempelvis med påståendet att ”om man kompletterar försiktighetsprincipen med den klassiska kostnads-intäktsanalysen, behövs strängt taget inte försiktighetsprincipen längre” på ett ställe. Fem sidor senare påpekas det, i en välfunnen kritik av Maastrichtfördraget, att ”[p]oängen med försiktighetsprincipen var att man skulle kunna hänvisa till principen i de fall där man inte kunde genomföra en vanlig kostnads- och intäktsanalys av för- och nackdelar”. Det ger ett lätt motsägelsefullt intryck.

Men hur menar författaren att vi bör agera i en värld som trots allt innehåller många risker? Skrifter som försöker dämpa irrationell oro riskerar alltid att uppfattas som lätt panglossiska. Det bör därför sägas att detta inte är en bok med ”Don’t panic!” skrivet i stora bokstäver på omslaget. Det förnuftigt tråkiga svaret blir nog ”agera lagom”. Ta reda på riskerna, vet dina begränsningar och väg alternativen. Så enkelt – eller precis så svårt – är det.

Helt lätt tycks det inte vara. Efter terrorattackerna 11 september 2001 valde många amerikaner bort flyget till förmån för bilen. Det var kanske bra för sinnesfriden, men objektivt sett exponerade man sig därmed för större risk att dö. Vi blåser helt enkelt upp påtagliga risker som ligger nära i tiden. Vi påverkas också av hur valsituationerna presenteras. Och när det handlar om att tolka statistik finns det gott om fallgropar. Det finns populärvetenskapliga böcker som behandlar dessa misstag mer ingående än Trygghets gör. Dr Ben Goldacres underhållande ”Bad Science” förklarar (bland mycket annat) vantolkningarna av statistik, medan Cass Sunsteins debattbok Worst-case scenarios ger en tydlig genomgång av kognitiva bias. För den som inte har tid att läsa dessa, ger Trygghets dock en god och lättläst introduktion.

Mot slutet blir boken tyvärr lätt ofokuserad. En diskussion om försäkringsbolag tillåts sväva ut i ett resonemang om de borgerliga dygdernas betydelse för ekonomisk tillväxt, och Marx kritik av arbetsdelning får sig dessutom en släng av sleven. Diskussionen hör hemma i någon bok, men det är inte uppenbart att det är denna.

Såväl oron som följer på medielarm, som diskussionen om hur man bör agera efter katastrofen i Japan, visar hur betydelsefullt det är hur man uppfattar risker. Trots sina brister är Trygghets en väldigt god introduktion till hur man kan resonera i frågorna, och vilka fällor man riskerar att falla i. Det kanske inte känns som den mest konkret politiskt tillämpbara av böcker utgivna av tankesmedjor, men om den sätter igång en diskussion eller tanke kan den vara nog så viktig. För, som Stjernberg skriver: ”Det kan ses som ett problem att varje tillstånd, både det vi befinner oss i och det tänkta nya, har oöverblickbara konsekvenser, men detta är snarare en del av hur det är att orientera sig i världen. Enligt Pär Lagerkvist är ju ångest vår arvedel på jorden, men det vi verkligen inte kommer ifrån, det är osäkerhet.”

Anders Märak Leffler studerar och undervisar vid Linköping universitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner