Print Friendly

Tore Zetterberg; Att vara redaktör

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TORE ZETTERBERG:
Att vara redaktör
Att vara redaktör är att ha ett levande
arbete, skriver Tore Zetterberg, chefredaktör för Smålandsposten i Växjö.
Det är också ett eftersträvat arbete, trots
att det är lågt betalt. Konsten för en
chef är att hitta de rätta medarbetarna:
denna sanning gäller inte minst för en
tidningsledare. Redaktörer är inte bara
produkter av journalisthögskolorna. De
kan, och bör, komma från olika håll och
ha olika bakgrund. De kan ha sin styrka
som reportrar eller höra till dem som får
känna vad Zetterberg kallar skrivandets
glädje. De har ett fritt yrke men samtidigt
ett bundet- bundet till vad som händer,
i världen eller om hömet, och som skall
sovras och förmedlas till allmänheten.
· Min mor hoppades att jag skulle bli ingen·
jör, närmare bestämt brobyggare. Det var
en vacker tanke: bron är ingen oäven symbol i mänskligt liv. Men med hänsyn till
min absoluta brist på teknisk talang var
det nog tur, mest för trafikanterna, att det
stannade vid en tanke.
Jag blev journalist. Det var ett udda:
yrkesval. Ingen i släkten hade sysslat med
journalistik, ingen hade kontakter med
någon redaktion. Men jag lärde tidigl
känna den frejdade Göteborgsjournalist~
Sten B:son Natt och Dag, då politisk me
arbetare på Göteborgs Morgonpost ock
senare chefredaktör för Norrbottens-K
riren. Honom brukade jag gå upp o
störa på kvällarna, när han satt och re ·
gerade telegram. Mer och mer tyck
mig hans jobb spännande. Att få sitta ~
mitt i nyhetsströmmen och få förstahandl;
information! Och att själv få medverka
nyhetsförmedlingen och kanske rentav ~
gon gång sätta egna funderingar på prän
Nog var det ett liv värt att leva.
Det är nu 31 år sedan jag genom N
och Dags förmedling fick min första le!
daktionella tjänst. Aldrig någonsin har iaf
ångrat valet av levnadsbana. Funktion~
na har skiftat – reporter, lokalredakti’rj
nattredaktör, politisk redaktör, chefredå
tör – men arbetet har alltid känts hll
stimulerande. Det finns något i själva at;
mosfären på en tidning som tilltalar ~
fängslar: det glada jäktet, nyhetsjakt
jargongen, kamratskapet, det nerv~
skrivmaskinsknattret, teleprintrarnas t»
kande, doften av trycksvärta. Varenda rei
daktör bär någonstans i hjärtat telepriat
terns evigt enahanda kontrollmening:
”Flygande bäckasiner söka hvila på mjuka
tufvor”. Och än i dag är jag lika imponerad som alltid och lika barnsligt lycklig,
när jag dröjt mig kvar och ser pressen gå
igång, hör det fantasieggande ljudet av de
accelererande valsarna och betraktar
strömmen av tidningar som forsar fram på
det löpande bandet.
Redaktören och hans avlöning
Vi journalister är vana att skriva om det
mesta och tycker så att det stänker om det
om ditt och datt. Men att skriva om sig
själv och det egna yrket ställer sig strax
knepigare. Det är så ovant. ”Att vara redaktör” – vad skall man säga om det,
när man aldrig varit något annat, inte
kan tänka sig ett alternativ och alltså
ingenting har att jämföra med?
En sak är säker: den som tar jobb med
sikte på pengarna skall undvika journalistiken. För all del, en och annan som lyckats skapa sig ett namn, särskilt i stor- .stadspressen, kan tjäna en bra slant. Red
Top i Dagens Nyheter har beskrivit det
så, att han brukar nafsa ärkebiskopen i
hälarna. Men den journalist i landsortspressen som bara har kollektivavtalets lön
-och det är inte så få bland de obefordrade redaktionella medarbetarna – har
det inte för fett. Avtalets begynnelselön
motsvarar ungefär A 13 nere vid foten av
den statliga skalan. I själva verket håller
han sig därmed strax under en arkivassistent, en bokbinderiförman, en telegraf- 41
assistent, en undersköterska eller en tullare. Det ligger något smått patetiskt i
detta att en så högröstad kår som journalisterna, som med sådan entusiasm kan dra
åstad och fäkta för andras intressen, inte
bättre har lyckats lösa sina mest närliggande ekonomiska problem. Jag minns
hur det var under min egen tid som reporter i mitten av 40-talet – villkoren
var då ännu knappare än nu. Lönen räckte inte till det nödvändigaste för en familjeförsörjare, och då hade jag ändå
fått ett ålderstillägg extra. Inkomsten
måste drygas ut med pengar från privatlektioner. Det gick ut över middagsrasten.
Sex dagar i veckan arbete praktiskt taget
utan avbrott från tidiga förmiddagen till
sena kvällen.
Vid befordran blir det förstås bättre,
och en chefredaktör på en hygglig landsortstidning når väl nu i allmänhet upp i
inkomster som ekonomiskt placerar honom i nivå med en byråchef eller en överste eller i gynnsamt fall en överdirektör.
Men då har han i regel större delen av sin
yrkesverksamma tid bakom sig, och för att
han inte skall känna det alltför ovant i sitt
pekuniära överflöd är det så vist ordnat,
att han likt andra kapitalister har att bidra till det allmänna med 75 procents
marginalskatt. Trots de låga begynnelselönerna lockar journalistbanan. Nyutbildade ungdomar står i kö bara för att få
en plats på en redaktion. På Smålandsposten sökte vi i höstas en reporter – och
fick 60 svar. Jag förstår ungdomarna som
vill in i branschen. En underbar uppgift
väntar dem, om de har det rätta sinnet.
42
Att välja medarbetare
Att välja medarbetare är en av chefredaktörens viktigaste funktioner. Han väljer
inte ensam. Redaktionsledningen i övrigt
liksom journalistklubbens styrelse bidrar
med råd och förslag. Att nå enighet brukar inte vara svårt. Men det är ytterligt
väsentligt att man väljer rätt. Tidningsmän är individualister, och det är bra om
man kan få en mångsidigt sammansatt redaktion, vars medlemmar skiljer sig ifråga
om härkomst, utbildning, läggning och
intressen. Något måste dock förena dem
alla. Skall en redaktion fungera väl, måste
den vara ett team, präglat av samarbetsvilja och gott kamratskap. En enda figur,
som inte passar in i gänget, kan åstadkomma stor och svårbotlig skada.
Jag bryr mig inte om vad slags utbildning en sökande har, och än mindre fäster jag avseende vid betygen. Akademiska
studier är naturligtvis aldrig ur vägen,
men ett brett register ifråga om allmänbildning kan vara väl så bra. Man kan
ha tur och finna en toppjournalist bland
dem som gått ut journalisthögskolan eller
pluggat på universitet, men man kar, likaväl få P-n lysande journalistisk kraft från
en folkhögskola, ett kontor, en butik eller
varifrån som helst. Att vara journalist är
framför allt en fråga om läggning, och
det märks i regel bara efter några dagar
om ett nyförvärv skall bli något eller inte.
Och sedan gäller det förstås att placera
vederbörande i rätt funktion. En duktig
journalist behöver inte nödvändigtvis vara
en duktig skrivare. Har han bara nyhetssinne, kan han bli en tillgång. Kanske är
han organisatör, vilket gör att han i sinom
tid kan bli en förträfflig notischef eller
redaktionssekreterare. Kanske är han redi·
gerare med välutvecklat bildsinne och
med känsla för typografisk stil och ele·
gans, ett utmärkt ämne i så fall till teknisk
redaktör, bildredaktör eller nattredaktör
– dvs dessa som formar och sätter snits
på de stora nyhetssidorna.
Chefredaktören
Att vara chefredaktör är inte någonting
entydigt. En kapten på en båt – för att
nu välja den jämförelsen – har samma
funktion, samma rutinuppgifter och sam·
ma befogenheter som varje annan befäl·
havare i ett likartat fartyg. Bestämmelser
och praxis är lika från fall till fall. Tid·
ningar är organiserade efter mer heterogena principer. Att vara chefredaktör på
en dagstidning säger inte omedelbart nå·
gonting om vad man egentligen har för
sig. Det finns chefredaktörer som nästan
helt ägnar sig åt att administrera. Det
finns sådana som håller ett vakande öga
på det mesta. Och det finns utpräglade
skrivare, som ständigt är i färd med att
författa ledare eller kulturartiklar. Var
och en väljer den arbetsmodell som passar
bäst – för honom själv och för tidningen.
Jag har glädjen att arbeta på en tid·
ning som befinner sig i rask utveckling. Vi
nalkas emellertid snabbt gränsen för vår
tekniska kapacitet, lokalerna är för trånga,
och företaget lider i största allmänhet av
växtvärk. Ett omfattande investeringsprogram måste förverkligas och omställning
ske till nya villkor. Vi skall bygga om och
utvidga våra lokaler, flytta ut civiltryckeriet ur huset, avveckla blyprocessen, införa fotosättning, anpassa pressen för s k
direktlita och på litet längre sikt gå över
till offsetteknik. Samtidigt skall redaktionen förstärkas och vidareutvecklas. En
chefredaktör har väl inget omedelbart ansvar för det som ligger utanför det redaktionella, men självfallet måste han i praktiken också ta del i alla större frågor som
gäller framtiden för företaget i dess helhet.
Den löpande redaktionella verksamheten brukar jag inte lägga mig så särskilt
mycket i. Vid en konferens en kvart i tio
varje dag dryftar jag tillsammans med
andre redaktören, redaktionssekreteraren,
notischefen och länsredaktören dagens begivenheter. Att sedan utan särskild anledning ingripa i arbetet vore både dumt och
meningslöst. Jag är bergfast övertygad om
att journalister arbetar bäst, när de känner
att de har vidsträckt frihet, baserad på
förtroende. Den chef som chefar i onödan
är en dålig chef och en trivselförstörare.
Och den som finner en glädje i att pampa
sig skulle aldrig ha blivit befordrad.
Skrivandets glädje
Att vara redaktör är för mig till mycket
väsentlig del att skriva. Jag upplever
utomordentligt starkt skrivandels glädje,
och det är bäst så eftersom Smålandsposten inte har någon politisk redaktör, vilket
betyder att jag skriver praktiskt taget alla
ledare och ledarstick själv. Ibland får man
frågan om det inte är jobbigt att hitta på
ämnen och producera något mest var dag,
43
och jag svarar sanningsenligt att stunden
vid skrivmaskinen är min angenämaste
stund på dagen. Ämnena kan aldrig tryta
– skeendet i samhället och i världen tillhandahåller ständigt nog och övernog av
stoff, och dessutom ger ju ofta ett och
samma ämne olika infallsvinklar.
Ledarartiklar i svensk press befinner sig
i stabilt vanrykte. De är tråkiga, därom är
de flesta överens utan närmare påseende
eller resonemang. Ibland stämmer det väl,
men sannerligen inte alltid. Åtskilliga ledarskribenter har ett både friskt och
fräscht språk. Mest njutbara är, tycker
jag, sådana ledare där författaren tagit
ett okonventionellt grepp om ämnet och
uppträder med glad respektlöshet. Omvänt avskyr jag sådana ledare, dä1 skribenten av feghet eller i syfte att vara alla
till lags avslutningsvis diskret suddar ut
vad han ville ha sagt i början. Inte lika
meningslösa men lika charmlösa är de
som till 90 procent innehåller ett referat
av låt oss säga en partimotion och till
återstående 10 procent ett värdeomdöme
av innebörd att den var bra, alternativt
dålig. Den ledarmodell som ligger bäst till
för mig är den profana betraktelsen. Det
gäller att hitta en lämplig aktuell spik,
inte för soppkok precis utan för att hänga
upp en meditation på.
En vanlig vanföreställning är att en ledarskribent i t ex en moderat tidning uppfattar sig som ett slags ombudsman för
moderata samlingspartiet. Man tror att
han skriver för att behaga partiledningen
och att hans syfte är att värva röster till
partiet. Men så bra har inte Gösta Boh- 44
man. Det är en missuppfattning, bottnande i en ännu djupare felföreställning,
nämligen att tidningen skulle ägas eller
åtminstone dirigeras av partiet. Under
mina år på Svenska Dagbladet kunde det
hända att någon ringde och bad att få
tala med Jarl Hjalmarson. Det blev stor
förvåning när man talade om att han alls
inte fanns i huset och därtill att partiet
ingalunda ägde eller i minsta mån hade
inflytande över Svenska Dagbladet. Vad
var nu detta för ordning? Hade man inte
i alla dagar hört att SvD var ”högerns
huvudorgan”?
Jag polemiserar praktiskt taget aldrig
med lokala konkurrenter. En och annan
skulle kanske önska en fortlöpande knivkastning. Men jag har aldrig förstått vitsen med lokalt tidningsgräL Vår tidning
och vår socialdemokratiska kollega har i
huvudsak skilda läsekretsar. En polemik
under de förutsättningarna är som att debattera i en sal, där man med en vägg
har skilt den ena delen av publiken från
den andra.
Ett levande arbete
Att vara redaktör – det är att jobba i ett
skyltfönster, ett stort fönster med en väldig
publik utanför. Gör man ett fel – t ex
lämnar en uppgift som visar sig oriktig
eller, värre, i hastigheten råkar avslöja
en okunnighet som man borde ha dolt –
är det väl sörjt för att det syns. Förr om
åren kunde jag känna skräck inför risken
att trampa miste. Under min volontärstid
fick jag förtroendet att vikariera som nattredaktör (man var ensam på nattredaktionen då för tiden) och lade en gång upp
en headliner med mastiga bokstäver på
första sidan om att häftiga strider rasade
på Kalmucksteppen. Just som jag vid 4-
tiden på morgonen hade gått till sän
och skulle till att somna, stod det med
förfärande tydlighet klart för mig att de
inte skulle stavas stepp utan stäpp. Och
pressen rullade redan. Vild av ånge
sprang jag den kilometerlånga vägen ·
tidningen och lyckades få en harmse
tryekarmäster att stoppa pressen – men
bara för att konstatera att det även eft
s k stickling klart syntes att vokalen
e och inte ä. – Tja, nästa dag, när j
var beredd att säga upp mig och m
skam och nesa avbryta en blott halvå
lång journalistbana, undrade korrektur·
chefen: Vad gormar du om, fortfaran
är stepp med e den vanligaste stavningen
Efter hand tar man det mesta lugnare,
och för resten gör man inte anspråk på
att vara ofelbar. Man får många brev
vänliga och mindre vänliga. Och man b·
alltid lika glad för ett uppskattande or~
kanske mindre för själva betyget än fi’r
vinken om att man möjligen är på någor·
lunda rätt stråt. Så posten har nog rätt,
när den säger att ett brev betyder så myc·
ket. Min känsla för televerket är svalare.
Telefonen kan vara ett gissel, särskilt när
det har krånglat med distributionen nå·
gonstans och arga prenumeranter vill säga
ett sanningens ord till ansvarige utgivaren
i tron att det är han som har hand om ut·
bärningen.
Riktigt ledig är man sällan som redak·
tör. Man måste ha hög insatsberedskap.
Uppge telefonnummer, om man är borta
på någon tillställning. Se till att jacken
sitter i vid telefonen på nattduksbordet.
Vara redo att svara på frågor snart sagt
när som helst. Och beredd att med kort
45
varsel ställa upp på redaktionen, om något
viktigt skulle inträffa.
Men kanske är det just detta man trivs
med. Att stå i ett slags ständig jour i nyhetsförmedling och opinionsbildning. Att
ha ett så levande arbete.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner