Print Friendly

Tom Hoyem; Borgerliga regeringar i Norden

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TOMH0YEM:
Borgerliga regeringar i Norden
Ibland är det nyttigt att se sitt eget land ur
andra länders perspektiv. Tom H eyem, lektor
i danska vid Stockholms universitet, har
skrivit denna artikel om hur borgerliga
regeringar i Danmark, Norge och Sverige
kan tänkas hävda sig mot socialistiska. Det är
förklarligt omförfattaren skriver mer om
Danmark än om Sverige och kanske särskilt
Norge, men med olika nyanser är det ändå
samma utveckling som återfinns i de tre
länderna, med samma problem ochförsök att
lösa dessa. Artikeln är hämtad ur den danska
tidskriften Liberal. Den återges här i
översättning och någotförkortad.
Att uppleva svensk politik på senare år är
som att se en blixtrepris av vad som hänt i
dansk politik. Många års socialdemokratiskt
styre avlöstes i Sverige av en borgerlig trepartiregering, som precis motsvarade
Baunsgaards regering av Venstre, Konservative och Radikale Venstre 1968-71 i Danmark. Därefter kom en helt smal svensk folkpartiregering kring Ola Ullstens 39 mandat
av de 349 i riksdagen, vilket precis svarar
mot den smala HartJingregeringen 1973-
75.
Man skall inte vara någon stor profet för
att förutse möjligheten av ett ganska nära
samarbete mellan socialdemokraterna och
folkpartiet efter valet den 16 september,
även om det väl ännu inte finns grund tillräckligt för ett verkligt regeringssamarbete
som i vår danska Socialdemokrati-Venstrekoalition.
Ola Ullsten har blivit populär på ett markant uttalande: ”Jag tar en regering i sänder”, svarar han, när man frågar honom om
regeringssamarbetet efter nästa val. Detta är
ett smart svar, men det är nog också en hållning, som många tvingas ut i. Den aktuella
utvecklingen med allt sitt sprängstoff drar
sig för det längre perspektivet. Därför överraskas vi just av utvecklingar, som noga taget
har legat under ytan under långa perioder.
Vi sätter personnamn på händelser, som
bara visar dessa personers förståelse för de
djupa strömningarna.
Sverige har traditionellt framställts som
inkarnationen av politisk stabilitet med 44år
av socialdemokratisk makt och med hela generationer, inom vilka de fem etablerade
partierna inte har fått sina cirklar rubbade
av nyskapelser som i Norge och i Danmark.
Den EG-omröstning, som splittrade de
norska och danska partierna tvärs igenom,
har man sluppit i Sverige, där en motsvarande upplösning av partilojaliteten först dök
upp till ytan i det etiska engagemanget om
kärnkraftsfrågan. Sverige är också väl ägnat
som ”Lehrstiicke” för att man har bestämda
valperioder. Tre år. Punkt. Den nya regeringen håller precis till den tredje söndagen
iseptember 1979. Då delas väl korten ut till
en ny omgång.
Das Fressen och die Moral
”Erst kommt das Fressen, dann kommt die
Moral” sade Bertolt Brecht. Med en grov
generalisering kan det nog vara tillåtet att
påstå, att de socialistiska partierna allmänt
ltnjuter störst popularitet när det rör sig om
”das Fressen”, medan de borgerliga partierna verkar mest pålitliga, när det handlar
om ”die Moral”. Orden skall naturligtvis
uppfattas i mycket bred betydelse: sysselsättning/kultur. Borgerliga regeringar hör ocksi traditionellt hemma i välståndsperioder,
medan tumregeln har varit, att socialdemokraterna har fått ta sig an de hårdare tiderna.
Men bilden kompliceras av två faktorer.
Dels sätter man sin tillit till de borgerliga
panierna när man tänker på direkt ekonomisk politik (inflationsbekämpning, valutapolitik, betalningsbalans etc), dels upplever
mlnga, att om man koncentrerar sig på ”das
Fressen”, glömmer man kanske helt ”die
Moral”. Oron härför kan också vara tydlig
under krisperioder, och den kan i säkerhets- 131
politisk mening spela en väsentlig roll i utrikespolitiskt osäkra tider. Historiskt sett är
den danska Socialdemokrati-Venstre-regeringen naturlig just i en tid, då krisen upplevs på flera fronter: sysselsättning och ekonomi (das Fressen), kultur och utbildning
(die Moral).
I den nu sittande danska regeringen kan
fördelningen av ministerposter kanske avvika från den breda väg, som jag skisserat.
Men just i dansk politik spelar enskilda personer en på helt annat sätt dominerande roll
än t ex i Sverige och i Norge.
Misstro mot politiker
1976 års val i Sverige med borgerlig majoritet blev en överraskning för det svenska folket. Därför har detta val och dess bakgrund
analyserats grundligare än något annat val i
Norden. Valresultatet kan ge stoff till eftertanke i andra nordi ka länder, inte minst för
borgerliga väljare och allra mest för danskt
Venstrefolk, som väl kan karakteriseras som
en blandning av centerpartister och folkpartister.
Ytligt sett var det 1976 i Sverige bara tal
om en marginell förskjutning, men i grunden såg det annorlunda ut på ett dramatiskt
sätt.
l. Antalet väljare, som bytte parti, hade
ökat våldsamt under perioden 1956-76.
Aldrig hade så många bytt parti. Var femte
väljare valde 1976 ett annat parti än 1973.
Under 1950-talet var motsvarande tal bara
var tionde väljare.
2. Väljarna bestämde sig kort före valdagen. 1964 bestämde sig 18 % för parti under
132
valstriden, 1976 talades det om 28 %.
3. Gruppen av marginalväljare växer
starkt. Det är ofta personer, som är mycket
intresserade av politik men som inte är anhängare av något särskilt parti.
4. Misstron mot politikerna växer. På på-
ståendet ”De riksdagsledamöter vi väljer förlorar hastigt kontakten med folk i allmänhet” svarade 1968 48% bekräftande. 1976
hade talet vuxit till 66 %.
5. Tillhörigheten till bestämda klasser
minskar kraftigt för alla partier. Vart parti
har alltid bestämda klasser som kärnväljare,
men när t ex centerpartiet, det gamla bondepartiet, på mindre än tiugo år gick från 9%
till 25% av rösterna, var det tal om nya väljare i alla socialgrupper. 1976 hade Fälldins
centerparti för första gången flera arbetare
än jordbrukare bland sina väljare. 1960 röstade 83 % av de svenska arbetarna på socialdemokraterna, 1976 var talet bara 66 %. Vid
mitten av 1950-talet röstade 96% av högre
tiänstemän och större företagare på de konservativa, 1976 var motsvarande tal nere i
57%.
Antingen är klassmotsättningarna verkligen utsuddade eller också kamouflerar partierna medvetet sin sociala tillhörighet för
att erövra nya väljargrupper. Marginalväljarnas betydelse ökar. I kombination med
mediernas växande inflytande kan man förutse, att 80-talet blir ganska omväxlande.
Hastiga förändringar kommer ovillkorligen att föra med sig konfrontationer mellan
de många väljare, som är färdiga för snabba
ombyten, och de trögare partiorganisationerna och partiteknokraterna. Detta upplever både socialdemokrater och Venstrefolk i
dag i regeringssamarbete i Danmark. Samma sak kommer att hända, om samarbetstankarna mellan socialdemokraterna och centerpartiet i Sverige skulle realiseras. Ett ioch
för sig intensivt förhållande mellan väljare
och politiska ledare kompliceras också i alla
de nordiska länderna av det förmedlande
ledet. Anslutningen till väljarorganisationerna minskar i takt med att deras betydelse
växer.
situationen i Norge
Arbejderpartiet regerar i Norge med eu
mandats övervikt trots borgerlig majoritet
bland väljarna. Men det norska arbejderparti har så många fraktioner, att det omöjJi.
gen kan jämföras direkt med systerpartierna
i de två andra skandinaviska länderna. Samtidigt har kommunistpartiet bara 0,8 %av dc
norska rösterna, detta därför att Einar Gerhardsen som statsminister i motsats till sina
kollegor i Sverige och Danmark tidigt hade
en medveten och stark uppgörelse med par·
tiet. Efter Tjeckoslovakien var det slut med
kommunisterna i Norge.
På den borgerliga flygeln är situationeR
också litet speciell i Norge. Glistrups syster·
parti, Anders Langes parti, fick aldrig någu
verkligt inflytande – väl därför att man saknade en dynamisk och intelligent ledare som
Glistrup. Något motsvarande skedde med
det norska socialistisk folkeparti, som lw
slukats upp av arbejderpartiet. Från 1973 til
1977 sjönk partiet från 16 mandat till 2,
medan arbejderpartiet växte med just samma 14 mandat.
Det norska h0jre har lyckats uppfånga
den strömning, som Glistrup drog nytta av i
anmark och som Gösta Bohmans moderater försöker fånga i Sverige. Nästan var tred·e norrman (28 %) röstar på h0jre. Det betyder, att partiet är så mycket större än centerpartiet (8 %) och kristelig folkeparti (12 %),
att norsk samarbetande borgerlighet inte
som i Sverige och i Danmark kan gå ut från
mitten.
1977 gav centerpartiet i Norge ett katastrofalt dåligt val, sedan partiet hade satt
upp utpräglat starka krav för att samarbeta
med de andra borgerliga partierna. H0jre
fick tvärtom sitt hittills bästa val mot bakgrunden av en utpräglad samarbetsvilja.
Drömmen om en landsfader
Det borgerliga alternativet kräver en stark
person, ett slags fadersgestalt, som inger förtroende också utanför de egna partigränserna. Paradoxen är dock, att dessa landsfadersegenskaper just älskas fram av själva
jobbet som statsminister.
Dansk socialdemokrati har haft många
starka ledargestalter, men skulle inte lika
många borgerliga regeringar ha kunnat
framvisa en motsvarande rad? Danmarks
nuvarande statsministers popularitetsutveckling är illustrativ, även om hans djärvhet
att bilda den nya regeringen ännu inte kan
mätas reellt. I Sverige framstod folkpartiets
Bertil Ohlin under flera årtionden som ett
likvärdigt alternativ till socialdemokraten
Tage Erlander, man annars är det nog bara
namn som Karl Staaff, Arvid Lindman och
C G Ekman som bland Sveriges borgerliga
133
ledare har haft det verkligt stora inflytandet
i detta århundrade.
Den borgerliga regeringen Fälldin möjliggjordes av de nämnda strömningarna
bland väljarna, men politiskt kan dess utgångspunkt noga taget dateras till 2 november 1971. Den dagen lyckades det folkpartiets dåvarande ledare Gunnar Helen att arrangera en presskonferens, där alla de borgerliga partierna framträdde enade. Socialdemokraterna blev tagna på sängen. Förlitande sig på sin egen styrka försökte man
inte riktigt sätta in en kil i det borgerliga
samarbetet, så som Anker J0rgensen i blixtsnabb reaktion lyckades med, då historien
upprepades i Danmark.
Det ligger inget förakt för väljarna i att
konstatera, att Fälldins piprökning kanske
var huvudorsaken till den borgerliga majoriteten i Sverige. Däremot är det värt att
granska hans personliga popularitetskurva.
Omedelbart vid regeringens start hade 68 %
stort förtroende för honom, omedelbart
före regeringens sammanbrott var talet nere
i 48 %, men omedelbart efter att han lämnat
regeringen hoppade talet upp till 59 %. Dessa tal gäller inom hans eget parti. Bland alla
svenska väljare var talet 27 % vid starten, det
föll till 18 % i maj 1978 och är nu uppe i
22 %.
Ola Ullsten börjar sin regeringsperiod
med just desamma 22 % av uttalat förtroende. Då Olof Palme blev statsminister 1969
startade han med 44 %. Det viktigaste perspektivet ligger emellertid i att alla dessa tal
är långt lägre än de tal, som ledande politiker uppnådde på 50-talet. Den borgerliga
ledaren Gunnar Hedlund kunde då notera
• l
134
73 %, medan Tage Erlander var uppe i
78 %.
Önskan om en landsfader är oförändrad,
men tron på att man kan finna honom har
gått starkt tillbaka. Det finns ingen anledning att bli bekymrad över detta. Det betyder också, att en tor del av den faktiska
makten under kommande år förskjutits från
regeringen till de parlamentariska grupperna.
Profil och trovärdighet
När man skall bedöma möjligheterna för
framtida borgerliga regeringar i Norden,
måste man alltså ta hänsyn till de många
inbyggda paradoxerna. Vart parti måste
profilera sig, men inte skarpare än att samarbete verkar trovärdigt.
Om man i Danmark räknar Mogens Glistrups framstegsparti till den borgerliga flygeln, har hans profilering väl dragit till sig
nya väljargrupper men samtidigt gjort borgerligt samarbete mindre trovärdigt som
realistiskt alternativ.
I Norge har h0jres framgång haft liknande betydelse, då mittenpartierna fruktar att
slukas upp i ett samarbete med det stora
partiet.
Det är sannolikt, att den svenska borgerliga regeringens sammanbrott betyder en
framgång för vart parti för sig, och därav
skulle följa en kanske ännu större borgerlig
valseger 1979 än 1976. Men bristande samarbetsmöjligheter skulle leda till en socialdemokratisk minoritetsregering.
Danmark Venstre har tydligare än många
andra fått erfara, att mandattalet kan fördubblas samtidigt som inflytandet förminskas.
En annan borgerlig paradox är att om
man skall profilera sig på en socialdemokratisk regerings premisser, måste det ofta
handla om ekonomisk politik. Härvid kan
man dra väljarna till sig genom att komma
med helt nya tankar (Glistrups parti i Danmark är ett exempel), utan att ha prövat
dem i praktiken. I regeringsställning kan
man konfronteras med egna förslag från oppositionstiden, som visar sig omöjliga att genomföra.
Skillnaden mellan en borgerlig och en socialdemokratisk regeringspolitik är sällan
särskilt iögonenfallande på kort sikt; och
den långa sikten är det svårt att få väljarna
att vänta på.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner