Print Friendly

Thede Palm; Sverige i krigets slutskede

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
THEDEPALM:
Sverige i krigets slutskede
Den som vill läsa Gunnar Hägglöfs nya bok
”Vägen ut” (Norstedts) gör klokt i att först
läsa om delar av fjolårets bok av samme författare, ”Det kringrända Sverige”. Årets bok
utgör nämligen fortsättning och slut på den
sistnämnda. Att de två hör samman betonas
ytterligare genom att ”Det kringrända Sverige” böljar med en längre föredragning, eller
man kan rent av kalla den föreläsning, som
Hägglöf som ambassadör i Paris så sent som
1968 höll för general de Gaulle. Slutet på
detta anförande och generalens kommentarer
publiceras nu i år som avslutning och avrundning i ”Vägen ut” . Det är ett originellt
grepp; läsaren måste fråga sig hur författaren
kommit ihåg allt detta. Hägglöf har särskilt
angivit att han samma dag som han togs emot
av de Gaulle nedtecknat vad som sades dem
emellan. Även med hänsyn till den tränade
diplomatens förmåga att ordagrant återge ett
samtal är detta en prestation.
Hägglöfs långa anförande innehöll en redogörelse för hur Sverige undvek att bli indraget i andra världskriget och hur landet drog
sig ut ur alla svårigheter. Han hade själv varit
utrikesråd under Sandler som utrikesminister
och därefter ett par månader statsråd med
utrikes handelsfrågor som huvuduppgift. Han
måste lämna Per Albin Hanssons regering,
när denne bildade sin samlingsregering hösten 1939, men stod fortfarande statsministern
nära. Därigenom hade han ovanliga möjligheter att följa den utrikespolitiska utvecklingen
och svenska ställningstaganden. Det är denna
utveckling han återger i båda sina böcker,
fastän kanske något vinklad och sedd ur handelspolitisk synpunkt. Det är också vad han
delgav de Gaulle.
Det kan förefalla litet onödigt med dessa
upprepningar, men de hör till Hägglöfs berättarstil. Han gör utvikningar långt bortom
Sverige – hans resonemang om Stalins reaktion på det tyska överfallet 1941 är bara ett
exempel. Han tar läsaren med sig både fram
och tillbaka i tiden, i ett fall ända till Ålandsfrågan. Han citerar vad han själv sagt vid
olika tillfällen och i andra böcker. Om alltså
allting inte är nytt är det ändå roligt att läsa.
Boken är, som vanligt hos Hägglöf, medryckande.
När det gäller förhandlingarna mellan Sverige och å ena sidan Tyskland, å den andra
Storbritannien och USA, slår det en vilket
litet antal människor som var engagerade och
som måste behärska allt. Hägglöf själv förekom nästan alltid då det gällde Tyskland,
men han var också med både i London och i
Washington. Bröderna Wallenberg, som Per
Albin Hansson så väl förstod att utnyttja,
delade sig så att Jacob tog sig an Tyskland
och Marcus Storbritannien. Ytterligare ett
antal industrimän hjälpte till. Från UD
märktes framför allt Boheman. Han kom ju i
förgrunden i fråga om det mesta. En viss
stingslighet ifråga om Boheman tycker man
sig ana hos Hägglöf, men i det hela rörde det
sig om ett lagarbete.
Det är väl en svaghet i Hägglöfs bok att
han, som såg detta arbete på nära håll, har så
litet att säga om dem som utförde det. Djupdykningar i personligheter ingår inte i hans
litterära stil. Undantag finns emellertid.
Hägglöf antecknar både nya och okända drag
i utrikesminister Christian Giinthers karaktär, och så litet som man vet om denne, är det
lyckligt att någonting bevaras. Förhoppningsvis finns mera att samla.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner