Print Friendly

Thede Palm; Presidentvalet i Finland

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDE PALM:
Presidentvalet i Finland
President Kekkonen har meddelat att han
ställer upp i presidentvalet i Finland nästa
år. Detta betyder att han vill bli omvald, och
som han bestämt, så blir det, skriverfil dr
Thede Palm i sin artikel. Presidenten tillträ-
der sin nya sexårsperiod några månader innan han själv fyller 78 år. Det är därför
många som trott att han nu skulle dragit sig
tillbaka med ålderns rätt. Därtill kommer, att
han skulle kunna handplocka en efterträdare, som otvivelaktigt skulle bli godkänd både
av definska väljarna och, vilket är viktigt,
av de ryska grannarna. Kanske skulle det
varit president Kekkonens största statsmannagärning att han manövreratfram ett så-
dant presidentskifte, menarförfattaren.
”Vem är Kekkonen, vet han det själv?” frå-
gade Svenska Dagbladets korrespondent Elisabeth Crona i en stor rubrik (7 februari) i
anslutning till Finlands riksdags öppnande.
Hon hade läst en nyutkommen bok av professor Göran von Bonsdorff, ”Finland i
blickpunkten” (Ekenäs, ETA förlag), och det
var i den boken hon funnit frågorna formulerade just så. På den första delfrågan har
många lämnat sina svar, som ofta varit gissningar av begränsat värde. Den senare delfrågan är lättare att besvara. Allt tyder på att
denne kraftige, intelligente och erfarne politiker och statsman är väl medveten om vem
han är. I dessa dagar har han dragit sina egna slutsatser av sin kunskap och sagt ifrån att
han villlåta sig väljas till president för en ny
sexårsperiod med början den l mars 1978.
Som han bestämt, så blir det. Riksdagspartierna har anslutit sig. Om någon motkandidat trädde fram vore det bara en demonstration. Valet i januari blir denna gång ett
grundlagsenligt elektorsval, elektorerna
kommer att göra sitt, och i mars fortsätter
presidenten att regera, samma år som han
själv fyller 78~ Man får hoppas att Vår Herre
ser till att presidenten lever sina ytterligare
sex år med oförminskade krafter: han har
ännu något att uträtta innan han lämnar den
politiska scenen.
President Kekkonens omval är ett uttryck
för den stabilitet som råder i Finland – trots
allt. Vilda strejker är inte ovanliga, den politiska partisplittringen är stor, regeringar bildas och omsätts tämligen snabbt. Men sedan
krigsslutet 1944 har Finland, om man bortser från marskalk Mannerheim som avslutade kriget och formellt avgick 1946, bara haft
214
två presidenter. Den förste, president Paasikivi, var då ett självklart val. Den andre, president Kekkonen, var vid sitt tillträde 1956
tämligen omstridd. Han var rent av särdeles
illa sedd på flera håll.
I sin bok ”The Finnish Dilemma” (Oxford
University Press 1976) pekar den engelske
författaren George Maude på ett åtminstone
i Sverige föga känt förhållande, nämligen att
Kekkonen under pseudonymen Pekka Peitsi
på sin tid skrev tidningsartiklar till försvar
för FortsättningskrigeL Detta var helt i linje
med att han varit en av dem som inte velat
godkänna fredsvillkoren efter Vinterkriget.
Sedan svängde han, och under krigsförbrytarprocessen var det han som i sin egenskap
av justitieminister möjligen formulerade och
i vart fall godkände åtalen mot förre presidenten Ryti och hans medanklagade. Att
detta skedde i närmaste samförstånd med
ryssarna låg i sakens natur. De åtalade fick
alltså svara för att de tillsammans med tyskarna förberett just Fortsättningskriget som
ett angreppskrig mot Sovjetunionen. Nu var
detta sakligt riktigt, ty så hade det åtminstone för Rytis del gått till. Men hela processen
var förnedrande för Finland, tillkommen
för att segraren skulle förödmjuka en slagen
motståndare, och vem som helst som deltog
aktivt i förberedelserna till den måste i sina
landsmäns ögon få en fläck på sig.
Naturligtvis var detta orättfärdigt. I det lä-
ge i vilket Finland befann sig var det en fosterländsk plikt att uppfylla vapenstilleståndsvillkoren. Men ännu inför 1968 års val fick
presidenten veta att känslorna mot honom
inte lagt sig. Vid valet därförinnan hade
dessutom uppstått irriterande rykten, som
smög genom Finland. Det antyddes att Kekkonen själv ”beställt” den s k notkrisen på
hösten 1961 för att säkr-a elektorsvalet och
sitt eget omval. Detta var ju orimligt, och
presidenten hade blivit omvald även om den
ende motkandidaten inte hade dragit sig tillbaka.
Episoden kvarlämnade emellertid ett
skrämmande intryck, och detta av flera skäl.
Det första var att sådana onda rykten alls
kunde sättas i svang. Det andra var det speciella att ryktet påstod att republikens president begärt utländsk hjälp för att säkra sin
egen framgång i ett politiskt val. Det tredje
var att man kunde tro att presidenten stod
ryssarna så nära, att dessa inte ville godkänna en annan man på hans plats. l sistnämnda fall var kanske tron inte omotiverad. Den
bistra verkligheten var utan tvivel att det
fanns ett samband mellan noten och det
förestående valet. Ryssarna hade ingripit i
Finlands inre, eller innersta, angelägenhet.
Paasikivi och Kekkonen
Kekkonen avvärjde personligen krisen. Han
for till Sovjetunionen och talade saken tillrätta. Detta var karakteristiskt för honom: han
ingriper med kraft i kriser, när dessa blir
alltför komplicerade. Hans uppträdande vid
sådana tillfällen gör att det egentligen är felaktigt att tala om en Paasikivi-Kekkonen-linje
i finsk utrikespolitik – presidenten själv lär
inte heller tycka om beteckningen, förmodligen därför att han menar sig vara karl nog
att ensam ge namn åt en politik. President
Paasikivi var uppfostrad före första världskriget i ”gammalfinnarnas” anda till att ge
efter för ryska krav, visserligen under segt
motstånd och uppehållande försvar för vä-
sentliga ting medan man avstod från mindre
betrdande. Kekkonen har samma mål för
sin politik som företrädaren hade, nämligen
att säkra så goda förbindelse1· med den känslige grannen i öster att helst inte ens en misstanke uppstår att någonting kan störa dem.
Hans sätt att nå detta mål är emellertid ett
annat än Paasikivis.
Göran von Bonsdorff, själv ordförande i
Samfundet Finland -Sovjetunionen och en
varm anhängare av presidenten och försprå-
kare för hans omval, har i sin bok formulerat bakgrunden för kritiken mot honom.
”Den omständigheten att Kekkonen aldrig i
sina utrikespolitiska initativ har gått emot
S01jetunionen … har tolkats som ett avsteg
från Finlands neutralitetslinje. Presidenten
har betraktats som en verkställare av Sovjetunionens intentioner, varvid den misstanken ligger nära till hands, att man på förhand i Moskva kommit överens om hans
mest uppseendeväckande utspel …” Professor von Bonsdorff kallar dylika spekulationer fördärvliga. De ansluter till begreppet
”finlandisering”, vilket skulle innebära ”att
Finland blivit ett slags satellit till Sovjetunionen, som åtnj uter endast den rörelsefrihet
man i Moskva tillmäter landet. Detta betyder, att Finland skulle vara ett slags västligt
språkrör för Sovjetunionen …”
I de citerade raderna använder von Bonsdorff fyra ord som precis täcker president
Kekkonens taktik, helt skild från vad hans
företrädare skulle kunnat tänka sig att använda. Orden är utrikespolitiska initiativ och
uppseendeväckande utspel. Tillräckligt
215
många exempel på sådana initiativ och utspel finns. De har kunnat stå i samband med
Finlands nordgräns till Norge och förslagen
att neutralisera denna gräns, förslag som avvisats av norrmännen, vilka skulle förlorat
avsevärt i säkerhet. De har märkts ifråga om
Kekkonenplanen som rörde Nordkalotten
utom, så vitt man kunnat se, Murmanskområdet. I detta fall skulle kanske Finland men
säkert Sverige och Norge blivit förlorare och
Sovjetunionen vinnare. Förra hösten tycks
presidenten ha gett norrmännen goda råd
om att tysk trupp inte borde få användas i
NATO-övningar i Norge, råd som enbart
därför att de givits verkligen var uppseendeväckande. Man påminner sig att presidenten
för femton år sedan talade om hur olämpligt
det var att Västtysklands försvarsminister
ens besökte Norge. Försvarsministern hette
Franz-Joseph Strauss, men det var knappast
tillräckligt för att Finlands president skulle
kritisera hans resor.
Ingen anledning finns att tro att dessa och
andra utslag av vad som i Finland kallas aktiv utrikespolitik (som Katarina Brodin skrivit om i Världspolitikens dagsfrågor 1977 nr
Il) skulle skett på uppdrag av Sovjetunionen eller, som von Bonsdorff formulerat
det, för att gäna som dess språkrör. Vad
Kekkonen många gånger gjort är att ~an , i
det läge i vilket Finland befinner sig, ogärna
gått emot sovjetryska önskemål utan i stället
försökt förekomma att sådana framställts.
Hur mycket man i Moskva hållits underrättad om presidentens avsikter kan man gissa
sig till. En sådan sak som inbjudan till Helsingforskonferensen har givetvis samordnats med ryssarna, liksom också med andra.
216
Inga finska intressen har därvid uppgivits.
Tvärtom, det var ett praktiskt handlande, av
vilket man kunde hoppas på ett gott resultat
även för Finland.
Finlandisering
I citatet från von Bonsdorff förekommer
också ordet finlandisering, ett i regeringskretsar i Finland illa tålt begrepp, särskilt om
det används för att antyda att president Kekkonens utrikespolitiska linje skulle befordra
en Finlands allt närmare anknytning till Sovjetunionen. George Maude, som i sin bok
har några kloka sidor om vad finlandisering
kan vara, antyder närmast att presidentens
politik skulle innebära en frigörelse från en
sådan anknytning. Så kan man alltså se saken, men den är komplicerad.
En av de psykologiska förutsättningarna
för Fortsättningskriget var ryssarnas utomordentligt otrevliga uppträdande i Finland
efter Vinterkriget. Genom freden i Moskva
hade de vunnit den väsentliga delen av sina
krigsmål, nämligen gränsförflyttningen på
Karelska näset, samt åtskilligt annat. Det är
sant att de inte besatt hela Finland. De hade
avsett att göra det, vilket demonstrerades av
Kuusinens regeringsbildning i Terijoki, men
de blev av kända skäl förhindrade att genomföra sin avsikt. l stället utnytljade de
fredsfördraget på det ekonomiska området:
det räcker att hänvisa till den ryska kontrollkommissionens framfart och till kraven på
Petsamogruvorna.
Samma verksamhet återupptogs i full skala 1944 med stöd av vapenstilleståndsvillkoren. Då började man också, till allt annat,
att kontrollera de militära staberna för au
följa demobiliseringen. Så småningom, men
först efter åtskilliga år, minskade eller avvecklades kontrollerna eller fortsatte de i
mera smakliga former. Fortfarande kan sä-
kerligen Moskva få veta vad man anser sig
behöva utan att gå fram på alltför dolda vä-
gar. Att det är så och kommer att förbli så
ser man ur finländsk synpunkt som ett förnuftigt accepterande av det politiska läget.
Det är svårt att föreställa sig att förhållandena skall ändras under överskådlig tid.
Detta innebär inte att Finland är ett ryskt
satellitland. Inte regeringschefen och ännu
mindre presidenten kallas till Moskva för att
få instruktioner. Den ryske ambassadören
sitter inte i Helsingfors som ståthållare. När
den ryske ambassadören Beljakov, en partiman i tämligen hög ställning, efter sitt tillträ-
de i Helsingfors ijuni 1970 omedelbart började ingripa i de finska kommunisternas interna partigräl och ~dan i andra inre förhållanden, blev han redan efter sex månader
hemkallad, och ”av hälsoskäl” återvände han
inte. President Kekkonen tycks ha sagt ifrån,
och ingenting tyder på att hans ställning hos
ryssarna blivit lidande på den saken.
Finland står i ett politiskt beroendeförhållande till Sovjetunionen, och det går inte au
förneka. Från rysk sida har detta förhållande både brukats och missbrukats. Regeringen Fagerholm tvingades bort 1950 – det var
innan man i Moskva accepterat socialdemokraterna – för att bara nämna ett exempel
Med detta beroendeförhållande har en yngre generation att leva. Den har övertagit del
från krigstidsgenerationen – och den förefaller bära det betydligt lättare än dess föregångare gjorde. Man borde inte som så ofta
sker glömma bort, att den äldre generationen tvingades slåss för sin och landets existens och frihet, något som yngre vänstervridna i Finland förefaller vara angelägna
att stryka ut ur historieboken.
Verklig finlandisering kan man kalla en
attityd, som ängsligt söker undvika vad man
själv tror skulle kunna vara stötande för ryssarna. Dessa å sin sida utnyttjar givetvis situationen och rycker något steg framåt, var
gång denna attityd omsätts i onödiga och
ibland enfaldiga eftergifter. När en bokhandel av hänsyn till den store grannens känslor
vägrar att sälja Solsjenitsyn, betyder detta bara att kommunister begär att alla bokhandlare skall göra på samma sätt. ”Gulagarkipelagen” ansågs inte ens kunna tryckas i Finland.
Den trycktes i stället på ett norskt tryckeri
och såldes som importvara från Sverige och
varför ryssarna skulle anse detta vara mindre stötande är svårt att förstå.
Sådant kallar man självcensur, men den är
närmast en parodi och är inte påbjuden av
regeringen. Det finns en överenskommelse
mellan Finland och Sovjetunionen att tidningarna inte skall angripa eller skriva ovänligt om det andra landet. I Sovjetunionen
kan sådant lätt kontrolleras, ty där är alla tidningar centralstyrda. I Finland, där censur
inte finns, får den enskilda redaktionen avgöra vad som går an att trycka, vilket knappast är en avundsvärd uppgift. Detta är den
verkliga självcensuren, som naturligtvis kan
tendera till att gå längre och vara försiktigare än vad som kanske varit nödvändigt. Men
hur skall man numera veta det?
217
Efterträdaren
President Kekkonens speciella taktik att försöka föregripa eventuellt kommande händelser och förekomma kritik österifrån är
något annat än finlandisering. Han menar
att det politiskajämviktstillstånd, i vilket Finland lever, är lätt att rubba. Även när han
ingriper i en finsk regeringskris tänker han
alltså på utlandets reaktion, Sovjetunionens
och andras:”… på saken inverkade även bekymret för relationerna mellan Finland och
Sovjetunionen; däri inbegreps kanske mina
egenhändiga betraktelser beträffande effekten i den internationella politikens mönster
av en förändring i särprägeln hos vår politik” (Kekkonen till Aarne aarinen 27 mars
1971 under en av kommunistpartiet föranledd regeringskris). Bättre än så kan knappast hans politiska balansgång sammanfattas. Han håller vikterna i sina händer och
fördelar dem så som för tillfället är bäst.
Just därför att han är så skicklig och så erkänd, finns det ett frågetecken att sätta inför
hans beslut att ställa upp till omval. Han ensam skulle kunna handplocka en efterträdare – utan Kekkonen kommer finska politiker sannolikt att ryka i håret på varandra.
Med Kekkonen som stöd vore det däremot
möjligt att presentera den han väljer för ryssarna som hans man. De skulle inte få tillfälle och anledning att lägga sig i valet, vilket
i en annan konkurrens kanske kommer att
te sig alltför lockande.
Att utse och installera sin efterträdare blir
måhända president Kekkonens verkliga och
sista statsmannagärning för Finland. Han
kan göra den nu. Inte ens han vet om förutsättningarna blir desamma om sex år.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner