Print Friendly

Thede Palm; Presidenten i historien

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDEPALM:
Presidenten i historien
Med utgångspunkt från en bok
av Kristian Gerner, välkänd specialist på östeuropeisk historia,
har Thede Palm gjort vissa reflektioner. Han ser både tillbaka
i historien och framåt – något
som kan vara nog så viktigt.
Fil dr Thede Palm har varit
forskningschef på Militärhögskolan.
N
är Kristian Gerner var färdig
med sin senaste bok, och om vi
förutsätter att han som andra slutade med att skriva företalet, daterade
han den till februari 1991. (Kristian Gerner, Centraleuropas återkomst. Norstedts
Politik.) Att mycket skulle kunna hända
sedan dess var han klar över, men att en
betydande del av världen ett halvår senare
skulle stå vänd upp och ner kunde han
knappast föreställa sig. De reflektioner,
som här samlats med utgångspunkt från
Gemers bok, dateras några dagar efter
det att Sovjetunionen upplösts. Vad man
skall kalla den nya union av stater, som nu
skall kallas fria sedan de vant sig vid att
centralförvaltas eller att misskötas från
Moskva, är ännu inte känt. Om ett halvår
eller så bör vi veta allting bättre.
Att världens utveckling inte tagit hänsyn till Gemers bok skall författaren inte
klandras för. Tvärtom, det finns inte
mycket att kritisera i denna välskrivna,
innehållsrika och lärda bok. Möjligen
kunde man önska att den inte vore fullt så
lärd. Ett exempel: Gerner skriver, att området öster om Elbe och Leitha brukat
kallas Östeuropa. Vet v~rkligen svenska
läsare vad Leitha är? Det rör sig om en biflod till Donau. Nog skulle det bli lättare
för läsaren om författaren helt enkelt talade om Donau, i detta fall inte långt ifrån
Wien.
Till minnet av Chrusjtjov
När i dessa dagar, alltså efter den misslyckade augustirevolutionen, då presidenten Gorbatjov behandlades tämligen
överlägset av sin kollega, folkhjälten Jeltsin, är det lämpligt att komma ihåg en
annan sovjetrysk politiker, nämligen Niki- 502
ta Chrusjtjov. Liksom Gorbatjov var
Chrusjtjov helt igenom kommunist, även
om den förre nu gärna framställs som
mindre troende än den senare. Denne
arbetade en lång tid direkt under Stalin
och lyckades överleva, fastän han själv
menade att han åtminstone två gånger varit nära att ”utrensas”. Detta var en prövning som Gorbatjov aldrig behövt gå igenom. Tiderna är alltså förändrade, vilket
inte minst märks i behandlingen av augustirevolutionärerna, som skall ställas inför
domstol. Under Stalins tid kunde den
hatade och fruktade ministern Berija gripa och avrätta på egen hand, visserligen
ytterst på Stalins order: Stalin var lag.
Sedan Chrusjtjov efter Stalins död fått
Berija avsatt, något som bokstavligen
skedde i regeringskretsen, ordnades dennes avrättning ganska diskret. Gorbatjov
avsattes hänsynsfullt under sin semester
på Krim och det talades aldrig om brottslighet i hans fall. Han skulle bara underteckna ett meddelande att han var sjuk
och oförmögen att regera. Att han skulle
bli mördad tycks han inte själv ha trott på.
Gorbatjov inte bara överlevde, han bereddes tillfälle att återkomma i regeringen
och att rädda sin prestige. Detta skedde
med ett tal, som i flera avseenden, särskilt
i självkritiken, var märkligt. Chrusjtjov
däremot fick aldrig tillfälle att hålla några
tal, när han väl blivit avsatt. Han skildes
från både ära och makt. Men han blev hederligt pensionerad.
Chrusjtjov borde inte bli glömd. Han
gjorde i själva verket en insats av världshistorisk betydelse. Detta var inte då han
blev bekant i hela världen genom att han i
FN drog av sig en sko och kraftigt dunkade den i bordet framför sig för att i en debatt understryka sitt missnöje med Dag
Hammarskjöld. Förfarandet var pittoreskt men i övrigt ganska likgiltigt.
Nej, sin världshistoriska insats gjorde
Chrusjtjov ifebruari 1956, då han höll sitt
tal om Stalin inför den 20:e partikongressen i Moskva. Talet förblev till en början
hemligt, vilket var mycket klokt. Det var
så sensationellt att det behövde mogna för
åhörare, som aldrig upplevt något liknande. Innehållet blev avgörande för det sovjetiska kommunistpartiet, det drog så att
Liksom Gorbatjov var Chrusjtjov
helt igenom kommunist, även om
den förre nu gärna framställs som
mindre troende än den senare.
säga undan mattan under stalinkulten
och utvecklingen av en viss frihet möjliggjordes. Chrusjtjov genomförde därmed
på egen hand en revolution, en oblodig
sådan men en vars verkningar ännu upplevdes i september 1991. Kommunistpartiet upplöstes i Sovjetunionen medan det i
övrigt gavs tillfäll~ att självdö.
Vart tog partiet vägen?
När Stalin 1924 började taga över makten
efter Lenin, skedde detta som bekant inte
alls i enighet. Stalin var långt ifrån populär. Lenin själv hade varnat för att låta Stalin utnyttja sin ställning som partisekreterare för att förbereda en diktatur. Det var
först sedan Stalin visat, hur brutalt han
kunde röja undan motståndare, som han
nådde fram till vad Gerner mycket uttrycksfullt kallar ”den massiva terrorn”,
förutsättningen för stalinismen. Men det
tog sin tid, och möjligen hade Stalin personliga skäl att vara försiktig. På 1930-
talet konstaterade man att Stalin hade
nått en avsevärd framgång: han hade
landsförvisat Trotskij. Några år senare
måste Stalin själv ha bedömt detta sätt att
befria sig från en motståndare som närmast barnsligt. Trotskij borde naturligtvis
aldrig ha fått komma levande över gränsen till ett fritt Europa. Då hade han inte
fått tillfälle att publicera sin envetna kritik
av Stalin och denne hade å sin sida besparats besväret att skaffa fram en mördare.
Långt borta i Mexico nåddes Trotskij till
sist av Stalins hämnd.
Sin världshistoriska insats gjorde
Chrusjtjov 1956, då han höll sitt tal
om Stalin ·inför den 20:e partikongressen.
Stalin blev den som inför Sovjetunionens historia har att svara för ett regemente, byggt på tvång och terror och
framför allt på undertryckande av nästan
all både moralisk och kulturell självständighet. Han härjade rent av inom naturvetenskaper, som han trodde att han förstod sig på. Det ekonomiska kaos, som
man nu får uppleva inom hela f d Sovjetunionen, är också en del av arvet efter Stalin. Detta har hittills förvaltats genom och
inom det kommunistiska parti, som president Gorbatjov givetvis tillhört för att
kunna nå sina höga poster. Nu har han
under tvång upplöst samma parti. Detta
ser ju ut att vara en lycklig utveckling.
Men tills något nytt skapats, är det inom
detta parti, som erfarenheterna om hur
det går till att behärska och styra samlats.
Hur Gorbatjov skall kunna genomföra
sina program utan att utnyttja samma parti återstår att se. Även om han vore en ny
503
Stalin – och det är han inte – skulle han
komma att stå inför mycket stora svårigheter.
Bakgrundshistoria
Det har varit förvånande hur till synes lätt
det stora sovjetblocket har upplösts.
Comecon är borta och därmed har den
nya unionen förlorat kontrollen över öststaternas ekonomi. Priserna på importoch exportmarknaderna kommer i fortsättningen inte att bestämmas enbart i
Moskva. Warszawapakten har upplösts.
Därmed försvinner Stalins utrikespolitiska grundtanke, nämligen att en skyddsvall av lydstater skulle försvara gränsen
mot väst.
Hur detta gått till, och varför, är motiven i Gemers bok. Han behandlar dem
omsorgsfullt. Han går kanske inte så långt
tillbaka, men likafullt har han skrivit
mycket historia. Han har analyserat vad
som hände i DDR innan landet fi;)ll ihop,
något som verkligen är värt att fundera
över. I andra länder saknas förutsättningar för samma utveckling. Vad hände i stället? Gerner har gått igenom land efter
land. Boken är just nu mycket nyttig att
läsa. Trots alla spådomar och trots alla
eleganta förutsägelser vet man bra litet.
Det är av historien man kan lära.
Tag ett exempel! Sedan Peter den store
har Ryssland och därefter Sovjetunionen
haft numerärt mycket stora stridskrafter,
särskilt vad det gällt armen. Denna har
varit välutrustad, välutbildad och hårt
disciplinerad. Nu har det visat sig att armen varit alltför stor. Truppmassorna
som ifredstid hållits i DDR och Polen och
i Tjeckoslovakien – för att nämna några
– har inte haft uppgifter motsvarande
storleken och därmed inte samma disciplin som förr. Det var armens stridsvagnar som stoppades av civila människoskaror på Röda torget. Tänk efter vad som i
samma läge skulle hänt med Stalin kvar i
Kreml.
Nu meddelas officiellt att denna arme
skall skäras ned. Propagandan kommer
att framställa detta som uttryck för fredsvilja. Det går att se på utvecklingen på annat sätt. Armen måste numerärt minskas,
och så kommer att ske. Vapnen blir kvar,
inte minst de tunga, och därtill kärnvapen
i betydande mängd. Av kvarvarande väl
utrustade förband går att skapa en elitarme.
Ge
Det är föga troligt att den militära ledningen i den nya unionen kommer att
underlåta att utnyttja den möjligheten.
Därmed menas inte att man omedelbart
förbereder ett krig. Försvarets resurser
skall säkerligen utnyttjas just för försvar
av den nya unionens gränser till lands, till
sjöss och i luften. Därav följer emellertid
att man förbereder att också gå över gränser, om detta bedöms vara nödvändigt.
De nya, fria randstaterna uppmärksammar säkert utvecklingen. Men också vi, i
en randstat vid Östersjön, har anledning
att tänka oss in i den situationen.
Svensk Tidskrifts
JUBILEUMSNUMMER
som present!
Jubileumsnumret- 3/ 91 , 144 s- kan rekvireras
genom att kr 95:- insättes på Svensk Tidskrifts
postgiro nummer 7 27 44-6

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner