Print Friendly

Thede Palm; Livhusarer

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDEPALM:
Livhusarer
ll
vregementets husarer, eller K 3,
tgör ett ovanligt exempel på ett
avalleriregemente, detta därför
att det lyckats överleva. Visserligen har
detta skett utan hästar – det finns gränser
för vad som kan hända här i världen –
men regementet med sina traditioner,
som betyder mycket, finns kvar.
Livhusarema. Under redaktion av
Bengt Åhslund. 1986
Hur detta gått till är ett av ledmotiven i
den stora bok ”Livhusarema. Ett svenskt
kavalleriregementes nutidshistoria”, som
regementet gett ut under sakkunnig redaktion av Bengt Ahslund, som är både
officer och militärhistoriker. Det är en i
flera avseenden tung bok på över 500 sidor, rikligt och väl illustrerad, skriven av
ett antal författare, varav flera tillhört regementet under någon tid. Detta hade
fram till omkring 1903 varit i huvudsak
förlagt till Örebro men flyttades då till
Skövde; 1984 blev det förlagt till Karlsborg. Boken innehåller berättelsen om
hur ett utpräglat kavalleriregemente flyttades till Skövde och hur ett helt annat regemente lämnade staden 80 år senare.
Ett annat regemente till sitt innehåll, men
inte helt till sin uppgift.
Ett husarregemente innebar att det hade spaningsuppdrag som en av sina speciella uppgifter. Nu utbildar regementet
jägare. Dessa samlas i förband som kan
användas till spaning men också för överfall och som därmed utvecklar stor rörlighet. Detsamma skulle kavalleristema gö-
ra och det var bland annat rörligheten
som gjorde att de utbildades till häst. Men
tiden gick ifrån dem.
När första världskriget utbröt, gick stora kavalleriförband i strid mot varandra.
Det har beräknats, att 1914 fanns i krigförande länder omkring en miljon hästar
utbildade för kavalleriets räkning. Ännu
mot slutet av kriget höll britterna med kavallerigeneralen Haig som högste chef ett
stort antal hästburna förband färdiga
bakom sin front, detta i avsikt att de efter
ett genombrott skulle kunna rida igenom
motståndarens linjer och börja förföljelse
bakom hans front. De som visste, hur
skyttegravsterrängen i verkligheten såg
ut, förstod att detta var orimligt: skyttegravar och granathål och taggtrådshinder
gjorde slut på alla drömmar om att kavalleri skulle uppträda avgörande på fronter
av den beskaffenhet, som det här var frå-
ga om.
Tyskarna gick, i motsats till engelsmännen, i strid med bl a ulaner, alltså
kavalleri beväpnat med lansar. Man hade
kunnat tro att lärdomarna från boerkriget
skulle ha spritt sig också till tyskarna,
men de ansåg sig väl kunna lita på att
ryssarna fortfarande hade kvar sina stora
kavalleriregementen och att dessa skulle
kunna mötas med lansar i stället för med
kulsprutor. Vid krigsslutet 1918 fanns
inga sådana förband kvar.
För Sveriges del innebar erfarenheterna från kriget, att två av tre stora kavalleriregementen i Skåne lades ned. I andra
länder drog man andra slutsatser. När ett
nytt världskrig bröt ut 1939 och Tyskland
kastade sig över Polen, måste polackerna
sätta in kavalleri mot tyskamas pansar.
Hur kunde nu ett svenskt kavalleriregemente alls kunna hålla sig kvar efter
andra världskriget? Det hör till saken att
inte bara politiker ville lägga ned regementet. Även en överbefälhavare, vars
läggning inte alls låg åt det kavalleristiska,
204
hade K 3 på sin indragningslista, och han
var inte ensam. Det fanns en armechef,
som i det stora puzzel, som det var att bevara så mycket styrka som möjligt samtidigt som det gällde att lägga ned så få
förband som möjligt, kastade sina blickar
mot K 3. I ett kapitel, som utmärker sig
genom både saklighet och god stil, beskriver Bo Westerhult vad som hände, ända
fram till den föredragning inför statsutskottets l. avdelning, där den dåvarande
chefen lockade fram tårar hos rörda riksdagsledamöter och förbandet mot all beräkning blev räddat. Att sedan Volvo ingrep och omöjligt kunde låta bli att förlägga en ny fabrik på regementets både
område och övningsfält var något som
ingen räknat med. Skövde valde mellan
ett osäkert regemente och Volvo, och naturligtvis var det Volvo som vann. Detta
medförde slutligen, att vad som blev kvar
av det gamla kavalleriregementet flyttade
med man och allt, dock utan hästar, till
Karlsborg.
Westerhults artikel är bara en av
många högt intressanta sådana i boken. I
ärlighetens namn bör dock nämnas, att
där också finns sådana av mindre eller
begränsat intresse, det senare avsett för
dem som tillhört K 3 i en eller annan
egenskap. De som är intresserade av t ex
hästtjänst finner också mycket att läsa,
och därmed vidgar sig alltså läsekretsen.
Men sådana bidrag som en ganska utförlig beskrivning av hur Skövde såg ut då
regementet kom dit och om hur många av
husen från den tiden som rivits och ersatts av andra, förefaller inte vara särskilt
aktuella i en bok som denna. En skildring
av en officer som på egen hand begav sig
som frivillig till Norge och som där upplevde strider med tyskarna 1940 – då han
som bäst behövdes vid sitt eget regemente
– hör absolut inte till den här boken.
För den som söker upplysningar om
vilka uppgifter som ett regemente som
K 3 var avsett att ställas inför, kan tre
uppsatser särskilt rekommenderas. Arvid
Cronenberg skriver om husaremas krigsuppgifter enligt den allmänna krigsplanläggningen från 1905 med unionskrisen
fram till 30-talets mitt, alltså fram till
andra världskrigets utbrott och beredskapen. Carl-Axel Wangel skriver om beredskapstjänsten 1939-45 i stort och Bengt
Åhslund skriver om K 3 i Värmland
1940. Alla tre uppsatserna är av hög kvalitet och alla tre behandlar vad all planläggning och utbildning egentligen gick
och fortfarande går ut på: hur ett militärt
förband skall kunna tjäna landet i händelse av krigsfara eller krig.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner