Print Friendly

Thede Palm; Eftas fader

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDE PALM:
Eftas fader
I sin serie Namn att minnas skrev signaturen
GU för några år sedan i Svensk Tidskrift om
Hubert De Besche att denne kallats Eftas fader. Gunnar Hägglöf antyder i den nu utkomna fjärde delen av sina minnen, ”Engelska år. 1950—1960” (Norstedts, pris inb 57
kr), att han kan göra anspråk på titeln. En
övertygande dokumentation gör troligt att
han har rätt. Visserligen kallar han sin insats
”ringa” men han har tyvärr för vana att uttrycka sig så meningslöst ödmjukt om sig själv.
Han gjorde, vilket är väl bekant, ett utmärkt
arbete som ambassadör i London. Om första
delen av sin Londontid har han skrivit en betydande bok, den hittills bästa i hans memoarserie.
Hägglöf befann sig i London under Churchills sista regeringstid. Han hade många tillfällen att se hur den gamle statsmannens vitalitet stadigt sjönk. Till sist var det genom
en oerhörd viljeansträngning som han kunde
fungera, och då bara kortare tider. Naturligtvis satt han kvar för länge. Storbritanniens
stormaktstid hade försvunnit, men han såg
inte vart utvecklingen gått. Han var emot
alla förändringar. Värst gick detta ut över
hans kronprins, Eden. När denne, sjuk och
utarbetad, ville lämna en av posterna som utrikesminister och ledare av underhuset och
föreslog Salisbury för den senare, avböjde
Churchill. Hägglöf menar att det kan ha berott på, att Churchills far iscensatte sin dramatiska avgång som finansminister – år 1886
-efter en konflikt med en Salisbury!
Eden var fysiskt förbrukad då han tillträdde premiärministerposten, och detta på-
verkade hans handläggning av Suezfrågan.
Han var egentligen en vän av Egypten och
ansåg sig inte utan skäl illa behandlad av
asser, men han kunde inte behärska sina
känslor. Eden satte in Storbritanniens prestige på att störta denne, och misslyckades.
Hägglöf följde Suezdramat inifrån, eftersom
431
Sverige blev medlem av den första Londonkonferensen. Unden kom själv till London,
men motsträvigt, och han ledsnade snart på
att höra på John Foster Dulles. En dag kände
han sig plötsligt tvingad att fara hem, eftersom han lovat att tala på ett socialdemokratiskt möte i Påskallavik.
Det hör till det fina i Hägglöfs bok att han
lämnar sådan belysande information utan att
förse den med det utropstecken den förtjä-
nar. Han är för övrigt kritisk mot flera regeringsmedlemmar, inklusive hr Palme, dock
utan att nämna dennes namn. Däremot uppskattade han Tage Erlander och dennes förmåga att skaffa sig vänner. Om hr Sträng fäller han ett omdöme som är värt att notera:
han talar om ”det isolationismens tunga stenblock som var och är Gunnar Sträng”.
Redan i förra delen kom Hägglöf in på de
nordiska försvarsförhandlingarna som han var
kritisk emot. Han konstaterar, att Östen Dnden föreföll nöjd med att de bröt samman.
Tage Erlander talade däremot om ”det svå-
raste misslyckandet för svensk politik som
drabbat oss under efterkrigsåren”. Men svå-
rare blev väl regeringens oförmåga att i fortsättningen frigöra sig från isolationistiska tankegångar. En sak var att Sverige inte passade
i Atlantpakten. Oviljan mot samarbete i
Europa låter sig inte förklara som rädsla för
att råka in i militärallianser. I Sverige talade
man om neutraliteten som om man var ensam om att bestämma att vi för all framtid
skulle stå utanför inte bara krig utan också ekonomiska bindningar till vår omvärld.
Hägglöf, som iakttagit Sverige utifrån och som
vet hur andra sett och ser oss, kritiserar den
självbelåtenhet, som skapar vad han i annat
sammanhang kallat ”Paradis för oss”.
Hägglöfs fjärde del är en mycket lärorik
bok för den som vill tänka själv. Han har utlovat också en femte; något att se fram emot.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner