Print Friendly

Tage Lindbom; Det himmelska och det jordiska

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TAGE LINDBOM:
Det himmelska och
det jordiska
Med utgångspunkt i Lars Bergquists nya bok, Den heliga pyramiden, tecknar Tage Lindbom
en bild av katolska kyrkan, på-
ven Johannes Paulus Il och
hans omfattande reformprogram.
Fil dr Tage Lindbom har varit
chef för Arbetarrörelsens Arkiv.
Z
acharias Topelius gav oss en gång
en nidbild av den katolska kyrkan,
bevar.ad med förunderlig livskraft
intill fjärde och femte led. Vem minns inte
den förfärlige munken i Fältskärns berättelser med den i krusifixet dolda dolken,
vem fick inte i vårt lutherskt monolitiska
land lära sig, att för jesuiten helgas medlen
av ändamålen. Även om det mesta av allt
detta håller på att förblekna, är varje lidelsefri och saklig framställning av den romerska kyrkan att hälsa med stor tillfredsställelse – om inte annat så i sanningens
namn. Ambassadör Lars Bergquists Den
heliga pyramiden, Påven, Vatikanen och
himmelrikets nycklarär det senaste bidraget, och vi har all anledning att taga till oss
allt det som författaren delger oss isin breda, kunniga, sakrika framställning.
Hur en världsvid kyrka kan hållas samman utan att ständigt skakas av schismatiska rörelser och utbrytningar, det är ett
förhållande, som är värt att begrunda i en
tid då ”självförverkligandet” i dess såväl
individuella som kollektiva former högljutt predikas. Svaret möter vi redan i bokens titel, vi står inför en tvåtusenårig kyrkobildning, som förkunnar det heliga och
bygger på det hierarkiska. Kyrkan är före
allt annat en inkarnation, Jesu Kristi
kropp, Corpus Christi, och det är i denna
inkarnation alla troende katoliker finner
sin gemenskap, en gemenskap, som innebär inneslutenheten i en helighet, vars på
en gång dogmatiska garanti och strukturella aspekt är den ”pyramid”, på vilken
vilar Petri stol. Att vara katolik är att vara
innesluten i denna inkarnerade ordning,
att leva som katolik är att i tro och lydnad
underkasta sig denna ordning.
Detgudomliga,det heligafinns ivärlden
och därför finns också det ”övernaturliga”.
30
Vi möter detta främst i nattvardens hävdande av transsubstantiationen, brödets
och vinets förvandling och detta som en
objektiv verklighet. Luther avvisar transsubstantiationen men han erkänner den så
kallade realproesensen, att Jesus är närvarande i nattvarden dock med det viktiga
förbehållet, att den som mottager brödet
och vinet verkligen tror. Jesu närvaro är
alltså för Luther ingen objektiv verklighet
utan garanteras endast genom den enskilda människans subjektiva tro. Den katolska tron vilar alltså på en objektiv verklighet, den gudomliga närvaron, och därför
vilar kyrkan på två fundament, den heliga
skrift och traditionen. För Lutherfinns endast skriften, sola scriptura, under det att
det traditionella avvisas som ”människapåfund”, ty det traderade är missionsuppdraget till de tolv lärjungarna och allt som
kommer därefter är ogiltigt.
Den katolska kyrkan är ett ständigt bygge, och byggmaterialet vilar väsentligen på
traditionen, giltigt därför att traditionen i
sin tur vilar på en objektiv verklighet, den
helige Ande. När en dogm fastställs sker
detta efter ett grundligt förberedelsearbete, men dess slutliga stadfästande sker som
det heter med den helige Andes bistånd.
Därmed är dogmen förankrad idet, till vilket Petri stols innehavare har de himmelska nycklarna. En kyrka kan inte beståitvå
tusen år, om den ej har denna orubbliga
andliga grund.
Inte minst intressant i Bergquists bok
gäller den nuvarande påvens utnämningspolitik. Vi möter här en kyrkofurste, som
maximalt utnyttjar sin maktställning och
detta ien tid, då medbestämmande, tankefrihet, lekmannaverksamhet och mycket
annat modernt tankegods är allmänt accepterat. Han utnämner, ofta i strid med
starka opinioner, konservativa, traditionella biskopar. Varför? Är den nu sittande
påven en reaktionär, som vill vrida historiens hjul bakåt? Så enkelt är det inte.
Familjen ska försvaras
Påven är polack och han vet vad den polska
kyrkan betytt och betyderför att hålla ihop
ett folk, en nation, och han vet vad detta
kräver av fasthet och styrka. Han vet att i
det mänskliga livet finns det en institution,
Vi möter här en kyrkofurste som
maximalt utnyttjar sin maktställning och detta i en tid då medbestämmande, tankefrihet, lekmannaverksamhet och mycket annat
modernt tankegods är allmänt accepterat.
som måste försvaras: familjen, atomen i
varje samhällsliv. Äktenskapet är ett sakrament och familjen är dess institutionella
form och det är dess okränkbarhet, helighet, som måsteskyddas.Men till äktenskapet hör hela detta komplex av etiska och
passionella, privata och sociala, medicinska och etniska frågor. Till detta hör inte
minst det som vi sammanfattar i ordet
sexualitet. Sigmund Freud visste vad han
gjorde, när han som motto till sin bok om
drömtydningen valde Flectere si nequeo
superas, acheronta movebo, om jag inte
kan betvinga de himmelska makterna,
skall jag sätta underjorden i rörelse. Och
Sigmund Freud har startat en av de stora
upprorsrörelserna i vår tid.
Johannes Paulus II vet att han utmanar
hela den västerländska modernismen och
allt vad denna modernism förbinder med
mänsklig och västerländsk frihet, värdighet, förnuftighet. Men påven framhärdar i
sitt nej till abort och preventivmedel, till
alla de ideologiska, sociologiska, befolkningspolitiska krafter, som vill öppna nya
fålt för mänskligt ”självförverkligande”, ty
påven vet, att det är familjen, som är i fara,
och att det är i familjens form, som det
passionella får sin legitimitet och sitt
etiska berättigande. Och i denna sin
orubbliga ståndpunkt ser även påven till
att han omges av rådgivare och medarbetare, som ej är anfäktade av de modernistiska tidsströmningarna.
Kommer inte denna hållning i konflikt
med allt det, som det andra vatikankonciliet öppnade portarna för? Aterigen har
vi anledning att erinra om att så enkelt
förhåller det sig ej. Liksom en gång det tridentiska konciliet i en för kyrkan ytterst
kritisk tid – reformationen – samlade sig
till både ett försvar för det förgångna och
en anpassning till en föränderlig tid, var
det på 1960-talet hållna andra vatikankonciliet ett samlat försök till ett ”aggiornamento”, em modernisering utan att
uppgiva det bestående. Lars Bergquist ger
här läsaren en bred skildring av denna reform och därvid inte minst ett tillmötesgå-
ende av den katolska lekmannavärldens
önskemål. Visserligen inträffade det, som
enklast kan uttryckas så, att det som konciliet öppnade dörren på glänt för i många
fall av uppdämda reformkrafter blev ett
öppnande på vid gavel för icke alltid förutsedda reformer. Kyrkan fick uppleva,
att det inte var så, som många gamla trogna katoliker försäkrade, att grunden var
så fast att inga reformatoriska överdrifter
skulle komma att ske.
Polacken Karol Woytila var ingalunda
31
den ende, som reagerade mot mångahanda följder av konciliet, men det är inte andan i vatikankonciliet, som han avvisar,
det är de upplösande tendenserna efter
konciliet, som vi skall ha som bakgrund.
Bergquist sammanfattar den nuvarande
påvens hållning på ett utmärkt sätt: ”En av
hans dogmatiska kungstankar är att på-
vens ställning som kristenhetens överhuvud ej får sättas i fråga, lika litet som kyrkans hierarkiska struktur.” Men detta syftar på intet sätt till att han vill vrida historiens hjul bakåt. Tvärtom, den nu regerande påven vänder sig på ett sätt som väl
ingen av hans företrädare till världen. Och
det är världen han vill göra till ett arbetsfält.
De mänskliga rättigheternas påve
Det är sannerligen ingen reaktionär utan
en mycket modern påve vi möter, när
Johannes Paulus II besöker sina trogna
världen runt, ja han har blivit kallad de
mänskliga rättigheternas påve. Medialt
begåvad som han är har han låtit oss alla
taga del av förkunnelsen, och därför är
hans sociala reformivrande väl bekant.
Han tror liksom det andra vatikankonciliet på framsteget, han tror på de personliga krafterna, slumrande inom människan
och väckta till liv för värdefulla både enskilda och samhälleliga insatser genom
delgivande av de evangeliska sanningarna.
Vad som frapperar i den påvliga socialförkunnelsen är den optimistiska andan.
De mänskliga rättigheternas egenkraft
skall bryta igenom, livade av de evangeliska sanningarna skall människorna kunna resa sig ur sin sociala och moraliska
misär och bli bärare av nya samhälleliga
formationer. En tro på det personella, på
32
subsidiära formationer och federala samarbetsbildningar lyser starkt igenom.
Rent världsliga värderingar i moraliska
och rättsliga frågor inordnas nu i Guds
plan och när det gäller den franska revolutionens ideer delar den nu regerande
påven sannerligen inte sin föregångares
Pius VI bistra omdöme. Det antropocentriska framträder alltmer i de stora reformplanerna. Det är människan, som
skall befrias och detta skall ske inte minst i
de stora sociala frågornas tecken..
Vi kan inte undgå att erinra oss Jesu
ord; himmel och jord skall förgås, men
Guds ord skall bestå. Johannes Paulus II:s
världsomfattande reformprogram synes
ha föga att göra med Människosonens
förkunnelse om Guds rike. Inte nog med
att ett rent profant program för mänskligt
jordiskt framsteg förkunnas, kyrkans roll
blir alltmer präglad av att vara en sidoordnad kraft, ej en över de jordiska striderna
stående förkunnelse av de eviga sanningarna. Kyrkan behöver ej heller leda, dess
uppgift kan likaväl vara att påverka, medagera.
Den nu regerande påven är sålunda
ingalunda någon reaktionär, tvärtom är
de profant progressiva ideerna mycket
starkt framhävda. Det är inte tal om att
Gud en dag skall återtaga sitt ver~, det är
tvärtom så att kyrkan skall spela den
ledande rollen i en allmän världsförbättring. I denna hisnande globala uppgift är
det måhända helt logiskt när Johannes
Paulus II med sådan skärpa hävdar vatikanens och påvens maktställning, formad
som en orubblig hierarki. Ty just i denna
sin maktställning får påven fria händer för
etrhandlande långt utöver det, som traditionellt kan betraktas som vatikanens
verksamhetsområde.
I en viss mening kan det sägas, att på-
ven nu finner vägen för att lösa en av det
andra vatikankonciliets stora frågor: den
katolske lekmannens ställning och möjligheter i sin kyrka. I det världsförbättrarprogram, som Johannes Paulus II med sin
livliga fantasi utvecklar, finns ju väldiga
möjligheter till kreativitet på det rent lekmannamässiga planet. Men påven tycks
inte förstå, att han öppnar många fler och
vidare portar till den profana världen och
dess ”framsteg” än någonsin det andra vatikankonciliet vågade. Han bekämpar
Den nu regerandepåven är ingalunda någon reaktionär, tvärtom är de
profant progressiva ideerna mycket
starktframhävda.
målmedvetet och kunnigt alla de ideologiska krafter, som kan skada det heliga och
orubbliga pyramidbygge, som vatikanen
utgör, men bara genom att förorda ”marknadskrafterna” bejakar han samtidigt en
profan liberalisering hos de folk, som han
vill skalllydigt och undergivet följa i Jesu
Kristi fotspår.
Den som säger liberalism säger inte bara ja till den sekulära friheten utan också
till jämlikheten. Och vad finns det för garanti för att inte en dag de egalitära krafterna vänder sig ej blott mot kyrkans lära
om abort och preventivmedel utan också
mot själva den romerska hierarkin. Medeltidens katarer och albigenser liksom
Marsiglio di Parlovas folkkyrkliga Defensor pacis finns livs levande i dag, inte
minst i Latinamerika. Johannes Paulus II
har ställt den djupaste medeltidens teologiska och organisatoriska feodalism mot
den modernism, som han samtidigt i tilllämpliga delar lovordar. Hur skall detta
sluta?
Andlig och materiell fattigdom
Påven är inte ensam om men han bidrager
verksamt till att skapa oklarheter på två
väsentliga socialetiska punkter. Fattigdornen i världen är ej blott materiell utan
också och framför allt andlig. Det är om
den senare Jesus talar, och om vi inte förstår detta blir bergspredikan en profant
socialetisk programförklaring och inte en
esoterisk förkunnelse om den inre ödmjukheten och fattigdomen. Det är om
den andliga fattigdomenJesusvill att hans
efterföljare skall tala.
Detta är den ena av de två socialetiska
punkterna. Den andra är nära ansluten.
Det är en väsentlig distinktion vi alltid
måste göra mellan materiell knapphet och
materiell nöd, och när det gäller nöden
kan en kristen aldrig stå likgiltig. Det är då
det krävs handling, det är då de social~
etiska krafterna skall utlösas. Men vad är
fattigdom? En av den ekonomiska liberalismens mest bedrägliga lockelser är föreställningen om de ändlösa mänskliga behoven (och som en följd därav de ständiga
33
produktionsökningarna och marknadsutvidgningarna). Det är en fälla som den katolska kyrkan aldrig fallit i – men hur kan
det bli nu?
De socialistiska rörelsernas utveckling
kan här vara lärorik. En av den tyska socialdemokratins stora teoretiker under det
förra århundradet, Eduard Bernstein, berättar om hur han under pionjäråren alltid
uppsöktes efter sina föredrag av arbetare,
som förklarade att det de nu hört från talarstolen var just vad de upplevat när de
läst bergspredikan. Men denna mäktiga
politiska rörelse blev allteftersom välfärden spreds till de djupare samhällslagren
det, som i dag är en väsentlig beståndsdel i
dess kris – den blev en konsumentrörelse. Den vegetativa stillheten och privatiseringen går till slut väl i par med det ”marknadskrafternas” samhälle, som vill göra
världen till ett enda jättelikt varuhus.
Dessa upplevelser och erfarenheter är
något, som Petri stols nuvarande innehavare bör begrunda. Ty det allmänna
världsförbättrarbråket kan ibland avsätta
de mest oväntade frukter. Och till tankar
och reflexioner kring dessa ting ger oss
ambassadör Lars Bergquists utmärkta
bok ett rikt material.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism