Print Friendly

T G Wickbom; När Ribbentrop kom till Finland

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

T G WICKBOM:
När Ribbentrop kom
till Finland
l slutet på juni 1944 sände den
finska regeringen via svenska
mellanhänder en fredstrevare till
Sovjetunionen. Samtidigt anlände den tyske riksutrikesministern von Ribbentrop på ett oväntat besök till Helsingfors. Hans
ärende var att yrka på en
militära/lians.
Det är svårt att tänka sig en
mer förtätad situation; ultimata
från två håll samtidigt, skriver T
G Wickbom. Han var pressattache vid den svenska beskickningen i Helsingfors då och ger
här en initierad bild av vad som
hände 22-26 juni 1944.
T G Wickbom ärjournalist.
”Igryningen den 9 juni 1944 bröt stormen lös på en femton kilometer bred
front på Karelska näsets kustsektor.”
Det är den försvarande finländska armens överbefälhavare marskalk Mannerheim som så inleder sin skildring av Finlands sista stora strid. Med en överväldigande insats av pansar, flyg och artilleri
slog marskalk Govorovs styrkor en
bräsch i den finländska försvarslinjen och
trängde fram mot Viborg, som erövrades
den 20 juni. Då hade det redan i flera dagar stått klart för Finlands statsledning,
att nu måste den några månader tidigare
avbrutna fredskontakten med Moskva
återupptas. President Ryti beredde sig att
lägga också den politiska ledningen i
marskalkens händer.
Vad som därefter följde har utförligt
belysts både av dramats ledande aktörer
själva och av senare analytiker och hävdatecknare. Bl a har den centrala politiska episoden blivit föremål för en väldokumenterad skildring i Svensk Tidskrift
nr 5/1952 av dess dåvarande redaktör,
sedermera professor Gerhard Hafström,
som då kunde bygga på Rytis privata
minnesanteckningar liksom Mannerheims just utkomna Minnen. Till det som
senare blivit tillgängligt hör den svenska
Helsingforsbeskickningens förtroliga rapportering.
Att jag har lockats att också med stöd
av den foga några detaljer till bilden
hänger samman med att jag vid denna tid
tjänstgjorde som beskickningens pressattache och i den egenskapen levde intensivt med i händelserna. En sammanställning av våra rapporter per brev och telegram – telefonen var av diskretionsskäl
inte så flitigt i bruk – med den rikhaltiga
memoarlitteraturens uppgifter ger en bild
av hur situationen under den politiskt avgörande midsommarveckan växlade snart
sagt från timme till timme i en atmosfär
av växande spänning, nervositet – och
hemlighetsmakeri.
Krigstidens lilla Helsingfors, där alla
kände varandra, var en gryta bubblande
av rykten, förtroenden och misstänkliggöranden. Det återspeglas också både
ofrivilligt och avsiktligt i vår rapportering.
Vid ett tillfälle bifogar beskickningschefen Hans Beck-Friis till ett handbrev till
utrikesdepartementet i Stockholm en PM
från sin pressattache om hans iakttagelser
och tillägger: ”Tiden medger ej att aktstyckena samarbetas, och det blir därför i
viss mån en dubblering. Emellertid grunda vi oss på olika källor.”
Minister Beck-Friis motsvarade väl sitt
smeknamn ”Kloke Hans”; en omsorgsfull
och eftertänksam femtioåring, yrkesdiplomat ut i de känsliga fingerspetsarna,
med förstklassiga officiella förbindelser.
Minns jag rätt satte han större värde på
utrikesministeriets högste ämbetsman,
kanslichefen Hynninen, som var en man
av hans eget snitt, än på den älskvärde
utrikesministern Henrik Ramsay, som
kunde förefalla honom en aning lättvindig. ”Sir Henrik”, skeppsredare och bä-
rare av en hög engelsk orden, hade ett
grundmurat anseende som anglofil men
hade som regeringsmedlem sedan några
år tillbaka gjort den s k fredsoppositionen
besviken genom att lojalt hålla fast vid
den officiella krigspolitiken.
Fredsförespråkarna
Dessa fredsförespråkare ur skilda politiska läger hade kommit att bli min
speciella kontaktyta. Bland finlandssven- 267
skarna hade jag flera gamla personliga
vänner. Under vintern hade jag också fått
nära kontakt med den finskspråkiga
kretsen kring den allt tydligare
framträdande ledargestalten, agrarriksdagsmannen Urho Kekkonen. Eftersom
jag då rörde mig obesvärat med finskan
kom jag att accepteras i det ganska robusta middagssällskap han ofta samlade
kring sig: censurchefen Kustaa Vilkuna,
en svårgripbar och intrigant person, Suomen Sosialidemokraattis chefredaktör Eino Kilpi, som med sitt blida väsen inte
riktigt föll in i samtalstonen, och den lille
fyrkantige och rättframme landshövding
Kaarlo Hillilä i Lappland, en klartänkt
kraftkarl, tragiskt utbränd i förtid.
stadsdirektören i Helsingfors J V Keto, socialdemokrat på vänsterkanten,
hörde bestämt också till kretsen. l dess
utkant skymtade den stillsamt finurlige
chefen för utrikesministeriets politiska
avdelning Asko Ivalo, vilket hans förmän
kanske inte skulle ha funnit riktigt passande; Kekkonen var på väg att göra sig
mycket misstänkt i den rättrogna regeringskretsens ögon.
Utanför fredsoppositionen, lojal mot
regeringen men oförvillat självständig i
sin bedömning stod Uusi Suomis chefredaktör Lauri Aho, vars lugna omdöme
jag ofta fick tillfälle att tillgodogöra mig.
Regeringskretsen
Också regeringskretsen uppvisade ju ofta
särpräglade profiler. Ryti själv, finansman, en pliktmänniska med ett omvittnat
drag av mystiker, vid denna tidpunkt plå-
gad på gränsen till sammanbrott av sitt
ansvar; Väinö Tanner, den socialdemokratiske finansministern, med nypor hår- 268
da som Gunnar Strängs, ett självmedvetande som dennes men med föga av hans
frodighet; den nyssnämnde ”sir Henrik”
Ramsay, oförbrännelig i sin optimism
nästan men inte alldeles in i det sista.
Mannerheirn, i rummet 25 mil avlägsen i
sitt högkvarter uppe i St Michel var i
andanom ständigt närvarande, om inte
annat så genom sin förtrogne gamle vän,
försvarsministern general Rudolf Walden. Och i Stockholm företräddes Finland med överlägsen skicklighet av sitt
soignerade sändebud Georg Achates Gripenberg, ståndsbroder, vän och frände
med både Mannerheim och Ramsay.
Fredsmaskineriet dras igång
Det var en glimt av rollistan; och nu till
handlingen.
Vi stiger in i den på morgonen den 22
juni. Kvällen innan har Ramsay efter en
veckas förvirrat vankelmod och ansatser
till regeringsombildning fått i uppdrag att
genom svensk förmedling låta den sovjetiska stockholmsministern madame Kollontay veta, att Finland var berett att utträda ur kriget och ville förhöra sig om de
ryska fredsvillkoren. Nu har han satt sin
betrodde sekreterare på morgonplanet till
Stockholm, av sekretesskäl med sitt budskap som utantilläxa, och ringer så till
envoyen Beck-Friis för att avtala ett sammanträffande på eftermiddagen; det gällde ett besvärligt sjöfartsärende.
Med luren i handen passade Beck-Friis
på att fråga efter viktigare nyheter men
fick helt kort svaret ”ingenting särskilt”.
Därmed lät han sig inte nöja. Han gick direkt upp till vännen Hynninen, kanslichefen, som emellertid också visade sig på-
fallande förbehållsam. I Stockholm hade
Ny Dag just utdömt den tilltänkta regeringsbildaren Ramsay såsom alltför tyskvänlig. Hynninen viftade bort tanken att
kommunisttidningen här talade på ryskt
uppdrag och ville låta förstå, att tyskarna
för sin del kanske ändå inte skulle ställa
till så stora svårigheter, om Finland sökte
sluta separatfred. Det brådskade därför
inte med den regeringsbildning som nyss
hade dominerat den politiska scenen.
Under tiden hade Ramsay telefonkontakt med Gripenberg i Stockholm, som
skulle undersöka hur det förhöll sig med
ryssarna och Ny Dag. Nästan omgående
kom lugnande besked via kabinettssekreterare Boheman, den outtröttlige svenske
mellanhanden. Gripenberg instruerades
att på nytt vända sig till Boheman, nu i
det ärende som sekreteraren hade kommit flygande med. Också detta expedierades prompt, och madame lovade låta
höra av sig till Boheman, så snart hon fått
besked från Moskva.
Fredsmaskineriet hade alltså dragits
igång på nytt.
Ribbentrop anmäler sin ankomst
Samtidigt började helt oförmodat ett
annat storpolitiskt hjul att rulla. När den
tyske Helsingforsministern Wipert von
Bliicher, även han en diplomat av gamla
skolan, denna morgon den 22 juni återvände från sin dagliga ridtur möttes han
av ett citissime-telegram från Berlin, att
hans höge chef riksutrikesministern von
Ribbentrop samma dag var att vänta till
Helsingfors. Bliicher meddelade Ryti, vid
12-tiden, säger han i sina memoarer. Det
måste då ha varit nästan i samma minut
som Erik Boheman var uppe på Sovjetlegationen på Villagatan i Stockholm som
Finlands mellanhand. Kl 13.30, säger
Väinö Tanner i sin relation, sammanträdde regeringens utrikesutskott i närvaro av
Ryti, som efteråt ”i största hemlighet”
delgav Tanner den väntade nyheten. För
en gångs skull tycks denne ha tappat fattningen: ”Det fattades bara! utbrast jag.
Nu blir härvan riktigt tilltrasslad.”
En annan uppgift vill veta, attt Ryti
fick budet vid halv tretiden, medan han
satt hemma i ämbetsvillan Ekudden med
en besökande; och vid tretiden hade
adjutanten, enligt vad denne senare berättade för den svenske flygattachen, major Claes Sparre, instruerats att kl 19.30
stå redo på Malms flygfält, när Hitlers
personliga flygplan anlände med Ribbentrop och hans svit på åtta personer, inklusive livvakt, betjänt och sjukvårdare.
Tanner vill halvt om halvt påskina, att
han var den ende av de fem i regeringens
inre krets som fick del av presidentens
förtroende. Det låter föga sannolikt. Linkomies, statsministern, lämnades emellertid helt utanför förhandlingarna, på
Ribbentrops uttryckliga önskan enligt
Linkomies’ egen belåtna uppgift. Först
avresedagen uppvaktade Ribbentrop
statsministern med en stunds förbindligt
kallprat.
Ramsay däremot, den som jämte Ryti
skötte förhandlingarna med tyskarna,
hörde till de närmast invigda. Men när
han efter utskottssammanträdet enligt
överenskommelse tog emot det svenska
sändebudet och vederbörligen hade avhandlat det aktuella sjöfartsärendet
lyckades han med konststycket att därefter komma in på de politiska aktualiteterna utan att omnämna vare sig Ribbentrop
eller den fredstrevare som dock anlitade
svensk förmedling. ”Min interlokutör var
269
tydligen inte benägen att gå vidare in på
ämnet”, noterade Beck-Friis. Man tycker
sig se dragningen i hans mungipa.
Svenska ambassadens
rapportering
Men ryktesbörsen var i full verksamhet. I
en PM om det aktuella läget återgav jag
en uppgift om en viktig ”omständighet
som måste hemlighållas”, vad min sagesman nu kan ha menat med det; och när
Beck-Friis följande dag dikterade ner resultaten av sina samtal på utrikesministeriet passade han på att nämna, att ”enligt
ett rykte en mera betydande tysk emissarie just anlänt till Finland”. Ånnu ett
dygn senare, på midsommardagens kväll
den 24, fick vi bekräftelsen på detta rykte
och kunde telegrafera till Stockholm:
”Enligt av allt att döma tillförlitlig uppgift
anlände Ribbentrop igår hit.”
Den tillförlitliga källan var Urho Kekkonen, som utan större svårighet hade
hittat mig vid middagsbordet på restaurang Kämp. Tidsangivelsen råkade slå fel
på ett dygn, men vi var inte de enda som
brast i precision. Den amerikanske charge
d’affaires Gullian hade hört något glunkas om att det gällde general Jodl från
Hitlers högkvarter. Och när Boheman
med vårt telegram framför sig nästa morgon ringde till Gripenberg fann han denne helt ovetande och med rätta förvånad,
som han skriver i sina minnen, ”över att
jag inte fått höra någonting om en så uppseendeväckande och även för vår verksamhet betydelsefull tilldragelse”.
Nu var Gripenberg inte den ende som
kunde känna sig förbigången. Inom regeringen hade de fem i dess utrikesutskott
behållit saken för sig själva. De övriga
270
fick vara med först på midsommardagens
kväll, alltså två dygn efter Ribbentrops
ankomst – just när jag med Kekkonens
besked i huvudet skyndade iväg från
Kämp till beskickningen och dess chifferapparat. Tidigare på dagen hade man
funnit skäl att sondera riksdagsgruppernas ordföranden, ”försiktigt och utan att
ingå på några detaljer”, som Tanner meddelar.
Var Kekkonen fick tag på nyheten har
inte framgått. Säkerligen fick han den inte
av sin gruppordförande, pastor Antti
Kukkonen, en av de pålitliga tyskvännerna. Tydligen inte heller från Ryti, när han
på midsommaraftons förmiddag med en
deputation från fredsoppositionen uppvaktade presidenten, som då – enligt vad
vi i en översikt över utvecklingen rapporterade – blott hade talat om att ”en ny
faktor hade inträtt, som han för sin del
icke ansåge välkommen”.
I sin magnifika Mannerheimbiografi
uppger professor Stig Jägerskiöld om
Ribbentrops ankomst och förhandlingarna med honom, att ”den svenska beskickningen i Helsingfors egendomligt nog
undgått att lägga märke till den sensationella tilldragelsen”. Det stämmer alltså
inte.
I Stockholm var det dessa dagar likväl
inte lätt att riktigt hänga med i de snabba
svängarna. Den regeringsdeklaration som
vid ett slutet riksdagssammanträde 29
juni avgavs av stats- och utrikesministrarna hade faktiskt fått tidsföljden en smula
om bakfoten, vilket föranledde ett försynt
påpekande från Beck-Friis’ sida och en
lätt generad undanflykt från Sven Grafström på UD som svar. Ramsay åter
framförde senare en ursäkt för sin tystlå-
tenhet men ville få Beck-Friis att förstå
orsaken: man hade hållit tand för tunga
för att ”det hela skulle kunna avvärjas”.
Om man hade lyckats hålla Ribbentrop
från livet, så hade det ju varit bäst om
ingenting hade kommit ut om hela historien, inte sant?
Ultimata från två till
Så gick det ju inte. Och det tyska besöket
var på midsommaraftons förmiddag inte
den enda nya faktor som Ryti hade anledning att finna ovälkommen. Klockan 9
på morgonen fick Boheman genom madame Kollontay svaret från Moskva: jo,
det kunde bli förhandlingar – om Finland
förklarade sig berett att kapitulera. Boheman förde omgående beskedet vidare till
Gripenberg, som i sin tur ringde Ramsay.
Samtalet avlyssnades och rapporterades
bl a till den svenske försvarsstabschefen
Carl August Ehrensvärd, som då redan
var orienterad av Boheman och i sin dagbok vädrar sin förvåning över Gripenbergs lättsinniga telefonhantering: ”hela
frasen om kapitulation” kom med, vilket
Ehrensvärd fann ”ytterligt oförsiktigt”.
I Helsingfors ville Tarmer invänta den
skriftliga bekräftelsen, som per kurir kom
att anlända först sent på kvällen. Då hade
förhandlingama med Ribbentrop pågått
hela dagen i en kärv, delvis hetsig stämning. Ryti verkade ”ytterligt nervös”,
märkte hans adjutant, som genom den
stängda dörren ibland kunde höra den
tyske gästen höja rösten till ett ”bedenken
Sie doch …”
Det är svårt att tänka sig en mer förtä-
tad situation; ultimata från två håll samtidigt, som Tarmer konstaterar: ”Mot
Sovjetunionens väntade krav på kapitulation utan villkor stod Tysklands yrkan på
en militärallians.”
Regeringens beslut
Först efter mycken vånda träffade Ryti
och hans regering omsider sitt val. Presidenten avgav en personlig förbindelse,
utan sedvanlig kontrasignering, blott med
regeringens goda minne, att inte sluta separatfred. I utbyte vann han den tyska vapenhjälp som enligt överbefälhavaren var
nödvändig för att kunna skapa ett sådant
läge, att kapitulationskravet kunde avvisas. Därefter skulle Ryti kunna nedlägga
presidentämbetet och lämna väg för en
regim under Mannerheims ledning som
obunden av löftet kunde nå en förhandlingsfred – en politisk offergärning, ”en
medborgerlig bragd” som Mannerheim
kallar det i ett ofta citerat ord av erkänsla.
Det var sent på kvällen den 26 juni
Ribbentrop kallades till Ekudden för att
mottaga presidentens skrivelse till Hitler.
271
Samma förmiddag hade Beck-Friis varit
uppe hos Ramsay och fått klart för sig
vad som förestod, att Finland hade valt
det tyska alternativet. Ramsay var ”ytterst nedstämd, framhöll det utomordentligt svåra tvångsläge vari man befann sig
och hoppades på förståelse därför i Sverige, även om han visste att många där
komme att ställa sig kritiska”.
Så var det också, kanske mer än vad
som hade blivit fallet om den fulla innebörden av det finländska vägvalet hade
stått klar. Tonfallen i riksdagsdebatten
präglades dock mer av oro än av den indignation som Jägerskiöld tycker sig kunna utläsa. Och Gripenberg kunde notera
vännen Bohemans försäkran, att ”han var
den siste som ville upphäva sig till domare över den finska regeringen”. Men
den mer temperamentsfulle Ehrensvärd
utbrast i sin dagbok ett korthugget: ”Finis
Finlandia”.
Så blev det ju dessbättre inte. Men
länge nog såg det illa ut.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner