Print Friendly

Sverige behöver både plikt- och yrkesförsvar

Av Callis Amid | 9 januari 2015

Ett av försvarets största problem är rekryteringen. En förnyad debatt om värnplikten är under uppsegling, men kunskapen om hur rekryteringsproblemen ska lösas är låg. Callis Amid ger ett förslag på hur ett nytt kombinerat plikt- och yrkesförsvar skulle kunna se ut.

De sedan länge redovisade personalbristerna i Försvarsmakten har uppmärksammats med anledning av det försämrade säkerhetspolitiska läget. Kränkningar av våra territoriella gränser och den största skogsbranden i mannaminne, tycks ha konkretiserat behovet av Försvarsmaktens samhällsbärande förmågor; förmågor som idag är starkt reducerade främst på grund av att myndigheten saknar personal.

Personalbristen är dock ingen nyhet. En granskning av statliga utredningar från tidigt 1900-tal visar att ett försvar baserat på frivillighet har testats tidigare och bedömts som utsiktslöst just på grund av svårigheter att rekrytera personal. Givet det historiska underlaget är det relevant att ställa sig frågan varför Försvarsmakten och våra folkvalda företrädare har valt att inrätta ett yrkesförsvar när tidigare erfarenheter visat att det inte fungerar?

Yrkesförsvaret är idag grovt underbemannat. Trots en omfattande marknadsföringskampanj motsvarande en kostnad på ca 470 miljoner kronor (SOU 2009:63) återfinns stora delar av det svenska försvaret uteslutande på pappret. Den av riksdagen beslutade försvarsförmågan (IO14) är nio år ifrån att förverkligas främst på grund av personalbrist men även till följd av en finansiering som inte varit förenlig med ställda uppgifter på Försvarsmakten (Riksrevisionen Skr. 2013/14:255).

Höjda försvarsanslag i kombination med besynnerliga sparkrav och nedskärningar har skadat förtroendet bland försvarsmaktsanställd personal och föranlett ett utbrett missnöje (Officersförbundet). Många soldater och sjömän har därför valt att sluta i förtid som en effekt av den förda försvarspolitiken som för dem närmast tar sig i uttryck i de undermåliga anställningsvillkoren. För yrkesförsvaret har det inneburit ett kostsamt personalbortfall som ligger utanför de beräkningar som låg till grund för personalreformen.

I sin underlagsrapport till försvarsdepartementet bedömer Totalförsvarets forskningsinstitut att de stora avhoppen just nu innebär en fördyrande och årlig omkostnad på ca 1,5 miljarder kronor (FOI-R–3053–SE); en merkostnad som krävs för att på sikt kunna förverkliga den överenskomna försvarsförmågan år 2023. Det är den försvarsförmåga som ska kunna skydda riket mot ett begränsat väpnat angrepp under en handfull dagar. Allt detta sker i en tid då svenska territoriella gränser kränks regelbundet ackompanjerat av ett krig i Ukraina och en lavinartad utbredning av terrorism i Syrien och Irak.

Hur blev det såhär?

Den 16 juni 2009 valde våra folkvalda företrädare att bana väg för ett yrkesförsvar med en knapp majoritet i riksdagen; ett beslut som innebar att värnplikten avskaffades i fredstid samtidigt som Försvarsmaktens personalförsörjning enkom baserades på frivillighet.

Det nya yrkesförsvaret var ett faktum. Med kraftiga brösttoner tillkännagavs fördelarna av personalreformen. Yrkesförsvaret skulle bli billigare och bättre. Djärva beräkningar i en statlig utredning (SOU 2009:63) omfattandes totalkostnader för yrkesförsvaret och värnpliktsförsvaret redogjorde för en kostnadsrelation på 2,4 till yrkesförsvarets fördel. Därutöver kunde Försvarsmakten nu göra fleråriga satsningar på sin personal till skillnad från pliktsystemet där värnpliktig personal slussades ut till det civila samhället när de var som bäst. Detta ”slöseri” av militär personal på toppen av sin förmåga skulle komma att innebära att den för det civila samhället mycket värdefulla tillförseln av kompetenser inom ledarskap, sjukvård och krishantering uteblev.

Försvarsmaktens åtaganden innanför och utanför riket kunde nu även hanteras inom ramen för en förbandsstruktur. Tiden med separata förband avsedda för krigsorganisationen och förband avsedda för insatsorganisationen (beredskaps- och rotationsförband) var förbi, vilket var en i grunden god tanke där den färdigutbildade individen kunde omsättas inom ramen för samma organisation vid internationella insatser. Dessförinnan var Försvarsmakten alltid tvungen att sätta upp särskilda insatsförband vid sidan av sin vanliga organisation.

Sagt och gjort. Duken som utgjorde Försvarsmakten hade spänts upp. Med stora penseldrag och målande utfästelser avbildades det nya personalförsörjningssystemets fundament på kanvasen. Försvarsmakten skulle moderniseras. Yrkesförsvaret skulle bli billigare och bättre. Tillgänglighet och användbarhet utgjorde mantran och gifte sig väl under parollen operativ förmåga. Idag, drygt fyra år efter introduktionen av yrkesförsvaret saknas finansieringen av en skyndsamt sjösatt försvarsorganisation samtidigt som motivet på kanvasen blir allt svårare att skönja.

Svenska staten drar gamla lärdomar

Än värre har svenska staten valt att försumma det faktum att vi analyserat och utrett påföljden av ett försvar baserat på enkom frivillighet nästan ett helt sekel tidigare.

Särskilt anmärkningsvärt är förekomsten av de sen tidigare redovisade lärdomarna kring ett frivilligförsvar där rekryteringsproblematiken utgjort ett konstant huvudbry under volontärinstitutionens 51-åriga existens.

I Claes Bergströms inträdesanförande till Kungliga Krigsvetenskapsakademien 2011 kan man läsa om erfarenheter av ett försvar baserat på frivillighet mellan åren 1901–1952. Bergström skriver: ”Redan när volontärinstitutionen infördes, fanns tveksamheter kring hur rekryteringen skulle fungera. 1914 stod det klart att rekryteringen till volontär var problematisk och att stora vakanser fanns. 1920 hade systemet i sin helhet nästan 60 % vakanser. Först i samband med 1925 års försvarsbeslut, vidtogs åtgärder av riksdagen för att förbättra rekryteringen. Dessa omfattade bl.a. bättre civilutbildning, förbättrade karriärmöjligheter inom Krigsmakten, åtgärder för att ’underlätta övergång till civil verksamhet’ och avskedspremier.”

Nu, 89 år senare har den särskilda utredaren Stefan Ryding-Berg å regeringens vägnar dragit mycket snarlika slutsatser i Betänkande av utredningen om Försvarsmaktens militära personalförsörjning (SOU 2014:73). Erfarenheter från den första halvan av seklet kring ett försvar baserat på frivillighet tycks inte ha behandlats när staten åter valt att basera Försvarsmaktens personalförsörjning på frivillighet. Varför nämns inte erfarenheterna från volontärinstitutionen i Slutbetänkande av Utredningen om totalförsvarsplikten (2009:63), i Betänkande av Utredningen om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning (2010:86) eller nu senast i Stefan Ryding-Bergs betänkande (SOU 2014:73)?

Gemensamt för samtliga utredningar från första halvan av 1900-talet är att de tillsattes på grund av svårigheter att rekrytera tillräckligt antal frivilliga. Låga lönearvoden och obefintliga framtidsutsikter har beskrivits som huvudsakliga skäl till volontärsinstitutionens ständiga personalbrist under fem decennier.

Vad finns det för nutida exempel på gamla lärdomar?

I rekryteringsutredningen från 1917 – beskriven i Claes Bergströms inträdesanförande – redogörs för hur Krigsmakten (dåvarande Försvarsmakten) inte kunde konkurrera med civila arbetsgivare vad avser lönesättningen. 93 år fram i tiden landar en granskning av flertalet länder med yrkesförsvar i samma slutsats när Totalförsvarets forskningsinstitut lämnar sin underlagsrapport till försvarsdepartementet 2010 (FOI-R–3053–SE).

1941 skriver lantförsvarets utbildningskommission (SOU 1941:35) att ”Svårigheten att såväl kvantitativt som kvalitativt kunna tillgodose behovet av fast anställt manskap berodde visserligen främst på rekryteringens samband med konjunkturerna, de förhållandevis ringa löneförmåner och framtidsutsikter, som volontäranställningen hade att erbjuda…”. 69 år fram i tiden identifieras konjunkturkänslighet som ett problem i en statlig utredning då internationella jämförelser visar att rekryteringen försvåras vid högkonjunkturer till följd av ökande andel avhopp (SOU 2010:86).

Slutligen och mest centralt för Försvarsmaktens rekryteringskapacitet har myndighetens förmåga att erbjuda personalen anställningsformer med goda framtidsutsikter varit. I statliga utredningar från 1941 (SOU 1941:35) och 1944 (SOU 1946:7) beskrivs anställningsformer med civilt mervärde som avgörande för en långsiktig personalförsörjning. Likt ovanstående exempel finns även denna ”nyfunna” insikt beskriven i fjolårets betänkande (SOU 2014:73) där en långsiktig förvaltningsplan för Försvarsmaktens personal åter beskrivs som väsentlig för verksamheten.

Försvarets personalförsörjning kan ske inom ramen för tre organisationer

Det svenska försvaret är idag associerat med stora vakanser, fördyrande omkostnader och utgör stommen i en organisation (IO14) som enligt Riksrevisionen inte går att förverkliga med rådande försvarspolitiska överenskommelser. Som en avhjälpande manöver har försvarsminister Peter Hultqvist (S) därför öppnat för att tillsätta en utredning om en ny försvarsorganisation där plikttjänstgöring kan kombineras med ett yrkesförsvar.

Men är lösningen verkligen ytterligare en omorganisation? Varför inte satsa på det befintliga yrkesförsvaret i stället?

Som så mycket annat är det en fråga om resurser. Det finns idag inga indikationer på att Försvarsmakten kommer att erbjudas de miljardsatsningar som är nödvändiga för att förverkliga yrkesförsvaret. Vare sig Alliansen eller den rödgröna regeringen har vidtagit åtgärder för att finansiera den överenskomna försvarsorganisationen IO14. Tar man därutöver hänsyn till finansminister Magdalena Anderssons (S) uttalanden om svensk ekonomi i termer av ”tomma lador” förefaller det mer troligt att nödvändiga satsningar uteblir. Höjda arbetsgivaravgifter för ungdomar, en frukt av nuvarande regerings politik, bidrar ytterligare till vanvården av försvarets ekonomi. Försvarsmakten, en av Sveriges största arbetsgivare för ungdomar, kommer inte fredas från dessa avgifter utan tvingas stå för omkostnaderna inom ramen för gällande försvarsanslag. Detta trots att Riksrevisionen i fjol tydliggjorde att Försvarsmakten är underfinansierad. De återställda arbetsgivaravgifterna i kombination med alliansregeringens sparkrav på lönekostnader (regeringsbeslut 5) kommer i praktiken rendera i ett fortsatt underfinansierat försvar trots utfästelser om höjda försvarsanslag. För yrkesförsvaret innebär dessa två pålagor kraftigt försämrade möjligheter att rekrytera, anställa och samöva personal.

Med andra ord kommer dagens yrkesförsvar fortsatt vara associerat med stora operativa begränsningar till följd av en politisk ovilja att skjuta till resurser. Så länge yrkesförsvaret saknar resurser kommer Försvarsmakten inte kunna lösa sin huvudsakliga uppgift, att försvara Sverige. En verklighet som har skapat missnöje bland soldater och sjömän och som fortsatt undergräver bilden av Försvarsmakten som en attraktiv arbetsgivare.

Hur var det innan yrkesförsvaret? Varför inte lösa personalförsörjningen genom att återinrätta värnpliktsförsvaret?

En återgång till ett värnpliktsförsvar är inte möjligt utan en signifikant höjning av försvarsanslaget. Därutöver finns vare sig de organisatoriska (antal officerare) eller de infrastrukturella (utbildningsgarnisoner, mobiliseringsförråd) förutsättningarna längre. Regementen har lagts ner och gjorts om till kontor. Det saknas materiel till soldater (uniformer, stridsvästar, vapen). Totalförsvarets rekryteringsmyndighet (gamla Pliktverket) har idag inte samma kapacitet för mönstrings- och inskrivningsförfaranden som tidigare. Omkostnaderna för ett värnpliktsförsvar bestående av blott 150 000 individer skulle utgöra 400-500% av nuvarande försvarsbudget enligt Mike Winnerstig, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Det ska jämföras med 80-talet då Försvarsmakten kunde mobilisera mellan 300 000 – 800 000 individer vilket sätter frågan i perspektiv när dagens försvar har svårigheter att mobilisera de överenskomna 50 000.

Sammantaget bedömer jag det därför som orimligt att återinrätta ett värnpliktsförsvar. Detta trots fjolårets undersökningar av Novus och Sifo som visar att 58 % av svenska folket anser att avskaffandet av allmän värnplikt var en dålig idé respektive 48 % som vill återinföra allmän värnplikt. Det orimliga ligger i återtagandet av Försvarsmaktens kraftigt decimerade förmågor, en följdeffekt av de senaste 15 årens försvarsbeslut. Är det sannolikt att våra folkvalda företrädare skjuter till resurser motsvarande 400-500% av nuvarande försvarsbudget? Knappast.

Var är vi nu och vad kan vi göra?

Försvarsdebatten har länge handlat om endera ett återinrättat värnpliktsförsvar eller ett förbättrat yrkesförsvar. Debatten borde i stället handla om dugligheten i ett system som kombinerar delar ur båda försvarsorganisationerna: grundutbildning under plikt och förvärvsarbete under frivilliga former. Det är en sådan organisation som sannolikt kan möta Försvarsmaktens kritiska personalbehov relativt säkerhetsläget, försvarsanslagen och myndighetens rekryteringspotential. Med fjolårets beslut att återinföra den så kallade ”repmånaden” är Sverige dessutom på god väg mot ett kombinerat system.

Ändå har ett kombinerat system dömts ut av Pliktutredningen (SOU 2009:63). Kommittén har bedömt det som olämpligt att en delmängd utbildas under plikt medan andra utbildas på frivillig basis, vilket är en rimlig bedömning förutsatt att det enbart rör sig om utbildning. Tyvärr är den redovisade analysen enkelspårig i frågan om ett kombinerat system eftersom den inte tar höjd för två fundamentala delar i personalförsörjningen. Först utbildas en rekryt. Därefter arbetar soldaten. Den kombinationen – grundutbildning under plikt, arbete under frivilliga former – har inte utretts och därmed saknas ett konkret beslutsunderlag för vad ett kombinerat plikt- och yrkesförsvar kan innebära för Försvarsmaktens personalförsörjning.

Hur kan ett kombinerat plikt- och yrkesförsvar se ut? Ett förslag

En statlig offentlig utredning i linje med den av försvarsministern efterfrågade bör därför utreda lämpligheten av ett system baserat på plikttjänstgöring och yrkesförsvar. Denna utredning bör föregå ett riksdagsbeslut i frågan. Särskilt kombinationen grundutbildning under plikt, arbete under frivilliga former bör utredas eftersom beslutsunderlag saknas och följaktligen också vilka konsekvenserna blir för personalförsörjningen på lång sikt.

Det kombinerade systemet bör vara könsneutralt. Sveriges försvar berör samtliga svenska medborgare och ska inte enbart avkrävas landets manliga population. Enligt Statistiska centralbyråns siffror för 2014 finns det 107 854 stycken 18-åringar. Av dessa är 55 702 män och 52 152 kvinnor.
Låt samtliga 18-åringar genomföra en webbaserad lämplighetsundersökning med svarsplikt i enlighet med nu gällande beredskapsunderlag. Utifrån dessa undersökningar kallas de lämpligaste till fysiska och psykiska urvalstester.

Insamlat underlag kan då dels användas för att följa upp befolkningens hälsostatus och dels användas för att utvärdera totalförsvarspliktigas möjlighet att bäst (civilt eller militärt) bistå samhället.

Värnplikt

Enligt pliktutredningen (SOU 2009:63) har Försvarsmaktens ett årligt rekryteringsbehov på ca 6050 personer. Av dessa utgör 4300 individer de stående och kontrakterande förbandens personalbehov medan hemvärnsförbanden behöver 1750 individer.

Redovisade erfarenheter från tiden med värnpliktsförsvar (Pliktverket i SOU 2009:63) visar dock att för varje utbildningsplats måste ca tre personer genomgå urvalstester. Efter en initial gallring (genom lämplighetsundersökningen) behöver således ca 18150 individer kallas till tester.

Siffror från 2013 (Försvarsmaktens årsredovisning) visar att av 33147 sökanden var det 17796 som kallades till tester men endast 3035 personer som slutförde den grundläggande militära utbildningen (GMU).

Personer med godkända urvalstester genomgår därefter en GMU på tre månader enligt nuvarande organisation och en efterföljande befattningsutbildning på sex till nio månader. Tiden under plikt motsvarar då 9-12 månader vilket empiriskt har visats nödvändig för att utbilda dugliga soldater och sjömän. Efter godkänd grundutbildning (GMU+befattningsutbildning) tilldelas individen en beskattningsbar premie motsvarande ett prisbasbelopp (44 400kr för 2014).

Efter fullgjord värnplikt erbjuds möjlighet till anställning förutsatt att Försvarsmakten bedömer den sökande som lämplig. Andelen som tecknar avtal med Försvarsmakten efter godkänd grundutbildning behöver dock öka. Av de 3035 individerna som avslutade GMU 2013 var det 2259 personer som tecknade avtal (SOU 2014:73). Det har föranlett att försvarsberedningen föreslagit en engångsersättning vid tecknande av kontrakt för att minska andelen (dryga 25 %) som söker sig bort från Försvarsmakten trots fullgjord grundutbildning. Vid tecknande av kontrakt bör därför en skattepliktig summa motsvarande en tredjedel av gällande prisbasbelopp utbetalas.

De undermåliga anställningsvillkoren är ett av de huvudsakliga skälen till att kontraktsanställda soldater och sjömän slutar i förtid. Låga löner relativt civil arbetsmarknad, begränsade framtidsutsikter och (inte minst) förd försvarspolitik bidrar regelbundet till kostsamma personalbortfall. Olika former av tjänstgöringsincitament har därför diskuterats som medel för att öka andelen som fullföljer anställningsavtalen.

Ett kraftfullt tjänstgöringsincitament är betalda studier. Betalda studier motsvarande en kandidatexamen bör tillfalla de soldater och sjömän som aktivt tjänstgjort i Försvarsmakten under tre år. Med aktiv tjänst menas förvärvsarbete i organisationen inte att personalen står i beredskap eller är krigsplacerade. Det ska heller inte vara möjligt att kvalificera sig till betalda studier mer än vid ett tillfälle, oberoende av antal år i aktiv tjänst.

I stället bör ett system med skattepliktiga bonusar inrättas som i Norge. Där får avdelningsbefäl en summa motsvarande 486 000 NOK mot ett fullföljt kontrakt om tio år. En progressiv bonus betalas därutöver ut för varje år och kan som mest motsvara 970 000 NOK för en tjänstgöringstid om 14 år (SOU 2014:73). Utformningen av ett progressivt bonussystem i Sverige bör ingå i den aviserade utredningen om ett kombinerat plikt- och yrkesförsvar.

Till skillnad från Norge bör bonus betalas ut från och med år ett med en progressiv och årlig ökning. Bonussystemet bör förslagsvis riktas mot båda personalkategorierna, de som utövar yrket på heltid (GSS/K) och de som utövar yrket vid sidan av en annan huvudsaklig syssla (GSS/T). Systemets utformning bör dock skilja beroende på om arbetstagaren arbetar på heltid eller tidvis och premiera tjänstgöring på heltid framför tidvis tjänstgöring. Behovet av tidvist tjänstgörande borde dessutom minska i och med den partiella plikttjänstgöringen och bör på sikt kunna ersättas av de värnpliktiga.

Endast (GSS/K) bör erbjudas betalda studier. Om betalda studier är förbehållet de kontinuerligt tjänstgörande finns det ett incitament till att tjänstgöra på heltid i stället för tidsbegränsat. Ju längre Försvarsmakten lyckas behålla de anställda desto mindre blir det kostsamma nyrekryterings- och utbildningsbehoven.

Både nutida och gamla utredningar visar på det väsentliga i anställningsformer med goda framtidsutsikter som ett led i en långsiktig personalförsörjning. Min bedömning är att tjänstgöringsincitament (ekonomiska såväl som akademiska) kan minska de årliga avgångarna som kraftigt fördyrar försvarets omkostnader.

Civilförsvaret och civilplikt

Civilförsvaret bör återinrättas och en civilplikt på sex månader bör införas. Föregås civilplikten av urvalstester finns det idag inga juridiska hinder för en tjänstgöring bortom 60 dagar.

Civilförsvaret har likt Försvarsmakten kraftigt reducerats i förmåga. Till skillnad från yrkesförsvaret har dock civilförsvarets tillkortakommanden inte utsatts för det offentliga ljusets granskning i samma utsträckning. Vid större olyckor (skogsbranden i Västmanland) eller extraordinära händelser (krig och krigsliknande konflikter) måste det finnas en krisberedskap som kan trygga fundamentala och samhällsbärande förmågor.

Vad finns det för handlingsplan för en eller flertalet regionala elavbrott? Hur påverkas kommunikationsmöjligheter när landets mobiler laddat ur efter 1-2 dagar? Hur länge räcker landets matförråd om den dagliga hamntillförseln av livsmedel uteblir?

Med anledning av det försämrade säkerhetspolitiska läget beslutade alliansregeringen i fjol att det förelåg ett behov av att utveckla och stärka det civila försvaret. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) tilldelades uppgiften och redovisar i sin rapport Så kan det civila försvaret utvecklas och stärkas (2014-3277) fundamentala brister inom elförsörjning, telekommunikation, livsmedelsförsörjning och upprättande av akutsjukhus vid en eventuell militär konflikt.

De civilpliktiga kan därför – som den del av det kombinerade systemet – bistå samhället inom de av MSB redovisade områdena som idag är associerade med fundamentala brister.

Den civilpliktiga utbildningen bör vara tvådelad. En allmän del och en befattningsspecifik del. Den allmänna delen bör innefatta utbildning i första hjälpen och grunder i krishantering. Den befattningsspecifika delen kan vara inom ramen för av MSB redovisade behov och brister.

Efter avslutad och godkänd civilplikt tilldelas den utbildade ett skattepliktigt belopp motsvarande ett halvt prisbasbelopp (22 200kr).

Behovet av antalet civilpliktiga behöver utredas. Som jämförelse kan 1996 års rekryteringsunderlag av civilpliktiga nämnas som enligt dåvarande regeringen motsvarade en årlig utbildning av 10 000 individer (SOU 2009:63).

Rättsliga påföljder med hot om fängelsestraff bör inte återinföras. I stället kan ett system baserat på böter framför fängelsestraff inrättas. En summa motsvarande två prisbasbelopp (88 800kr) bör kunna avkrävas individer som vägrar värn- eller civilplikt utan styrkta medicinska skäl.

Reflektioner

Utan tvekan är det redovisade förslaget associerat med ökade utgifter för bland annat Försvarsmakten. Det är därför väsentligt att myndigheten tilldelas ytterligare finansiering för att bekosta de ekonomiska och akademiska tjänstgöringsincitamenten. Försvarsmakten har inte möjlighet att finansiera föreslagna ändringar inom ramen för gällande budget.

Jag är övertygad om att förslaget kan förbättras och att de finns aspekter kring förslaget som inte har berörts. En statlig offentlig utredning bör följaktligen tillsättas för att granska dugligheten i ovan nämnda system ur ett operativt och ekonomiskt perspektiv.

Klart är i alla fall att försvaret behöver mer resurser endera i form av kraftigt höjda försvarsanslag eller höjda försvarsanslag och en partiell plikttjänstgöring för att möjliggöra en långsiktig personalförsörjning.

Övergripande slutsatser

Sverige har idag ett underfinansierat yrkesförsvar som vare sig alliansregeringen ville eller nuvarande regering avser finansiera fullt ut. Försvarsmakten och den svenska staten har sen tidigare erfarenheter av ett försvar baserat på frivillighet. Efter 51 år med personalbrist och rekryteringssvårigheter övergav Sverige ett försvar baserat på frivillighet. Givet redogjorda exempel, vad är det som talar för att Försvarsmakten och den svenska staten skulle lyckas med rekryteringen till yrkesförsvaret denna gång när landet misslyckades med detta i fem decennier?

Därutöver har Sverige för länge sedan passerat ”point of no return” avseende återtagande av operativa förmågor som fanns på och innan 80-talet. De senaste 15 årens försvarsbeslut har kraftigt decimerat Försvarsmakten vilket gör att återinrättandet av ett värnpliktsförsvar inte är möjligt utan substantiella och högst osannolika höjningar av försvarsanslaget.

Vad gör vi då? Ingenting eller någonting?

Det är dags för en utredning av och seriös debatt kring hur ett kombinerat plikt- och yrkesförsvar kan se ut i Sverige. Med den återinrättade skyldigheten att genomföra repetitionsövningar är Sverige dessutom på god väg mot ett kombinerat försvar. Steget behöver nu tas fullt ut.

Ytterst handlar försvarsfrågan inte om en svensk myndighets förehavanden. Ytterst handlar försvarsfrågan om att din måndag till fredag inte är en självklarhet. Fred och frihet är inget som uppstår spontant. Det kostar i slit, i pengar och måste värnas för att finnas kvar. En insikt som nyligen gjorde sig påmind efter det vedervärdiga terrordådet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo.

Callis_AmidDet är hög tid för ett bemanningskraftigt, yrkesskickligt och könsneutralt försvar värt namnet.

Callis Amid är Afghanistanveteran och konsult inom systemanalys.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner