Print Friendly

Svenskt bistånd stjälper Libanon

Av Redaktionen | 15 november 2006

Av Roni Doumit
Vi, det Libanesiska folket – ”diasporan” – har i många år kämpat för ett Libanon fritt från ockupation och vapen i icke officiella händer. Vi har kämpat för att den Libanesiska staten ska återta kontrollen över hela sitt territorium.

Efter en lång och hård kamp – och tack vare några väsentligt förändrade ställningstaganden inom det internationella samfundet, främst hos supermakterna – lyckades vi uppnå en FN resolution för Libanons sak. FN resolution 1559. Den första punkten i denna resolution kräver den Arabisk Syriska arméns tillbakadragande ur Libanon. Andra punkten handlar om avväpningen av alla libanesiska miliser, som Hizbullah partiet och den tredje punkten gäller samma sak för de icke libanesiska miliserna, som palestinierna.

Vid tiden för resolutionen såg FN och världssamfundet, för första gången på många år, Libanon som ett land med en verklig ockupation och ett verkligt behov hos befolkningen att bli av med alla beväpnade miliser som ständigt gjort landet instabilt och sårbart.

Alla hoppades vi på att denna resolution skulle implementeras på ett smidigt sätt som gynnade Libanons stabilitet och utveckling. FN resolutionens implementerande skulle bli starten för Libanon att återta sin roll som Mellanösterns pärla och Medelhavets Schweiz, med Beirut som Orientens Paris.

FN resolution 1559 var självklart inget som Libanons fiender tyckte om. Först försökte de med alla medel att stoppa den från att godkännas i FN:s säkerhetsråd. När den trots allt blev verklighet fortsatte man att hindra den positiva utvecklingen.

Massiva demonstrationer gav slutet på 29 års ockupation

Efter massiva demonstrationer på Beiruts gator, främst runt Martyrernas torg (som senare fick namnet Frihetens torg), samlades i fjol hundratusentals människor för att begära just de mål som resolution 1559 innefattar. Den 14:e mars 2005 samlades runt 1,5 miljoner libaneser på Frihetens torg, vilket motsvarade ca 40 procent av den totala libanesiska befolkningen. Demonstrationerna skedde på ett fredligt och civiliserat sätt. Något som fick världens ögon att se något mycket ovanligt för ett land i Mellanöstern.

Det största kravet för demonstranterna var den Arabisk Syriska arméns tillbakadragande från Libanon, det vill säga den första punkten i resolution 1559. Efter några intensiva veckor fick den Arabisk Syriska Baath regimen i Syrien ge med sig och dra tillbaka sina trupper från Libanon. Detta var slutet på 29 års ockupation!

Kampen från miliser fortsatte

Nu var den första punkten av resolutionen uppnådd och samma ”diaspora” fortsatte kampen för att de andra punkterna skulle bli verklighet. Man fortsatte via lobbyarbete och över hela världen anordnades speciella konferenser för just FN resolution 1559.

I Libanon gjordes många försök till att stoppa eller begränsa Hizbollah, i såväl Libanon som i regionen. Men alla försök misslyckades. Och Hizbollah fick sina order från Teheran och Damaskus.

Kriget i Libanon

I Juli 2006 fick Israel nog av alla infiltreringar och lögner från Hizbollahs sida. Detta efter att Hizbollah-soldater tagit sig in bakom den blå linjen som skiljer Libanon från Israel. Resultatet av denna attack var att åtta israeliska soldater dödades och två blev kidnappande.

Kriget i Libanon hade därmed startat. Skulle Israel lyckas avväpna Hizbullah skulle det innebära att resolutionens andra punkt var uppfylld och att det enbart fanns kvar att diskutera palestiniernas vapen. Därefter skulle Libanon kunna byggas på nytt med nya värden och nya perspektiv. Man skulle äntligen kunna bygga upp landet med stabilitet som grund.

Sveriges bistånd förstör för vanligt folk

Men vad gör Sverige? Jo, Sverige gör om samma misstag som man upprepat gjort varje gång man försökt hjälpa ett land. Genom att okontrollerat skicka pengar som går till fel händer bidrar Sverige till att förstöra för vanligt folk. De facto hjälper man eliten som styr, ofta med skrämseltaktik och förtryck via diktatoriska mönster allt för att tillskansa sig mer makt. Inte minst i Afrika finns flera sådana exempel. Men det finns också ett annat klart exempel i Mellanöstern, Yasser Arafat. Han växte upp som en fattig man, men när han dog hade han hunnit samla på sig flera miljarder dollar via olika ekonomiska stöd från omvärlden. Stöd som egentligen var till för det palestinska folket, men som landade i hans ficka. Anmärkningsvärt nog frågade varken Göran Persson eller någon annan herr Arafat vart alla pengar som vi skickat tagit vägen.

Angrip grundproblemen istället för att arrangera givarkonferenser

Mitt under det pågående kriget mellan staten Israel och terrororganisationen Hizbollah valde den tidigare svenska statsministern att lägga all sin tid och vikt på att arrangera en givarkonferens för Libanon. En konferens som skulle ta in max en femtonde del av Libanons ekonomiska förluster.

Oavsett penningsumman mår inte Libanon bättre av att få lite pengar, definitivt inte så länge som man inte angriper grundproblemet. Den riktigt värdefulla hjälpen för folket hade istället varit ett agerande från omvärlden i syfte att stoppa en organisation som Hizbollah från att fortsätta att sätta skräck i det libanesiska samhället, bland politiker och folk. Att Hizbollah har utgjort en stat i staten under flera år är dessutom oacceptabelt ur ett FN-perspektiv. Därför borde Sverige istället ha tagit initiativ till ett tydligt ställningstagande och fördömande från världssamfundets sida.

Situationen i Libanon skulle ha mått bättre av en svensk statsminister med en idé om hur man smidigast kan avväpna Hizbollah och därmed implementera FN resolutionen 1559. Istället gick Göran Persson och vädjade till omvärlden att ge pengar till Libanon, vars utrikesminister är medlem i organisationen Hizbollah.

Alltså kortfattat kan det se ut såhär när Sverige ska ¨hjälpa¨ i Mellanöstern: 1) en part angriper en annan (Läs: Hizbollah angriper Israel), 2) Sverige skyndar för att samla in pengar som okontrollerat går till angriparen (Läs: Sverige samlar in pengar till det passiva offret Libanon, men i praktiken ger man pengar till en regering som är totalt under Hizbollahs makt, med en utrikesminister tillhörande det partiet.)

Situationen i Libanon är nu värre än tidigare, med ett Hizbollah som är starkare än någonsin. Numera får de inte längre enbart pengar från isolerade länder som Iran, utan nu får Hizbollah också svenska skattemedel.

Libanon behöver hjälp för att återta kontrollen över hela sitt territorium. När man fått kontroll kan Libanon återuppbyggas med hjälp av vänner och sina egna medborgare. Det betyder mer än missriktade svenska utrikesprojekt, som till sist kostar svenska skattebetalare mer än de gör nytta i världen. Svensk biståndspolitik bör vara inriktad på hjälp för Libanon att förverkliga FN resolution 1559 istället för att stjälpa landet med pengar som når Hizbullah organisationen.

Roni Doumit är Europa koordinator i världsrådet för Ceder revolutionen. Han växte upp i krigets Libanon och när han tio år gammal kom till Sverige hade han aldrig upplevt fred. Roni är styrelsemedlem i Svenska Freds centralstyrelse och ordförande i Uppsalas lokalförening.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner