Print Friendly

Sven Rydenfelt; Den gamles dröm

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVEN RYDENFELT:
Den gamles dröm
I våra dagars Sverige
”omyndigförklaras” äldre människor då
de inte har något att säga till om t ex då
det gäller val av hemsamarit och
vårdhem. Det har också – bl a genom
det konfiskatoriska skattesystemet –
blivit omöjligt för äldre som så önskar
att få fortsätta att göra en insats. Om
privata och offentliga institutioner tilläts
konkurrera skulle resultatet bli högre
kvalitet och en mänskligare behandling
av de gamla. Det enda den gamle
drömmer om är en smula mänsklig
värdighet och livskvalitet. Är det för
mycket?
Sven Rydenfelt är pensionerad universitetslektor i nationalekonomi vid
Lunds Universitet.
En fruktansvärd kritik av vår åldrings.
vård levererades 1949 av Ivar Lo-Johansson i boken Ålderdom. I Morgontidningen (2.5.1956) skildrade han ålde~
domshemmen sålunda:
”Den andliga atmosfären i det stora fl~
talet av våra ålderdomshem var förfårJt
och är fortfarande på många håll bekl”‘
mande. Dessa åldringsslott utan syssels··
ning för sina invånare, som levde avsku
från kärlek och liv, hänvisade till se
självupptagenhet i dödssuggestionens b
gen, där de satt på sina sängar och leddi
ihjäl, ett slags koncentrationsläger för
åldrande Sverige.”
Naturligtvis tillbakavisade våra m
dighetspersoner och byråkrater – social
ministrar, generaldirektörer, kommunal 1
politiker och föreståndarinnor – md 1
stor och djupt känd indignation kritikel j
Vilket inte hindrade att den sved sot r
piskrapp och ledde till reformer. r
Till en början försökte man ta uddea r
av kritiken genom att bygga nya ålder· –
domshem med hög standard och dö11 t
om dem till pensionärshem. Men Ivar lA
lät sig inte blidka. I Arbetet (11.5.1971 ,
uttalade han sin straffdom: t
‘”Det dåliga samvetet dövas med att maa c
nu bygger hemmen extravaganta. Men at- t
mosfären är sig lik. Förmynderskap, ofnhet, ensamhet, dödssuggestion. Det fin11 c
sämre och bättre ålderdomshem, sämre a
och bättre personal. Men omänskligheten c
att berövas enkla, normala rättigheter g~ 1
också utåt flotta ålderdomshem till konce1 ii
trationsläger.”
ii
Trots alla reformer – i huvudsak u~
ifrån Ivar Lo’s kritik – fortsätter kritiken. Följande slumpvis valda färska tidningscitat är talande: a
Det är helvetiskt att bli gammal och sjuk
Sverige . . . Alla vet att våra långvårdsilkhus är en ovärdig plats för de gamla .. .
lfensk åldringsvård är en katastrof .. .
Aldreomsorgen måste syfta tilllivskvalitet
~värderas lika högt som låg barnadöd- ~et.”
im· iga” gamla
ätt· IMs är dessa förhållanden ett uttryck
~~~ den västliga industrikultur i vilken vi
yg. r, en prestationskultur där vi vär- :les lras och respekteras utifrån vad vi projet i:erar. Den som inte producerar nå-
,mting – gör nytta – blir värdelös och
iaktad.
‘n· !bondekulturer har de gamla produkaJ. 111 uppgifter upp i hög ålder – kvinnoral· 1 hjälper till med hushåll och barned JISSning, männen med djurskötsel och
n. jrdbruk. I sådana kulturer är de gamla i
m qel aktade och respekterade familjelledlemmar. I vår kultur finns sällan
!n lAgra produktiva uppgifter för de gamla
r- -de uppfattas därför som onyttiga och
,a tärande, en börda för samhället.
o Men innenit inne skäms vi ändå för
l) vårt sätt att behandla de gamla, skäms
till den grad att vi söker undvika att använda ord som påminner härom – åldern .,m, åldring, gammal. Våra ålderdoms- – rm döptes först om till pensionärshem
s och sedan till servicehus med helina:kordering. O~;det gammal vägrar vi
överhuvud att ta i vår mun – i trängda
ligen klarar vi oss med att tala om de
idre. Säkert dröjer det inte länge förrän
iven det ordet blir förbjudet. Naturligtris är all denna ordmagi ett uttryck för
vårt förakt.
Under det ”gyllne kvartsseklet”,
1945-1970, hade vi i stort sett brist på
llbetskraft, och i ett sådant samhälle
19
hade gamla människor med förmåga och
vilja att arbeta goda möjligheter att få
göra en produktiv insats. Men sedan vi
under 1970-talet med hjälp av hundratals
statliga regleringar och en konfiskatorisk
beskattning lyckats bromsa våra företagares vilja och förmåga att investera och
skapa sysselsättning, har bristen på arbetskraft bytts i sin motsats – svår arbetslöshet. Och i ett sådant samhälle
finns det inga produktiva uppgifter för
äldre.
Den gamle som i dag förvärvsarbetar,
blir mobbad och facket ser obarmhärtigt
och effektivt till att han tvingas sluta
”stjäla” jobb från de yngre som bättre
behöver dem. I 1980-talets Sverige tvingas de gamla – hur friska och arbetsvilliga de än är – att försöka få dagarna att
gå och nöja sig med att vänta på döden.
Inget att säga till om
Ivar Lo hade rätt i att de gamla i det
längsta borde beredas möjlighet att stanna i sina hem, och på den punkten håller
hans krav i dag på att uppfyllas. Men han
var socialist, och därför förhindrad inse
att felet med vår åldringsvård ligger i
systemet, i det faktum att den är socialiserad – produceras av stat, kommuner
och landsting.
I ett marknadssystem är en naturlig
maktbalans mellan producent och konsument inbyggd. Båda är lika beroende
av varandra – interdependens råder.
Producenten har makten att producera
eller vägra producera, konsumenten
makten att köpa eller vägra köpa, och
allt samarbete måste därför ske frivilligt
och på lika villkor.
En sådan naturlig jämlikhet existerar
20
inte i ett socialistiskt system, där producenterna – i här diskuterade fall personalen, facket, byråkrater och politiker –
har ett oerhört maktövertag gentemot
konsumenterna, vårdtagarna. Producenten-personalen sitter här på en hög
häst, medan vårdtagaren som ett ödmjukt nådehjon får be om hjälp. Producenten behöver här inte ens vara hövlig
gentemot konsumenten – och är det ofta
inte heller.
Jämför här med det privata sjukhemmet eller vårdhemmet, där konsumenten-vårdtagaren är kund och där producenterna – läkare, sköterskor etc – i
eget intresse måste göra sitt yttersta för
att vårdtagaren – här vårdköparen –
ska bli belåten. I vaije ögonblick är de
medvetna om att de för sina inkomster
och sin sysselsättning är beroende av att
vårdköparen blir belåten. Medvetna om
att en missnöjd vårdköpare har
MAKTEN att i fortsättningen välja ett
annat konkurrerande sjukhus eller vårdhem.
Jämför än en gång med ett socialistiskt
system där personalen har mycken makt
och vårdtagaren liten makt. Där personalen sitter lika säkert på sina tjänster
vare sig vårdtagaren blir belåten eller
inte. Och där vårdtagaren – utan några
som helst alternativa vårdmöjligheter – i
eget intresse tvingas vara ödmjuk och
foglig på ett sätt som är oförenligt med
jämlikhet och mänsklig värdighet. Nå-
gon interdependens existerar inte här.
1
Frihet att välja
Den som skriver dessa rader är till åren
kommen och har vissa drömmar och förhoppningar om ett människovärdigt liv
även under de sista åren. Han räknar
med att så småningom behöva viss hjälp
för att så länge som möjligt kunna kl
sig i eget hem. Nuvarande socialistiska!
system där den gamle ödmjukt och passivt tvingas acceptera den hemhjälp of.
fentliga myndigheter utväljer, anställ
och skickar, finner han förnedrande.
Frihet är alltid frihet att välja, och h
vill som gammal ha frihet att välja äve
på detta område. Får han ett vårdbiträ
han inte gillar och trivs med, vill han hai
rätten att välja bort detsamma. Även ~
detta område är ”tvångsäktenskap”
olycka. Naturligtvis är han medveten o
att samma krav på vänlighet och samlU
hetsvilja han ställer på vårdbiträde
måste han ställa på sig själv.
Här nämnda krav på valfrihet i ett s
cialistiskt system, tillgodoses autom
tiskt i ett privat system, där den ga
själv anställer sin hemhjälp. Men varf
skulle man inte även i ett socialistiskt
system kunna bygga in en viss valfrihet
för vårdtagaren?
Varför skulle man inte även i ett
socialistiskt system kunna bygga
in en viss valfrihet för vårdta·
garen?
Nyttig konkurrens
Skulle livet envist dröja sig kvar, räknar
den gamle med risken att i ett sista stad~
um behöva tas om hand på ett vårdhem
eller sjukhus. Han drömmer här om att
nuvarande socialistiska institutioner
kompletteras med ett antal mindre p~
vata vårdhem och sjukhus, gärna – åt·
minstone under ett övergångsstadium –
fungerande som underleverantörer åt offentliga myndigheter, som då betalar
vArden.
Att kostnaderna per vårdplats i små
privata vårdhem och sjukhus kan beräkIIBS stanna vid hälften jämfört med dem i
de stora offentliga institutionerna är ovä-
sentligt ijämförelse med vinsterna i människovärde, det faktum att de gamla
vårdbehövande vid en övergång till här
skisserade system förvandlas från ofria
vårdtiggare – nådehjon – till fria vårdväljare med rättigheter och mänsklig värdighet.
De gamla skulle förvandlas från
ofria vårdtiggare – nådehjon –
till fria vårdväljare med rättigheteroch mänsklig värdighet.
Det den gamle här framför allt drömmer om är friheten att själv få välja vårdhem eller sjukhus. Skillnader i vårdens
kvalitet, i trivsel och anda på de olika
institutionerna skulle inte kunna hemligbållas – ryktet härom skulle snabbt spridas – och utifrån dessa informationer
skulle den gamle göra sitt val. Skulle han
senare upptäcka att han valt fel, vill han
ha rätt att välja om och begära förflyttning.
21
Alltför många krav på förflyttning från
ett visst vårdhem eller sjukhus, skulle
fungera som ett underbetyg, en prickning, och informera huvudmännen om
att något här gått snett och att bättring
var av nöden. I ett sådant system skulle
ett konkurrensmoment mellan de olika
institutionerna komma in, som skulle
vara mycket välgörande. Olämpliga institutioner skulle tömmas och försvinna,
medan goda skulle stimuleras att expandera.
Även på socialistiska institutioner
skulle personalen bli angelägen om att
vårdtagarna skulle bli belåtna och vilja
stanna, angelägen om att tillfredsställa
önskemål och krav. De gamlas önskemål
och behov skulle i ett sådant system bli
avgörande för vårdens inriktning. Inte
myndighetspersoners och makthavares
doktriner, ideologier, tyckanden och fördomar.
Vårdtagarens frihet och rätt att välja
skulle här skapa en maktbalans mellan
producent och konsument, en balans
som skulle göra det möjligt för vårdkonsumenten att frimodigt och med eftertryck uttala önskemål och ställa krav.
Det enda den gamle drömmer om är en
smula mänsklig värdighet och livskvalitet. Är det för mycket begärt?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner