Print Friendly

Sven Fagerberg; Litteratur och livskänsla

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVEN FAGERBERG:
Litteratur och livskänsla
Vid Moderata Samlingspartiets stämma
vid månadsskiftet oktober-november
tilldelades författaren Sven Fagerberg
moderaternas kulturpris. Detta är det
tacktal han höll efter att ha erhållit
priset.
För en politiker kan det vara naturligt att
fråga sig vad det kan vara för nytta med
litteraturen. Det finns några närliggande
svar. I östliga diktaturer väntar man sig
att en väldisciplinerad författarkår skall
sprida propaganda för regimen. I Sverige
gäller ungefår detsamma. De flesta författare är socialdemokrater eller kommunister och väljer ofta sina ämnen från en
tid, långt från nuet, då socialdemokratin
ännu var en positiv kraft i samhället, och
inte som nu Det Stora Problemet.
Underhållning är en annan aspekt. Vi
har en kommersielllitteratur, som syftar
till underhållning. En betydelsefull person i en av våra främsta bokklubbar har
sagt mig att det främsta kravet på en
underhållande bok är att den skall vara
oförarglig, att den inte tar upp någon
brännande fråga utan låtsas som om det
regnar. Det andra kravet är förstås att
den skall vara underhållande.
Det är inte något fel med underhållning. Vi kommer hem efter en lång och
tröttande arbetsdag. Vi behöver omväxling och rekreation. Det är till och med
ett faktum att vi blir sjuka av ett alltför
tråkigt liv. Att skratta, att ryckas med av
en modern myt, som ett rymdäventyr,
sätter fart på våra cirkulationer och gör
oss friskare.
Propaganda och underhållning är alltså litteraturens mest närliggande funktioner ur politisk synpunkt; utom bröd behövs ju också skådespel. Vad jag tänkte
tala om nu är emellertid något annat,
nämligen litteraturen som en stegring av
livskänslan. Det finns i dagens samhälle
en besynnerlig skräck för vad man skulle
kunna kalla livet. Våra universitet, exempelvis, behärskas av forskare och lä-
rare som i en kylig objektivitet ser ett
högsta värde. Varje känsla, varje livslust
skall undertryckas till förmån för det objektiva, som i själva verket är det likgiltiga, för i djupare mening finns det inget
objektivt.
Reduktion är förresten ett nyckelord
för propaganda, för underhållning, för
socialism. Man reducerar livet till något
enklare än det är. Men vad är det då, i
sin helhet? Det kan vi inte logiskt definiera, bara ana och uppleva. Konsten
och litteraturen kan ge oss bilder som
talar direkt till vår kärna, utan förmedlande logik.
Att det finns intensivare sätt att leva
än att låta sig sövas av underhållning och
ideologi står ju alldeles klart för vår
känsla. När vi talar om begrepp som kultur, frihet, kärlek, demokrati händer det
ofta att vi i våra tankar gör en markerad
skillnad mellan det som är och det som
borde vara. Verkligheten omkring oss är
kanske inte så där lysande bra, men som
en balans har vi fantasier om hur det
skulle kunna vara. Vi vill så gärna känna, med en större intensitet, flödet av
alla de tankar som tänkts och de somjust
nu blir till, vi vill så gärna älska med en
hetare glöd.
En författare jag studerade ingående i
min ungdom, irländaren James Joyce,
skrev på ett tidigt stadium, att han skulle
skapa sitt folks ofödda medvetande. Han
menade väl, ungefär, att han skulle lära
irländarna att känna och uppleva på ett
starkare sätt, att observera mycket mer
än de gjorde, att tänka efter mönster som
var mer sinnrika och inträngande; med
ett ord att mera aktivt vara vid liv.
Den generation som nu lever på Irland, Joyces barnbarn, har av honom fått
de mest subtila språkliga instrument till
559
sitt förfogande, men, skulle man kunna
säga, vad de i dagens verklighet formulerar sig med är inte ord utan dynamit. Har
Joyce för den skull misslyckats? Båda ja
och nej. Joyce har haft sitt största inflytande utanför sitt hemland. Den bildade
världen är inte längre densamma efter de
stora verken Odysseus och Finnegans
Wake.
En annan av de stora, irländska författarna är William Butter Yeats. Han fick,
i förbigående sagt, nobelpriset i litteratur
på 20-talet och är, så vitt jag vet, den
ende som efter prisets mottagande har
överträffat sin tidigare produktion.
Yeats hade ungefår samma målsättning som Joyce, men han var mera direkt
intresserad av det politiska skeendet på
Irland. Yeats upplevde sin samtid som
förslöad och andligt tom, utan mänskliga
resurser att kasta av det engelska oket.
Han tänkte sig att en förnyad litteratur
på nationell grund, med rötter i keltisk
myt, skulle kunna ge ett nytt livsinnehåll, en större självrespekt och en starkare vilja till ett fritt och självständigt
liv.
Man brukar tala om The Irish Literary
Revival, den irländska litterära pånyttfö-
delsen. Dit hörde, utom Yeats, många
andra framstående författare, och det
råder nog inte något tvivel om att det
intensiva, litterära nyskapandet verksamt bidrog till den frigörelse som kom.
Irland var ett litet, ockuperat land.
Vänder vi oss till ett annat, litet, ockuperat land, nämligen dagens Sverige, kan
vi fråga oss om litteraturen hos oss skulle kunna hjälpa till med det befrielseverk, som blir allt nödvändigare för varje
dag som går.
Är Sverige inte ockuperat? Visst är
560
Sverige ockuperat, av ombudsmän,
fackföreningar och byråkrater, av tanken att livet inte får levas utan skall
styras, regleras och till döds beskattas.
Jag tror för min del att en frigörelse är
möjlig, att grönare marker väntar, om vi
vågar stå på egna ben, tro på oss själva
och på våra egna tankar, om vi vågar att
ta vårt eget ansvar. Och jag tror att litteraturen, mer än andra konstformer, genom sin högre grad av medvetenhet,
skulle kunna spela en viktig roll.
En betydande del av svårigheten med
en förnyelse ligger på mottagarsidan, hos
läsarna. Vi är förslöade av slapphet och
skräp, som vräks över oss, vi är övermätta på information. Och mellan författaren och läsaren står en kritikerkår,
som enligt min bedömning, ungefär till
80% är klart inkompetent, och som, i
denna sin nöd, söker tröst i vänsterideologier; den vanliga ersättningen för egen
tankeförmåga.
En viktig kulturpolitiskt uppgift är att
höja standarden på kritikerkåren, inte
bara inom litteraturen utan inom alla
konstarter. Det finns många sätt, jag
skall här bara nämna ett, som har med
fördjupning att göra. Just fördjupning är
vad vi bäst behöver. Sedan följer ringar
på vattnet.
Det är vanligt i utlandet att utomstående experter inbjuds till universiteten för
att hålla en eller flera föreläsningar. C P
Snows berömda föreläsning om de två
kulturerna kom till på det sättet. Och
varför skulle vi vara sämre.
Man kan tänka sig att en person, som
dokumenterat sin kompetens inbjöds till
något universitet att hålla en serie föreläsningar, säg sex stycken. Ämnet kunde
vara en svensk författare av sådan betydenhet att en analys av hans verk skulle
kasta ljus inte bara över hans egen produktion utan över litteraturuppfattningen i allmänhet. Följande år kunde
man som ämne välja en konstnär från
något annat fack eller en vetenskapsman.
Det skulle förstås bli dyrt. Den inbjudne läsaren skulle frigöras i säg ett år till
studier och förberedelse. En årslön för
en professor plus kostnad för publicering
i bokform skulle det gå på. Men varför
skulle inte näringslivet kunna vara med?
De årligen återkommande Beijerföreläsningarna vid Uppsala universitet vore
väl ett fint monument, exempelvis.
Låt oss återgå till produktionssidan,
till författarna. Jag talade om att vi har
en omfattande propagandistisk litteratur
i landet. Som motvikt till den behövs en
litteratur, som granskar dem som makten hava. Just för ögonblicket synes mig
just detta vara det viktigaste. Socialismen är så urspårad att vi har alla skäl att
fråga oss: Vilka är våra herrar?
Hur ser de människor ut som blir kommunalråd, ministrar, toppfunktionärer
inom fackföreningsrörelsen? Vilka motiv
driver dem, vad är det för personlighetsfaktorer som kommer till utlösning?
Godhet eller Jantelagen?
Vänstern hade på sin tid monopol på
en mänsklig syftning, på godhet och omtanke i motsats till maskinernas kalla
kugghjul. Den inställningen lever fortfarande kvar. Men allting går över i sin
motsats, som gamle Herakleitos sade.
Och just det har hänt med vänstern. De
ledande vänstermänniskorna är i dagens
läge föga trovärdiga, det finns starka skäl
att ifrågasätta deras motiv. Det är dags
att vi inte längre förläget tittar åt sidan,
att vi inte längre bugar så djupt för de
höga att de inte ser vårt leende. Det är
dags att kalla en spade för en spade, som
det brukas sägas på engelska.
Det är högsta tid att städa i det här
landet, att modigt säga som det är, som
allt fler inser att det är. Ännu viktigare är
givetvis litteraturens uppbyggande funktion, den som ger oss livskänsla. Jag har
redan talat om den, i samband med
Joyce och Yeats. Vad det gäller för er,
som oppositionsparti och förhoppningsvis snart som regeringsparti är att använda den litteratur, som står på er sida. Att
dela ut priser är givetvis bra, och jag
tackar än en gång, men det viktiga är att
använda litteraturen, att läsa, diskutera
och suga åt sig det som är livsdugligt, att
561
låta den etiska syftning, som kännetecknar all god litteratur, genomsyra personligheten så att den tar sig uttryck i varje
handling.
Det behövs en ny politisk idealism.
Det står i Tusen och en natt att man skall
ta sig i akt för propaganda. Det finns
nämligen tre viktiga personer vars blod
är fritt från propaganda. Det är skulptören, som arbetar på sitt verk, musikern
som blåser flöjt och den som tar sin älskade i famn. Jag vill nu lägga till en fjärde, som också borde hålla sig för god för
propaganda nämligen politikern som fattar ett beslut. Forma er skulptur, blås er
flöjt och satsa vad ni kan, utan bitankar,
så tillhör framtiden er.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner