Print Friendly

Sveland har poänger

Av Stefan Olsson | 12 april 2013

Maria Sveland
Hatet. En bok om antifeminism
Leopard 2013

hatet_storIbland är det intressant och lärorikt att läsa en bok som man på förhand vet att man inte kommer att tycka om. Man kan nämligen bli positivt överraskad.

Så var det för mig när jag läste Maria Svelands bok Hatet. Jag köpte och läste den för att jag tänkte att här finns en person med en verklighetsbeskrivning som jag sannolikt inte alls kan relatera till. Det blir roligt.

Men det blev som sagt inte bara roligt utan också intressant. Kanske inte på det sätt som författaren själv har tänkt, men ändå intellektuellt nyttigt.

Svelands bok handlar om just vad titeln beskriver: hatet mot feministerna. Jag var inte övertygad om att ett sådant hat existerade, men efter såväl Uppdrag gransknings program om de kvinnor i offentlig miljö som får utstå grova sexistiska förolämpningar och till och med hot, samt efter Svelands egen berättelse om hur det är att vara en feministisk debattör, är jag benägen att ändra uppfattning. Jag har i och för sig alltid vetat att motståndet mot feminismen har en känslomässig och irrationell sida. Bland unga män når ibland inte kritiken en högre intellektuell nivå än att man ropar Usch! och Fy! Men att det också fanns ett sjukt hat var nog för mig en nyhet.

Det är därför bra att Sveland ger sig på att försöka beskriva detta fenomen. Men samtidigt är boken också så som jag trodde att den skulle vara. Sveland är bra på dramatik, men mindre bra på nyanser.

Det som Sveland uppmärksammar och som alla borde ta på allvar oavsett vilken inställning till feminismen man har är hatet som sprids på nätet. Här finns ett par hatets drivhus som borde uppmärksammas ytterligare.

Ett av dem är papparättsrörelsen och mansjourerna. Det som säkerligen var ett lovvärt initiativ från början, nämligen att stödja de pappor i vårdnadstvister som drabbats av omvänd könsdiskriminering, har tyvärr också till dels blivit ett forum för antifeminism. Varför har det blivit så?

En annan miljö är internetsajten Flashback. Denna har kommit till för att man ska kunna diskutera alla ämnen fritt och anonymt. Friheten har sina självklara fördelar, men det är naivt att tro att alla utnyttjar friheten för goda syften.

Störst uppmärksamhet ger Sveland dock bloggarna Pär Ström och Pelle Billing. Båda dessa bloggare har numera lagt ned sin verksamhet efter att ha blivit utsatta för tämligen hårda angrepp av just Sveland och andra feminister.

Sveland kallar Ström och Billing för ”extremister” vilket är ett typexempel på när proportionerna går förlorade. Trots det har hon rätt i att Ström och Billing inte har haft full koll på kommentarsfälten på sina bloggar och att det är där hatet gror. På den punkten har hon helt rätt. Den som ansvarar för en blogg ansvarar självfallet för allt innehåll på den, inklusive kommentarerna. Många bloggare har försökt hävda att man inte har ansvar för kommentarerna men det är givetvis fel. I en vanlig papperstidning är det tidningen som ansvarar för innehållet på insändarsidan. Varför skulle det vara annorlunda på nätet?

Men med detta sagt är det just vid kritiken av Ström och Billing med flera som Sveland tappar känslan för proportioner. Hennes huvudpoäng i boken är att städade och etablerade debattörer banar väg för de grovhuggna och ociviliserade.

Detta gäller även när man debatterar integration och rasism, enligt Sveland. Här pekas författarna Johan Lundberg och Paulina Neuding ut som exempel på syndare.

I en debattartikel 2010 i DN skriver Lundberg och Neuding tillsammans att det finns frågor om invandring och integration som vi borde diskutera ytterligare. De skriver:

”Varför är invandrare överrepresenterade i statistik över våldsbrott? Varför lever en stor del av invånarna i många invandrartäta orter på bidrag? Varför upplever invånarna i Rosengård, trots att en stor del lever på offentliga bidrag, en sådan fientlighet mot det svenska samhället att ambulanspersonal inte längre åker dit utan polisbeskydd?”

Ett mer tydligt exempel på ”dörröppnare” för högrerextrema rörelser går inte att finna, enligt Sveland. Även om Lundberg och Neuding inte kan beslås med rasism finns det rasister som uttrycker sig på liknande sätt. Nu kan därför dessa tack vare Lundberg och Neuding, som båda har tillträde till samhällets fina salonger, smyga sig in i skydd av dem.

Vad ska vi lära oss av det? Att Lundberg och Neuding inte borde ha skrivit sin artikel? Eller att Ström och Billing aldrig borde har gjort sig till feminismens kritiker?

Jag håller med om att det finns ett intellektuellt träsk i Sverige där antifeministiskt hat och rasism gror. Jag är inte övertygad om att det är samma människor det handlar om, vilket Sveland hävdar, men träsktrollen finns där. Det kan man inte blunda för.

Jag håller också med om att de otrevliga grabbarna – som nästan alltid är män – vill in i finrummen och gör allt vad de kan för att renommésnylta på dem som redan har har en etablerad plats.

Jag håller därtill med om att det finns människor i vårt samhälle som låter sig duperas på den här punkten, som inte förstår vad renommésnyltning är och tror att en uppsnyggat rasistisk åsikt är socialt accepterad om den liknar en åsikt som formulerats av en etablerad debattör.

Den mekanism som Sveland beskriver, det vill säga hur det socialt sett går till när ytterlighetsåsikter normaliseras, tror jag är fullt verklig och ett problem för oss alla att hantera.

Men att avstå från kritik av invandringspolitiken eller av feminismen på grund av detta är inte rätt åtgärd.

Utgångspunkten för ett rationellt politiskt samtal måste alltid vara att kritik av varandras ståndpunkter och argument är välkommen, och att inga ämnen, idéer eller argument redan från början bör strykas från agendan.

Visst finns det ämnen som är mer känsliga än andra. Exempelvis vet vi att det just nu är svårt att föra fram argument som har med islams profet att göra, om det är så att han skildras på ett förnedrande sätt. När detta sker blir reaktionerna häftiga, och stundtals även våldsamma. Ändå bör vi i vårt samhälle just för den rationella diskussionens skull ändå säga att förolämpningar av profeten ska vara tillåtna.

Alla länder har en historia där staten, eller medborgarna sinsemellan, har velat förbjuda debatt i vissa ämnen. Historiskt sett är det mer vanligt med lagar mot hädelse än tvärtom. Men människors rädsla för att samhället ska degenerera om folk får debattera fritt har oftast varit överdriven. Finns det alls några exempel på samhällen som har gått under på grund av att man har värnat yttrandefriheten?

Där Sveland vill göra Ström, Billing, Lundberg, Neuding med flera debattörer moraliskt ansvariga för det antifeministiska hat och den rasism som finns i samhället vill jag istället fria helt. Som offentlig debattör kan man inte rå för om en sjukligt tänkande person gillar vad man säger, plockar upp ens argument och placerar in det i ett helt annat sammanhang.

I vissa ytterlighetsfall finns det anledning att lägga munkavle på sig själv. Men här har vi en grundlag som tydligt visar vart de yttersta gränserna går. Det rör sådant som hets mot folkgrupp, röjande av försvarshemligheter med mera. Det är situationer där man vet att total yttrandefrihet kan leda till människors död. Så det inte med kritiken av feminismen.

Ytterligare en svaghet i Svelands bok är hennes tes om att antifeminismen och rasismen hänger samman. Det kanske till och med är så att antifeminismen är överordnad, menar hon. Det är männens försvar av patriarkatet som är själva ursprunget till såväl antifeminism som rasism.

Bevisföringen på den här punkten är dock klen. I stort sett bygger hon hela resonemanget på att Anders Behring Breivik var antifeminist. Därmed skulle ”sambandet” vara bevisat.

Men om man påstår att det finns ett samband så bör man också förklara vilken typ av samband det handlar om. Är det ett orsakssamband? Orsakar antifeminismen rasismen? Eller är det ett logiskt samband? Är det så att om man är antifeminist så måste man av logiska skäl också vara rasist eftersom de hänger samman i ett enhetligt tankesystem?

I och med att Sveland inte redogör för vad det är för typ av samband hon tycker sig se begår hon samma tankefel som Breivik själv gör. Breivik beskriver i sitt manifest hur han tror att det finns en kulturmarxistisk elit som på område efter område förstör samhället. Allt som är dåligt knyts ihop av detta. Likheten med hur antisemiter tycker sig se manipulativa judar överallt i samhället är slående.

Den här typen av ”samband” är tyvärr alltför enkla att konstruera för att man ska kunna säga att man har hittat en verkligt existerande struktur i samhället. Med tanke på hur nära man kommer konspirationsteoriernas fantasier bör man som författare därför vara betydligt mer noggrann med att definiera vad det för samband det handlar om, och vilka bevisen för dess existens är. En terrorist gör inte en hel teori.

Trots detta är Maria Svelands bok ändå läsvärd. Det finns de i samhället som har en sjukligt fientlig inställning till feminismen, och Sveland är en av de första att försöka beskriva det. Det hade kunnat göras med långt större precision, och framförallt utan den väl tilltagna teorin om att allt hänger samman i något som påminner om en konspiration. Men boken är ärligt menad och uppriktiga människor är intressanta att lyssna till oavsett vad de säger.

Stefan Olsson är chef för tankesmedjan Frivärld

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner