Print Friendly

Svåröversättbar klassiker i nyöversättning

Av Simon O. Pettersson | 28 mars 2014

kultur_vara_och_tidMartin Heidegger
Vara och tid
Daidalos, 2013

En recension av detta slag måste inledas med en eloge till förlaget som tillsett att översättningen över huvud taget föreligger. Få eller inget filosofiskt verk under 1900-talet kan mäta sig med den i inflytande eller originalitet. Det är därmed ingen liten sak att introducera verket för en svensk läsekrets.

Men uppdraget är mycket svårt; knappast något verk i den moderna filosofihistorien torde vara mer svåröversättbart. Svårigheten ligger i Martin Heideggers egenartade språk, där uppfinnandet av nya termer och etymologisk analys av äldre spelar stor roll. Rent språklig kompetens – om något sådant över huvud taget kan sägas finnas – räcker här inte. Den nödvändiga filosofiska kompetensen besitter översättaren Jim Jacobson, som till professionen är filosof och skriver på en doktorsavhandling om Heideggers filosofi vid Stockholms universitet, helt visst.

Den senaste översättningen utfördes 1981 och behovet av en nyöversättning är sedan länge insett, också av den dåvarande översättaren, Richard Matz. Jacobsson säger sig vilja ligga ännu närmare originalet än Matz, vilket märks redan på titeln, som nu är i obestämd form som i originalet.

Mycket av översättningssvårigheten ligger just i hur begreppsapparaten. Det kunde illustreras med två begrepp. Det tyska ordet ”Dasein” översätter Jacobsson naturligt med ”tillvaro”. Men ordet förekommer också med bindestreck såsom ”Da-sein”, där en poäng görs av etymologin, och Jacobson översätter med ”där-varo”. Sammanhanget emellan begreppen går förlorat.

Sådana svårigheter möter översättaren av Heidegger ständigt. I regel har han försökt att lösa problemet med de Heideggerska nyskapelserna genom att göra svenska nyskapelser med exakt samma struktur. ”Zuhandenheit” blir ”tillhandshet” till exempel. Det lyckas i allmänhet bra, och svenskan har här ett stort försteg, då sådant låter sig göras. En engelsk översättare hade haft långt större svårigheter (det är av sådana skäl aldrig tillrådigt att nyttja engelska översättningar av tysk filosofi).

Någon gång kunde man dock önska att Jacobsson vore mer känslig för den estetiska effekten av begreppsöversättningen. Jacobsson översätter Heideggers märkliga nyskapelse ”gewesend”, ett slags blandning av perfekt particip och presens particip, med ”varitande” – elegantare, litet mindre ordagrant, skulle jag föreslå ”varitvarande”. Detta är dock i marginalen. Också på ett mer övergripande plan är översättningen lyckad. Den syntaktiska strukturen följer Heidegger nära. Exakthet är här ledordet, en översättningsprincip som förefaller särskilt påkallad i ett filosofiskt verk – i skönlitteraturen blir de estetiska hänsynen naturligen tyngre vägande.

Så mycket om översättningen. Vad handlar verket egentligen om? Läsaren slås omedelbart av dess egenart. Ja, det tycks handla om något fullständigt annorlunda än den filosofiska litteraturen i allmänhet. I hög utsträckning är den också skriven emot den västerländska filosofiska traditionen. Den handlar om fundamentalontologi, något ännu mer grundläggande än ontologin. Den handlar om varat, en fråga som enligt Heidegger glömts bort alltsedan Aristoteles. Varat är till sin natur tidsligt, och i den tillvaroanalytik som Heidegger bedriver blir alltså tiden en viktig komponent.

Så förklaras alltså titeln. För att avtäcka varat måste man komma bort från det cartesianska subjekt/objekt-tänkandet, en distinktion som enligt Heidegger suggerar att man upplever världen som förhandenvarande, det vill säga något man aktivt uppfattar. I hög utsträckning är världen i stället tillhandsvarande. För att förklara vad detta tillhandsvarande är använder Heidegger exempelet med en person som slår i en spik med en hammare. Om allting går väl slutar denne att tänka på hur hammaren träffar spiken – hammaren blir transparent, den är tillhands, inte förhanden.

Perspektivet vidgar sig till interaktionen med omgivande personer, ty tillvaron är också medvaro med andra. Medvarons subjekt är i dess genomsnittlighet mannet (das Man). Man gör som man gör, på det sätt som folk i allmänhet gör, utan att själv reflektera över varför man gör det. Detta förhållningssätt kallas oegentlighet. Oegentlighet är alltså ett uppgående i mannet. Motsatsen, intuitivt mer eftersträvansvärd, är egentlighet.

Man ser i detta en begynnande kritisk potential, som pekar framåt mot det senare kulturkritiska författarskapet. Heidegger betonar emellertid att han här avser deskription inte kritik, men man ser här något av verkets väldiga potential. Det har implikationer både för praktisk och teoretisk filosofi. Det förhåller sig till både det mest allmänna och det mest specifika. Alltifrån sanningen till döden analyseras här på ett nytt och oväntat sätt.

Här är några av undersökningens föremål antydda. Verket innehåller långt mycket mer, men metoden är alltid denna: att utifrån vardagsverkligheten formulera filosofins frågor på ett nytt sätt, mot den västerländska filosofiska traditionen. Ibland väcker Heidegger mer frågor än han ger svar, men verket visar att det var möjligt att tänka nytt kring de allra mest fundamentala frågorna. Det kommer därför att förbli en ständig källa till inspiration, ett friskt salt i tänkandet. Väl värt en ny svensk översättning.

simon_petterssonSimon O. Pettersson är fil. kand. i tyska och fri skribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner