Print Friendly

Superskurkar och okostymerad ondska

Av Daniel Persson | 30 september 2016

Suicide Squad låter aldrig publiken glömma att de kostymerade antihjältar filmen kretsar kring är onda. Publiken tillåts sympatisera, men aldrig ursäkta. Men man väjer aldrig heller för deras mänsklighet, skriver Daniel Persson i en recension av DCs superskurkar.

Om man söker en feel good antihjälteromp är Suicide Squad svårslagen. Det serveras skurkar till frukost, skurkar till lunch och skurkar till nattamat. Det är en rebellisk varieté som kompletteras av kaxiga repliker och ett utomordentligt soundtrack.

I serieform har Suicide Squad under 2010-talet i mångt och mycket varit en plattform där Harley Quinn har satts i sitt välförtjänta rampljus. Så är det också med filmen. Margot Robbies tolkning är sällsynt pricksäker för att gälla en karaktär som ockuperar en så stor del av sitt mentala spektrum och snabbt växlar mellan dess extremer.

Men visst finns det att gnälla på för den som så önskar. Att Jared Letos delikata Jokerporträtt till största del har klippts bort är ett så allvarligt slöseri att man vill sätta Martin Borgs på att granska det. Och tuggummifieringen av Harley Quinns och Jokerns förhållande, egentligen det mest dysfunktionella som har porträtterats i serieform, är irriterande. Om inte annat så hade det tillfört en dimension till diskussionen om förlåtelse som upptar mycket av filmen.

Serietidningar och dess filmatiseringar har ofta en god förmåga att spegla och kommentera sin samtid. Möjligen är beslutet att banalisera det obehagliga och såväl fysiskt som psykiskt våldsamma förhållandet mellan Jokern och Harley av rädsla för att någon ska ta illa upp det som bäst skildrar det nuvarande samhällsklimatet på båda sidor av Atlanten. Förhoppningsvis får vi se en director’s cut en vacker dag och därmed ta del av ett något modigare och vuxnare samtal, men även utan det avhandlar Suicide Squad flera intressanta ämnen.

Ingen antihjältehistoria kan låta bli att diskutera vad det innebär att vara god respektive ond. Suicide Squad låter aldrig publiken glömma att huvudkaraktärerna är onda. Vi tillåts heja på dem, men inte hylla eller skona dem. Amanda Waller, den som styr gruppen bakom kulisserna, är ingen duvunge. Waller är brutal och hänsynslös. Hennes uppsåt är ofta gott på ett övergripande plan men hon skyr inga medel för att uppnå det. Och regissör David S. Ayer gör inget försök att skyla över Wallers onda sida. När Waller anländer till Belle Reve, fängelset där gruppens medlemmar hålls inspärrade, spelas Rolling Stones Sympathy for the Devil och Harley Quinn frågar rakt ut om hon är djävulen.

Inte ens filmens straight man, Rick Flag, som är menad att leda den motvilliga gruppen i strid, klarar sig utan att ifrågasättas. Han drivs visserligen huvudsakligen av en vilja att skydda sin flickvän och hyser ett hälsosamt förakt för sin chef Wallers metoder. Men han kan heller inte fördöma henne; efter att hon kvickt och behändigt dödat ett par oskyldiga medarbetare som fick veta mer än de hade rätt till konstaterar han att vi alla har städat upp efter oss emellanåt.

I Suicide Squads centrala rollista finns inga goda människor. Batman och Flash skymtar förbi i periferin men bara som redskap. Persongalleriet är nattsvart. Det goda som kan finnas får sökas i de handlingar som utförs snarare än hos de personer som utför dem.

För deltagarna själva är det dock mindre intressant huruvida det de gör råkar ses som gott eller ont. Frågan är vad det gör för dem. Ett av filmens sympatiska drag är att den tar fasta på människans sociala natur. När deltagarna återvänder till detta tillstånd av samhörighet upplever de åtminstone själva att tillvaron är värd mer.

Innanförskapets fördelar är knappast något nytt. Oavsett om det handlar om att besegra en övermänsklig häxa eller att kunna tala språket, ha ett jobb att gå till och kunna vara en förebild för sina barn. Delaktigheten har osedvanligt positiv inverkan på oss.

Svårigheten ligger som vanligt inte i valet av mål utan hur man ska ta sig dit. Motiven varierar för gruppens medlemmar. Ingen synes vara särskilt intresserad av altruistiskt handlande, men alla är mottagliga för någonting. Filmen slår ett hårt slag för att människor svarar på incitament, såväl ekonomiska som sociala.

Inledningsvis behandlar Flag sina gruppmedlemmar som om de vore en bunt opålitliga och dödliga galningar – var han fick den tokiga idén ifrån är oklart. Gruppen skulle också glatt ha slagit ihjäl honom om det inte hade inneburit att de också dog på kuppen. Men de gör det inte. Och till slut lyckas Flag få klart för sig att om han litar på sin grupps förmåga så kommer den att leva upp till hans förväntningar.

Ge människor anledning till det så kommer de att följa även sina mörkaste lustar. Men med rätt utformade incitament kan även de mest degenererade samhällselementen förmås att agera för allas bästa.

Det händer visserligen att folk trotsar incitamentstrukturer och istället går sin egen destruktiva väg. Suicide Squad erbjuder en lösning även på detta – spräng dem. Hur bildligt man ska ta det kan diskuteras men poängen är ändå tydlig nog.

Daniel Persson är politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner