Stureplansraggare

Skatter ska inte bara dra in medel till statskassan, helst ska de också styra vår konsumtion när somt plötsligt blir dyrare än annat. Och visst fungerar det – om än kanske inte riktigt som tänkt.

Höjd skatt på bensin. Höjd skatt på diesel. Höjd årlig uppräkning av bensin- och dieselskatten. Höjda fordonsskatter för lätta fordon. Höjd skatt på alkohol. Höjd skatt på tobak. Jodå, skattehöjningarna duggade tätt i regeringens budgetproposition i veckan.

Skatter är förstås främst en intäktskälla för staten, men ofta anses även de vara styrmedel. De ska få oss att agera i en eller annan riktning.

Och visst fungerar det. När spriten blir dyrare blir det längre köer på Bordershop. När dieseln blir dyrare måste åkarna skaffa bättre lås på sina tanklock. När cigaretterna blir dyrare gör vissa jourbutiker mer plats under disken.

Det intressanta är hur detta utvecklas till klassmarkörer. Inte alla kommer ha råd att köra bil, dricka sprit eller röka. Inte alla vill, eller kan, köpa smuggelgods. Istället kommer folk som ha råd att göra det att sticka ut.

Bort försvinner designeryogan, som blivit tillgänglig för alla via youtube. Konstig och pretentiös kåljuice kommer säljas under ICAs eget märke, billigt. Ingen minns längre fenomenet ”vaskning”.

Man kanske istället lägger sin Marlboroask på bordet på uteserveringen, bredvid sin Old fashioned. Eller så köper man en bil med en V8 och kör runt i, med armbågen utanför fönstret, rökandes. Bara för att man kan. Bara för att man har råd. En klassmarkör.

Regeringen gör medelklassen till den nya tidens raggare. Vad hade egentligen Marx sagt om detta?

Budgetkorrespondenten