Print Friendly

Stig Strömholm; Reflexioner vid tronskiftet

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG STRöMHOLM:
Reflexioner vid tronskiftet
I sin artikel om tronskiftet pekar professor
Stig Strömholm på människors behov av
något annat, irrationellt. Möjligheterna
till mänskligt deltagande är små i den nuvarande livsmiljön. När ett tillfälle bjuds,
deltar man i sorg och glädje, spontant och
utan att någon propaganda framtvingat
det. Kanske har det rent av ibland krävts
mod att visa deltagande. Sorgen vid den
gamle kungens bår och hyllningarna för
den unge kungen kan ses som en visserligen omedveten opposition mot dagens
likriktning, menar författaren, som till
sist säger några allvarliga ord om monarkens ställning i förslaget till ny regeringsform.
En kung av Sverige har dött, och hans
efterträdare har bestigit tronen. Det var c
det första tronskiftet sedan televisionen c
flyttade in världen i våra hem. Aldrig nå· d
gonsin har ett sådant förlopp så massivt JJ
kommit så nära ett helt folk. Hur upplev· st
des en liknande händelse före massmedier· n
nas tid? Jag erinrar mig blott en passus ur a
Geijers ”Minnen”, på tal om historiska o
händelser, som ”genljöd långt borta i skt> a:
gen”: ”Då kom öfver oss, såsom ett åsk· u
slag ur klar himmel – Gustaf III :s mord. n
– Jag erinrar mig det, som vore det i v;
går, – hur den förskräckliga nyheten d:
träffade oss vid bordet – hur den första OJ
fasan gjorde rum för tårar – hur vi grå·
tande (Geijer var 9 år) trängde oss om- sä
kring vår förträfflige faders knän, och hur fr
hans ögon och händer upplyftades miX ar
himmelen. Ännu tycker jag mig höra den Vf
dageliga dödsringningen.” Det var nu ett gr
mord det gällde, och ett tronskifte som ok
betydde mer för svenskt politiskt liv äa m
det vi nyss bevittnat. Men efter den – n
låt oss förmoda det, sanna – förroman- i:
tiskt dygdiga och tåredränkta scenen ji :mi
Ransäter blev det antagligen tyst, bortsett mi
från dödsringningen och en eller annaJ tä1
middagskonversation mellan brukspatro- ‘P
ner, präster och indelta officerare: ”.Krif :mi
och hvälfningar på vederbörligt afstånd
låta njuta sig som en efterrätt vid en rnid- a
dag.” tt
Gustaf III :s död betydde naturligtvi en
ofantligt mycket mer för svensk politik äa ur
Gustaf VI Adolfs, men man kan utaa
alivet i Sverige verkligen var större. För
rt första hade de politiska händelser, som
tt gustavianska enväldets monarker så
rekt kunde påverka, en ganska begränsad
·erkan på det dagliga livet i Sverige,
m då merendels var lantmannens liv,
rr sårbart för torka och regn än för en
lägsen och långsamt verkande överhets
lta tämligen ineffektiva påfund. För det
dra levde och dog de flesta svenskar
san att ha ens sett skymten av den Fredt, Gustaf eller Gustaf Adolf vars skål de
memässigt drack utan att ägna den nå-
e herrens ha!bitus och tänkesätt mycken
mtanke. Hans bild, stereotypt förevigad
grovt träsnitt på kammarväggen, väckte
ikert inga distinkta känslor. Inte heller
Jamlockade hans röst, hållning eller gångIl ingenkännande tillgivna leenden. Så
;erklig som hans makt var inom sin be- !!ånsade verkningssfär, så fjärran och
tänd var han. Ingen sökte intala dessa
lilda eller stränga allerhögsta herrar och
:ruar, vilkas biläger, ritter, gästabud, fäktlingar och castra doloris tjänat till att
näta den svenska tiden med ojämna men
nänskliga pendelslag, att de måste beänka ”symbolfunktion”, ”image” eller
‘PR”. Den gamla realskolans adepter
ninns kanske Snoilskys Kristina: barnen
om väntar vid vägkanten, dammolnet i
Jacken, guldkareten: ”Utur vagnen ljöd
‘lt löje, Skärande och kallt som stål, Och
n fru med mörka herrar Talte utländskt
ungomål.”
Mäter man en människas inflytande på
in omvärld i termer av total påverkningsnassa, inte genom vikten av enstaka indi- 443
viduella beslut, kan det väl hävdas, att
kung Gustaf VI Adolf ”betytt mer” för
sin samtid än mäktigare föregångare.
Behovet av deltagande
Icke desto mindre var alla de enskilda
sorge- och lojalitetsyttringar kring det senaste tronskiftet så talrika, omfattande och
varierande att de ger anledning till undrande reflexioner. I det anonyma och jäktade stadssamhället har vi i det allra närmaste förlorat vanan att visa vänskap eller
tillgivenhet genom konkret handlande. En
tia från postgirokontot, några vänliga
ord i trappuppgången eller över häcken är
vad anslutningen till en ide eller sympatin
för en människa brukar kosta oss. Det
finns inga sjuka grannar, vilkas åkrar vi
kan plöja, inga ensamma gummor till vilka
vi kan bära en spann vatten – och finns
de, så finns också (eller anses det böra
finnas) en offentlig organisation för att
hantera dem. I en värld, där bekvämlighet
och fritid för de flesta har ett sådant pris,
är timslång väntan längs en landsväg, i en
kö, liksom personligt formulerade sorgeyttringar något ovanligt och krävande.
Och sådant förekom uppedbarligen i väldig omfattning i samband med tronskiftet.
Det är tänkbart, att ingående sociologiska och psykologiska analyser av vad
som verkligen hänt längs vägen Helsingborg-Stockholm, i huvudstaden och runtom i landet skulle kunna reducera vår
undran t ex genom att visa en påtaglig
dominans för bestämda avgränsade grupper bland de aktivt sörjande. Men det är
långtifrån säkert. Även om sådana underJ
444
sökningar faktiskt skulle genomföras, är
frågorna subtila och känsliga, felkällorna
många, och åtskillig motivbildning förmodligen ogripbar, åtminstone någon tid
efter händelserna.
I brist på säkra analyser kan man inte
undgå slutsatsen, att mycket starka behov
kommit i dagen och tillgodosetts genom
tysta, enkla, ibland valhänta men ofta krä-
vande yttringar av saknad, vördnad och
lojalitet. Ibland har enstaka sorgeyttringar
burit en nästan religiös prägel, ja t o m
skrämt som frambrytande uttryck för vad
man med ett gammalt uttryck skulle kunna
kalla ”andlig nöd”. Det är väl känt, att
sådant kan förekomma i vida mindre värdiga sammanhang och att saknaden kan
söka sig egendomliga dbjekt – man erinrar sig vittnesbörd om extatisk och hysterisk tillbedjan på ungdomliga filmstjärnors gravar. Men sådana ytterligheter kan
inte gärna förklara den väldiga uppslutningen kring den unge kungens tron och
framför allt den gamle kungens bår. Vilka
är de djupa behov som uppenbarligen tillgodosetts, och varför har de kommit till
uttryck så som skett?
Dessa eller liknande frågor har ställts i
massmedierna i olika former. Enstaka rutinavslöjare har valt försåtliga eller provocerande frågeformuleringar i sannolikt
syfte att blottlägga fjolligheten eller snobbismen hos individuella sörjande (något
som såvitt jag kunnat uppfatta knappast
någonsin lyckats; svaren har ofta kanske
varit tafatta men aldrig vare sig helt oreflekterade, orimliga eller oäkta). Mer ambitiösa massmedier har, medan de i enorm
skala ”täckte” evenemangen, erinrat ~
att alltför devot rapportering av kungliga
förhållanden är något veckopressrnässif
och föga värdigt upplysta och för sina aY.
slöjanden högt skattade intelligenscentraler; de har därför bett ”experter” att fr.
klara hopens beteende. Några ”experter
i dylika frågor finns nu knappast, och m s
erbjudna förklaringarna har heller w
varit särskilt upplysande. I Dagens Ny!.
ter t ex har ett par på sina speciella 011
råden framstående vetenskapsmän sö v
serat egna förklaringar. Deras ornrådls
omfattade nu inte ”vanliga människan’
reaktioner inför tronskiftet, och ”förkl.
ringarna” bar prägeln härav. Något ri
tigt handlag med irrationella reakti0111
har den här och annorstädes konsulterall
”expertisen” knappast givit prov på.
Att det är fråga om ”irrationella re» li
tioner” kan väl utan vidare fastslås. Ma s
därmed är myckt litet sagt. Varje m p
eller handling som inte direkt eller indink e
leder till egen tillfredsställelse av sillll& e
organens behov kan ju betecknas 111 d
”irrationell”. Till det ”irrationella” om n
det hör med en sådan definition gott IIi t1
väl hälften av de enligt gängse konVIt o
tioner ”viktiga” ting vi företar oss, alltifrl i
valet på en matsedel till valet av politi* s
parti. k
Att misstänkliggöra eller nedvärdaa o
kungahyllningarna därför att de är ”iJD. s
tionella” är helt förfelat. Några som bS p
tecken på sådant som kan göra det ”iJD. s
tionella” mindervärdigt – vidskepdr,
ångest för ”makterna” eller vad som a n
kan förgrova föreställningar och haai- t
ngar utanför det strikt nyttobundna geitet – sådant förekom inte. ”Irratioaliteten”, när den inte fläckas av dylikt,
an ju rentav påstås vara frihetens och de
oraliska beslutens rike, en högre domän
n det ”rationella” handlandets. Sådant
ar hävdats av kloka män och aldrig bevits vara nonsens.
arbetning eller inarbetning
de förklaringsförsök som gjorts här och
ar i pressen har man antytt, att allmänetens beredvillighet att offra tid och krafer på yttringar av vördnad för en gammal
ans stoft och av lojalitet för hans efterädare till stor del skulle vara frukten av
ropagancia och bearbetning. Naturligtvis
åste det förhålla sig så att kungahusets
ändiga förekomst i alla tänkbara offent- ”ga sammanhang och de i regel åtmintone inte kritiska redogörelserna för dess
rivatliv får något slags effekt. Jag tror
ellertid, att man gör saken alldeles för
nkel för sig genom att tala om propaganistisk bearbetning. Ett riktigare ord är
og inarbetning. För att nyttja en mycket
rivial liknelse är de kungliga emblemen
h titlarna liksom kungahusets porträtt
tensivt inarbetade ”varumärken”. Andra
‘dana kommer och går; de kungliga märena består. Åtminstone ett mycket djupt
h idag vanligen misskänt behov tillgodor de redan därigenom: vårt behov av
ermanens- av en smula varaktighet, en
ula samband mellan då och nu, och
ellan nu och en överskådlig framtid. Moarkin och dess symboler är trygghetsfakorer. Irrationellt, ja eftersom det är upp- 445
enbart att institutionen ”monarki” knappast skyddar mot några av de prövningar
som framtiden kan ‘bjuda på. Men varken
ovärdigt eller vidskepligt. Vem skulle
klandra dem som uttalar sin glädje över
att ett visst hus i hans hemstad lyckligtvis
kommer att räddas undan grävskoporna
därför att det är en offentlig byggnad,
skyddad mot lönsarnhetsjäkt? Det är en
irrationell glädje: kring den bevarade
byggnaden med dess förtrogna och mänskliga drag och den trygghet, som en inte
alltigenom upp- och nedvänd värld bjuder, kan höghusen växa på ett par år.
Tryggheten är bräcklig, men detta gör den
varken mindre nödvändig eller mindre
respektabel. Vårt behov av permanens är
en alltigenom rimlig komponent i behovet
av trygghet. Utan att slita alltför hårt på
honnörsorden vågar man tala om en viktig
komponent i den psykiska miljövården.
Talet om kungahyllningarna som ett
resultat av propagandistisk bearbetning är,
tror jag, rentav inte blott för enkelt utan
också till och med i huvudsak oriktigt.
”Inarbetningen” kombineras inte med
handlingsdirigerande propagandaroller.
Och man glömmer, att det finns en tung
och effektiv motpropaganda. ”Monarkism” idag är inte något slags svensk statsreligion, som kan förkunnas utan motsä-
gelse. Tvärtom förhåller det sig så att det
största politiska partiet liksom dess granne
till vänster är programmatiskt och uttalat
antimonarkiska, och även inom delar av
den borgerliga oppositionen torde åtminstone vissa ungdomsförbund ibland uttala
sig i samma riktning. I den mån det över- 446
huvudtaget förekommer offentlig debatt
om monarkin som institution kan det
knappast råda tvekan om att det är republikansk ideförkunnelse som dominerar.
Två andra element i det blygsamma
offentliga samtalet bör noteras. Från
många håll, både från sådana företrädare
för de republikanskt sinnade partierna
som av det ena eller andra skälet vill hålla
denna fråga undan från de akuta ·konflikterna och från monarkins försvarare, markeras det mycket kraftigt vilken ”obetydlig fråga” detta egentligen är, hur likgiltig
statschefens verksamhet och ställning är.
För det andra: ”inarbetningen”, med
ibland ganska primitiv stil och smak, t ex i
veckopressen, har framför allt i s k intellektuella miljöer men sannolikt också
bland politiskt och kulturellt medvetna
människor alstrat uppfattningen, att intresse för ”kunglighet” är något ”larvigt”
och kulturellt lågtstående.
Att övervinna ett motstånd
När man skall försöka bedöma betydelsen
av ”propaganda” – i den ena eller andra
riktningen – för befolkningens reaktioner
vid tronskiftet, måste man försöka göra
sig en föreställning om den relativa tyngden hos ”inarbetningen”, som alltså inte
är artikulerad propaganda, och de nyss
nämnda, mindre spridda men klart uttalade och propagandamässigt utnyttjade
antimonarkiska strömningarna. De senare
representerar det motstånd som en människa måste övervinna – vid sidan av det
fysiska motståndet: trötthet, avstånd, andra göromål – för att aktivt engagera sig
yttringar av saknad eller lojalitet. Styr·
kan hos det motståndet varierar givetvis
betydligt från grupp till grupp, och ingen
torde ha säkert underlag för att söka prtcisera den. Det är gissningsvis starw
bland män än bland kvinnor, bland yngn
än bland äldre. I vissa homogena grupper
där de antimonarkiska riktningarna dominerar, krävs förmodligen en ganska sta
dos civilkurage för att aktivt manifesten
saknad eller trohet. Bland låt oss sägl
gymnasister eller studenter, bortsett frål
speciella gruppbildningar, torde det vara
ganska modigt handlat. Och det förefaller
åtminstone inte uteslutet att det längs eller
nära vägen från Skåne till Stockhola
skulle kunna finnas t ex brukssamhällen,
där en sådan manifestation skulle kräva
ungefär lika mycket självständighet ha
en organiserad arbetare som att erkäruu
sig vara syndikalist. Men detta är gissningar. Sedan partikoryft~erna sna:bbt i masmedierna s a s hissat flaggan på halv st~
(men däremot avstått från framtidsönsk·
ningar till den nye kungen), har situa- 1
tionen inom den mest disciplinerade åsiktsgruppen tydligen kännetecknats av ”fria
fram”, åtminstone i vad avsåg hyllning;
till den avlidne monarken.
Det förhållandet, att sorge- och lojai s
tetsyttringar nog faktiskt i många W
inneburit övervinnande! av ett motstånd,
bör accentueras ganska kraftigt, när 111a1
går vidare i frågan om vilka behov D»
narkin egentligen förefaller att tillgod«. s
i Sverige idag. En av de vetenskapsmå
som av en tidning (Dagens Nyheter) 011o
bads komma med synpunkter på fråga v
varför människor egentligen gav uttryck
åt saknad för den gamle och tillgivenhet
för den unge kungen, framförde iden, att
knappast någon ägnade sig åt sådana
känsloyttringar av egen övertygelse utan
att det skedde ”för de andras skull”, alltså
av konventionalism, därför att alla – i en
omfattande kurragömmalek på falska förutsättningar- trodde att alla andra ville
ha det så. Den förklaringen kan gälla vissa
politiker och journalister (det framgick,
att det nog mest var sådana som den tillfrågade vetenskapsmannen hade talat
med), men i deras fall är det fullkomligt
naturligt, att de agerar i överensstämmelse med de förväntningar som väljare
– allmänhet ställer på dem – det är nu
en gång deras yrke. Däremot är jag förvissad om att det alls inte är av hänsyn
till ”de andra” som ”vanligt folk” väntar,
köar, sjunger, vinkar, gråter, skriver på
listor eller hurrar. Vilka ”andra” skulle
kunna få en människa i det stockholmska
folkhavet eller i samhällena längs likvagnens väg från Helsingborg att känna sig
tvungen till sådant beteende? När man
bedömer effekten av omvärldens tryck
förefaller det mig övervägande sannolikt,
att det negativa trycket, motståndet, är
starkare än sådana sociala mekanismer.
Man skulle rentav kunna leka med den
fascinerande iden att kungahyllningarna,
på Oscar II :s tid uttryck för högsta konformism, idag skulle kunna ha en funktion
som uttryck för opposition mot vissa former av likriktning.
Att folket i köerna och längs gator och
vägar medvetet skulle vilja markera oppo- 447
s1t1on är föga troligt. Och att tillskriva
folk allsköns omedvetna själsrörelser är
ofta ett ohederligt sätt att försöka ge ökad
tyngd åt egna högst privata åsikter. Men
det finns frestande argument som skulle
kunna anföras till stöd för tesen, att det
inte blott varit vårt behov av permanens
utan också, på ett annat medvetandets
plan, vårt mer okynniga behov av något
annat som höll människorna kvar i väntan
på några limousiner längs vägarna i den
råa höstskymningen.
Något annat än vad då? Vad är mest
tryckande, vad kräver mest av ”vanliga”
människor och pressar fram halvmedvetna
oppositionella böjelser? Det är ett vagt,
säkert ofta blott delvis fattat tryck i riktning mot ett slags modernistisk, progressiv
förträfflighet, manifesterad framför allt i
aktivt samhälleligt ”engagemang”. I valtider eller efter val lan det trycket först
och främst alstra en dov politikerleda.
Monarki i opposition
Hur kan monarkin tjäna som katalysator
och ge den eventuella omedvetna eller
halvmedvetna ledan och oppositionslusten
ett utlopp? Tanken på monarken som ett
slags hemlig oppositionsledare ter sig onekligen i förstone så misstänkt paradoxal
eller till och med befängd att den kräver
åtskilliga preciseringar för att överhuvudtaget förtjäna tas på allvar. Eller är den
inte så befängd? Skulle det kunna förhålla
sig så, att den orimligt snäva och snäsiga,
missunnsamma och nästan hatiska behandling som kommit konungamakten till del
i de betänkanden och andra texter som
448
ligger till grund för det f n vilande grundlagförslaget med dess groteska skamvrå-
förvisning av ”statschefen” – att denna
behandling ‘beror just på att politikernas
upptränat opinionskänsliga näsor fått upp
vittringen av en sådan latent opposition?
Hur kommer det sig att de borgerliga partierna accepterat den förhävelse som det
vilande förslaget innebär genom att vräka
okontrollerade befogenheter över statsministern, i värsta fall en yrkespolitisk kondottiär som kanske är avskydd eller föraktad av sextio procent av befolkningen?
Vilka egenskaper hos monarkin skulle
kunna ge denna förutsättningar att samla
eller underblåsa en opposition, som inte
nödvändigtvis riktar sig mot en bestämd
härskande politisk riktning utan snarare
mot en hel grupp härskare – en ny överhet, det verkligt starka etablissemanget av
politiker och organisationsledare? Med en
kort formulering skulle man kunna besvara den frågan i två ord: genomsnittlighet och allmänmänsklighet.
Med ”genomsnittlighet” menar jag nu
inte ”medelmåttlighet”. Vad som avses är
helt enkelt, att monarken och hans hus
för oss ”vanliga” människor framstår och
erbjuder sig till bedömning som en av oss.
Att politiker utgör ett speciellt släkte, med
en speciell inriktning och i bästa fall begåvning, torde knappast någon förneka.
Vi avkräver dem, och belönar dem för,
beteenden och prestationer som vi kanske
inte så gärna skulle vilja ha i vår närhet.
På visst sätt är de våra offer: vi hetsar
dem, misstror dem men behöver dem. Det
är inte på grund av sådana mänskliga
egenskaper som v1 1 andra sammanhang
sätter särskilt värde på som vi bedömer
våra favorithästar i det politiska steeplechaseloppet Att det inte t ex måste skära
som knivar i okonstlade socialdemokra·
tiska väljares stillsamma sinnen när statsministern Palme i televisionen presterar
något av sina mer passionerade och innerliga vältalighetsnummer, det vägrar jag
helt enkelt att tro. Men trots alla invärtes
knivar får mannen sina röster.
Monarken behöver inga röster, har inget
program och kan bedömas med vanliga
mått. På ett paradoxalt sätt framstår han
bland politikerna som en ”vanlig människa”, vilken blivit maktbegåvningarnas
och ordtrollkarlarnas gisslan. Han kan
väcka sympatier som en av oss, vilken
hamnat i farligt och ovanligt sällskap.
Bland passionerade vältalare, debatträvar
och ständigt föränderliga åsiktsförsäljare
kan kungen kosta på sig något som i den
kretsen är mycket dyrbart: att vara sig
själv. Medan politikerna ofta söker fan·
tasieggande nya ideer, har monarkin fått
på sin lott att förkroppsliga vardagsdyg·
derna – hyggligheten, vänligheten, höv·
ligheten, den relativa oförvitligheten i lyx·
förpackning. Här tillgodoser institutionen
behov som våra politiska ledare helt enkeh
inte kan möta, just därför att de är ledare
och undantagsgestalter. Oförvitlighet är
f ö dessutom ett krav som inte längre ställes på politiker ens i ganska elementära
hänseenden.
Det andra elementet är vad jag kallade
”allmänmänsklighet”. Även detta uttryck
kräver kommentarer. Det är nu en g~
så, att de viktiga affärerna i de flestas liv
är födelse, familjebildning och död- inte
inval i partistyrelsen, upphöjelse till
SECO-pamp eller erhållande av det första
barnbidraget. Det är i födelsernas, vigslarnas och dödsfallens rytm de flesta ännu
mäter sitt liv. Våra trygghets- och hemliga oppositionssymboler måste ha egenskapen att leva i ödesgemenskap med oss
i fråga om sådana händelser. Monarkin
tillhandahåller, respektlöst uttryckt, ett
helt ”familjepaket”, inbjuder oss att dela
och identifiera oss med händelser i privatlivet som är omgivna av stark – regelmässigt samlande och positiv – emotionell spänning. Det kan inte politikerna
göra, och vi torde vara dem tacksamma
för att de inte försöker. Det är t ex statsminister Palmes absoluta rätt (och från
viss synpunkt också hans väl uppfyllda
plikt) att låta publiciteten stanna vid privatbostadens ytterdörr. Amerikanskaexempel tyder på att detta är en välbetänkt
ordning. Men den innebär en reell inskränkning i de politiska ledarnas möjlighet att tillgodose vissa uppenbarligen centrala mänskliga behov. Det räcker inte att
förneka dem.
Låt oss inte hemfalla åt meningslöst och
poujadistiskt klank på politikerkåren. Den
finns, den behövs för att systemet skall
fungera, den omfattar många goda män,
och deras uppgift är så krävande och
otacksam att det säkert är anledning till
tillfredsställelse över att även sådana, för
vilka hantverket snarast innebär ett offer,
är beredda att ägna sig åt detta dryga arbete. Det är inte heller orimligt att dessa
449
yrkesmän vill ha en smula favörer i retur
för att slita spö inför allas ögon. Det är
förmodligen bättre att de ter sig något
grå; makten behöver ingen glamour.
Det vore emellertid utomordentligt lyckligt om det senaste tronskiftet – som är
unikt av många skäl: det första i TVåldern, det första i den nya skolans Sverige – kunde på ett eftertryckligt sätt
klargöra, att den grå makten inte kan
(liksom den inte bör) tillfredsställa vårt
behov av permanens och vårt behov av
en märklig institution, som mäter våra
år, som konkretiserar vår livsgemenskap
ovan partistriderna och som kan kanalisera både vår lojalitet och vårt behov av
acceptabla mönster för det privata levernet. Att alla dessa behov är irrationella
utgör ingen giltig invändning vare sig mot
deras faktiska existens eller mot deras legitimitet. Att maktens begåvningar och en
handfull teoretiker står oförstående inför
det behovet visar heller ingenting. Berövas
vi möjligheten att få det tillgodosett i de
värdiga, samhällslojala och mänskliga former som det monarkiska statsskicket i dess
nuvarande form tillhandahåller, kommer
behoven att tillfredsställas på annat och
sämre sätt – endast utopimakare inbillar
sig att de försvinner. De kan emellertid
svårligen tillgodoses av en ren ”symbol”
utan något ansvar i samhällslivet.
Grundlagförslaget
I juni 1973 antogs såsom vilande ett förslag till ny regeringsform som, såvitt gäller
monarkin, är en internationell kuriositet
och en saklig orimlighet. Det innebär en
. l
450
politikerkårens förhävelse utan måtta, ett
maktbegåvningarnas inaccepta:bla övergrepp mot sin gisslan – ett övergrepp
som begåtts just i det ”folks” namn, som
säkerligen skulle reagera om det vore möjligt att vända dess intresse till saken och
klargöra dennas innebörd.
Mot det vilande grundlagförslaget har
redan riktats allvarlig kritik på många
punkter. Det är svårt att vara tvärsäker
i fråga om de långsiktiga verkningarna
av en ny författning. Men det finns två
ting i förslaget om vilka jag känner mig
nästan helt säker på att de utgör allvarliga
misstag: det ena är den halvhjärtade regleringen av de medborgerliga fri- och rättigheterna, det andra är den orimligt undanskymda plats som beretts konungen.
Svensk författningssamling är inte någon
särskilt spridd lektyr, och det är kanske
inte så många som märker, när våra lagar
börjar undertecknas ”Olof Palme” eller
”Torbjörn Fälldin” i stället för ”Carl
Gustaf”. Inte desto mindre är de båda
förstnämnda signaturerna utmaningar –
segrarnas fot på de besegrades nacke, de
50,01 procentens triumf över de 49,99.
Det är väl känt, att dessa dårskaper härrör
från socialdemokratin, vars dästa övermod
efter fyrtio års regerande börjat bli en
plåga för dem som tvingas se framfarten
på närmare håll. Förslaget har skrämts
igenom mot borgerligt motstånd med hotet
om republik som utpressningsmedel – ett
hot som makthavarna knappast skulle ha
vågat försöka förverkliga.
Det vore kortsynt och dåraktigt om den
demokratiska oppositionen skulle göra
frågan om kungens ställning till slagträ
och utnyttja de rojalistiska stämningar,
som tronskiftet sannolikt förstärkt, till ,
några omfattande initiativ. Socialdemokra·
tins agerande i regeringsfrågan efter valet 1
borde emellertid rimligtvis ha till konse- c
kvens att de borgerliga partierna omprövar
sin ställning i grundlagfrågan redan därför t
att en översyn av de regler, som uttrycker .l
de parlamentariska principerna, torde an· s
ses nödvändiga. Även frågan om fri- och
rättigheter borde omprövas, sedan rege- l
ringspartiet dröjt med att tillsätta den ut· l
redning, som riksdagen i sin beskedlighet
begärde i juni 1973. Det minsta opposi- !
tionen kan göra på denna punkt bordt J.
rimligtvis vara att avvakta utredningens
förslag innan man godkänner det vilandt
författningsförslaget i en andra läsning.
Kommer sålunda av andra skäl en översyn
av grundlagfrågan till stånd, borde politikerna i alla demokratiska partier kunna
enas om en justering av de mest anmärk·
ningsvärda reglerna i fråga om kungens
ställning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner