Print Friendly

Stig Strömholm; Bastiljen i granskogen

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STTG STRÖMHOLM:
Bastiljen i granskogen
Visst har den franska revolutionen påverkat utvecklingen i
Sverige. Det är emellertid svårt
att peka ut speciella samhällsområden som direkt eller avgörande präglats av revolutionsförloppet.
Snarare gav det revolutionära
skeendet pregnanta formuleringar åt ideer, ibland också
sakligt radikala lösningar på
problem, som visserligen för det
allra mesta var kända och redan
föremål för bearbetning men
som på detta sätt dramatiskt
hölls upp i ljuset.
SvT·s artikelserie om franska
revolutionens inverkan på utvecklingen i Sverige startade i
häfte 2189.
Stig Strömholm är rektor för
Uppsala Universitet.
I
ntet europeiskt land har undgått att
påverkas av den stora franska revolutionen: det händelseförlopp på den
offentliga scenen som inleddes i Frankrike på våren 1789, som höll detta en gång
märkligt enade land i ett tillstånd av
permanent, dolt eller öppet inbördeskrig i
tre mansåldrar, som förmådde kasta
tunga molnskuggor och utlösa våldsamma oväder i ytterligare ett par-tre generationer och som möjligen, eller rentav sannolikt, idag, i teknologisamhällets, välfärdssamhällets, informationssamhällets
konturlösa ideologiska apati, börjat
klinga ut och blivit kejserlig-socialistisk
teater och pajaseri.
Påverkats har vi således alla, på det ena
eller andra sättet. Sverige är givetvis inte
något undantag. I mångt och mycket
framstår impulsernas art och inriktning
som en fråga om tid: när, under revolutionsförloppet, kom ett land i avgörande
beröring med det nya Frankrike? Det är
självfallet också ett spörsmål om hur: idepåverkan, invasion eller något som kan
påstås ha varit en befrielse? Viktiga är det
egna tillståndet just då, intellektuell närhet eller distans till det gamla Frankrike,
den revolutionära regimen och slutligen
restaurationens franska blandregim.
Skulle man försöka färglägga en europakarta med ledning av de svar som de
här hastigt skisserade frågeställningarna
skulle leda till, skulle resultatet bli ett
mycket brokigt lapptäcke. Där den revolutionära entusiasmens, den unga republikens Frankrike, mötte missförhållanden,
förtryckta minoriteter eller områden, där
den traditionella feodala splittringen börjat framstå som förlamande, där kunde
den expansiva republikens armeer mötas
med en entusiasm, som ledde till varaktiga resultat på det rättsliga, politiska och
ekonomiska planet. Holland och kanske
allra främst Belgien- då österrikiska Nederländerna – är goda exempel. Där den
tidigt uppträdande franska imperialismen, på lokalplanet förmedlad av
plundrande generaler och trångbröstade
men arroganta franska administratörer
och kommendanter, ger de bestämmande
intrycken, kunde organisatoriska och
ekonomiska konsekvenser bli djupgående och varaktiga; på det ideologiska området var bekantskapen i gengäld för det
mesta en effektiv kur mot revolutionär
yra. Stora delar av Tyskland (Rhenlandet,
det kortlivade konungariket Westfalen)
illustrerar en sådan utveckling. I länder
med stark nationell egenart och stort
ideologiskt avstånd från kejsardömet –
Spanien är det klaraste exemplet- ledde
mötet till oförsonlig konflikt. I stater med
utpräglad konstitutionell tradition –
Storbritannien – kunde initial sympati
för vissa av de strävanden som dominerade 1789-1790 slå över i djup och länge
framtidsbestämmande fientlighet, när revolutionsförloppet spårat in på de vägar
som markerades av Tuileriemas stormning och septembermorden.
Nödvändiga preciseringar
När det gäller att försöka göra sig en realistisk föreställning om Sveriges inställning och om revolutionens betydelse för
den svenska 1800-talsutvecklingen, är tre
preciseringar nödvändiga. Först och
främst skall – den bland frankocentriska
franska iakttagare mer än bland svenskar
envist uppträdande- föreställningen att
revolutionsofficeren, kejserlige marskalken Bernadotte förmedlat några revolu- 369
tionära impulser kort och bestämt avfö-
ras. Så var aldrig fallet; i den mån Karl
XIV Johan förmådde utöva ett inflytande
av annat slag än som följde av en kraftfull
personlig utrikespolitik och ett likaledes
personligt regemente i löpande regeringsbestyr, var hans inflytande konservativt.
En andra precisering: när man i svenskt
offentligt liv konstaterar förslag, åtgärder
eller kritik, som förefaller att kunna föras
tillbaka på franska ideer, är det viktigt att
försöka identifiera dem som härrörande
från en visserligen starkt franskpräglad
men likväl till spridning och verkningar
allmäneuropeisk (och i stor omfattning
ursprungligen engelskinspirerad) upplysningsdiskussion eller från själva det idesortiment som bröt igenom vid och under
åtminstone någon tid framfördes inom ramen för själva det revolutionära förloppet.
Vidare: revolutionshändelserna avlöstes i sinom tid, låt vara etappvis och visst
inte fullständigt, av först det napoleonska
konsulatet och kejsardömet, därefter restaurationens konstitutionella monarki.
Under alla dessa tre skeden var och förblev Frankrike Europas folkrikaste och i
mångt och mycket också dess ”modernaste” stat. Den industriella revolutionen i
England, som gav öriket ett avsevärt försprång i ekonomisk potential jämfört med
det alltjämt väsentligen agrikulturella
Frankrike, var till en början inte tillnärmelsevis lika uppmärksammad som de
franska politiska händelserna; dessutom
räknade Storbritannien drygt tredjedelen
av Frankrikes befolkning vid denna tid;
Frankrike framstod som den ledande
stormakten, åtminstone fram till det avgörande nederlaget vid Waterloo i juni
1815. Om Sverige tog djupt intryck av
370
ideer, som vi vid första påseende identifierar som, eller utan någon utredning betecknar som ”revolutionära”, kan det
mycket väl visa sig att det i själva verket
var lösningar från restaurationstiden som
fått detta namn. På åtskilliga sätt tedde sig
säkert de sista bourbonernas tid iFrankrike för svenska iakttagare som mer hanterlig, mer lik den egna scenen och bättre ägnad att efterföljas än de stormiga revolutionsregimerna och det barbariskt storslagna första kejsardömet. Att spåra influenser kräver alltid noggrannhet; här är
det särskilt viktigt att förfara med omsorg.
Tegner och Geijer
Två svenska reaktioner på allra högsta intellektuella nivå må utnyttjas som allmänna inledningar; det är den unge Tegners
och den åldrande Geijers.
Tegner diskuterar revolutionen ingående i sitt stora tal vid reformationsjubileet
1817. Hans analys förtjänar att återges
med en viss fyllighet. Helt allmänt tenderar Esaias Tegner att bli underskattad
som iakttagare och kommentator av sin
samtids politiska förlopp. Han såg inte lika djupt som Geijer, han saknade dennes
historiska lärdom, han ägnade väsentligt
mindre tid än sin landsman åt diagnoser
och tolkningar av samtidshistorien. Det
kan emellertid ifrågasättas om han inte
såg minst lika klart; mindre livsduglig än
Geijer var han inte beredd att låta sig luras
av anslående utslätande optimistiska synteser.
Geijers kommentar är en ren historisk
ögonblicksbild. Genom sin direkthet sä-
ger den mycket om vad man kanske kan
kalla den psykologiska mottagningsberedskapen i det gustavianska Sverige
inför revolutionen sedd som oväntat dramatiskt händelseförlopp.
”Det sistförflutna århundradet” – så
inleder Tegner det centrala avsnittet i sitt
berömda tal vid reformationsjubileet
1817-”det sistförflutna århundradet prisade sig själv såsom ljusets och fullkomlighetens tidevarv. Det såg med förakt ned
på nästan alla föregående tider såsom
barbariska och fördomsfulla.” Den unge
lundaprofessorn fortsätter med en analys
av 1700-talets ledande ideer; även med
våra dagars mått är det på en gång en
nyanserad och en skarpsynt och träffande
framställning. Det är utan entusiasm som
Tegner kritiskt nagelfar upplysningstiden:
”man måste göra sanningen sin rätt”,
snärtar han till, ”även om det sker i dåligt
sällskap”. I ett sammanfattande omdöme
placerar han in den franska revolutionen i
dess ideologiska sammanhang. Det heter:
”Den gamla ridderliga drömmen om folkens ära förklarades antingen rent av för
ett hjärnspöke, eller uttyddes den så, att
den var detsamma som deras ekonomiska
välstånd. I historien beräknades allt, likasom på ett handelskontor, efter vad det
inbragte; och en spinnhusinrättning eller
en tröskmaskin skattades i sig själv högre
än Alexanders äventyrliga tåg till Indien
eller Karl den XII:s onyttiga segrar. Sålunda hade man i allt solida tänkesätt; och inbegreppet av hela denna vishet kallade
man med ett gemensamt namn för upplysning. I dess sken uppväxte och mognade
det adertonde århundradet; ett vidunderligt träd med ihålig stam och med maskstungna frukter; men i trädets topp visade
sig slutligen, såsom en blodröd krona, den
franska revolutionen.”
Tegners jubelfesttal 1817 uttrycker ett
tidigt svenskt försök att tolka revolutionens utdragna och komplicerade händelseförlopp. Tegner ser det som det dramatiska resultatet av en utveckling, i vilken
total och allomfattande materialism urholkade livsträdets stam, lät masken frodas ifrukten och slutligen slog ut iett slags
demonisk, oväntad och onaturlig krona.
Tegners analys är i och för sig ett exempel bland många: så snart händelserna i
Frankrike kommit på något avstånd inledde historiker i hela världen en tolkning
och granskning som alltjämt pågår och
som i år, tvåhundra år efter de händelser
som brukar räknas som revolutionsutbrottet, nått en särskild intensitet.
Sjutton år efter jubelfesttalet utkom
Geijers ”Minnen”; den lärde och lysande
författare som där blickar tillbaka på sitt
liv är inte mer än 51 år gammal; även om
man beaktar de förändringar som sedan
dess har inträtt i fråga om åldrandet och
åldrandets villkor var det inte en gubbe;
det finns ingen anledning att tillskriva nå-
got i framställningen en gammelmanstendens att idyllisera.
”Det är besynnerligt”, skriver Geijer,
”att blott föra med sig det grundligaste intryck av lycka från 80- och 90-taJen iförra
seklet, då världen skakades i sina grundfästen, så att den bävar än. Man kände det
ej i den nämnda ändan av världen, eller
betraktade skådespelet såsom jag eldkvastarne ur smedjeskorstenen. Krig och
väJvningar på vederbörligt avstånd låta
njuta sig som en efterrätt vid en middag.
Märkligt, vad man då kan utstå. Man känner vid det förskräckligaste blott en ansats av hjältemod. Förskräckta voro vi ej.
De vackra talen i franska nationalförsamlingen, så mycket som därav genljöd långt
bort i skogen, gjorde oss ett oändligt nöje.
371
På blodscenerna trodde vi ej stort, emedan de alldeles ej passade till orden; och
jag minnes ännu, huru en av våra hederliga grannar talar om Robespierre (ännu ej
diktator) såsom en förföljd man av dygd,
som ej fick vara ifred.- Då kom över oss,
såso~p ett åskslag ur klar himmel, Gustav
ill:s mord. Jag erinrar mig det, som vore
det i går – hur den förskräckliga nyheten
träffade oss vid bordet – hur första fasan
gjorde rum för tårar – hur vi gråtande
trängde oss omkring vår förträfflige faders knän, och hur hans ögon och händer
upplyftades mot himmelen. Ännu tycker
jag mig höra den dageliga dödsringningen.”
Geijercitatet illustrerar väJ inte blott
trögrörligheten-om man så vill den samhälleliga fantasins begränsningar – i de
långsamma kommunikationernas förindustriella Europa utan också de konkreta
och närliggande händelsernas massiva
överlägsenhet i styrka och färg jämfört
med de avlägsna förloppen och abstrakta
ideerna. Tegners analys är visserligen en
bland flera, men det finns anledning- redan på grund av talarens unika position i
1810- och 1820-talens svenska intellektuella debatt – att betrakta hans synsätt
som symptomatiskt för en generation.
Tyskinfluerad kritik
När man skall gå vidare för att försöka
översiktligt kartlägga revolutionens svenska ekon på olika områden, är det viktigt
att skilja på momentana, ofta starka men i
längden som det skulle visa.sig ytliga och
övergående effekter å ena sidan, reellt
djupverkande influenser å den andra.
Självfallet fanns det svenska miljöer som
betydligt starkare än Geijers Värmlands- 372
patroner drogs med av eggande tal och
eldande fanfarer från revolutionens
Frankrike, främst de tidiga revolutionsårens idealistiska och i handling ännu
måttfulla samhälle men också den senare
republiken, på dess segerrika missionståg
i Europa, och åtminstone den unge Napoleon, innan den kejserliga masken stelnat i
rovlysten imperialism. Johan Henrik Kellgrens klart uttalade sympati för revolutionen, andra och mer försiktiga gustavianers likaledes påtagliga beredvillighet att
hälsa det nya Frankrike som upplysningsideeroas förverkligande är bekanta; likaså
minns man de radikala uppsalastudenter i
kretsen kring Benjamin Höijer- juntansom ännu mot 1790-talets slut svärmade
för de revolutionära ideerna. Säkert fanns
långt in på 1800-talet mer tystlåtna och
diskreta sympatisörer i olika kretsar; revolutionen var ju till sin innebörd mångtydig nog för att, särskilt på betryggande avstånd, kunna identifieras med så skiftande
strömningar i det samtida Sverige som
den konstitutionella adelsoppositionen
mot Gustaf III, den kvardröjande borgerliga mössoppositionen, vissa intellektuella kretsars voltairianism (och fysiokratism) liksom mer allmänt reformatoriska
och tidiga liberala ideer.
Det kan å andra sidan inte förnekas –
och detta måste nog vid ett försök till allsidig bedömning bli den givna utgångspunkten – att tyskinfluerade, i princip
konservativa och i varje fall gentemot revolutionen och det napoleonska väldet
starkt kritiska strömningar kom att bli de
starkaste i det tidiga 1800-talets Sverige.
Det var, sammanträngt uttryckt, dessa
strömningar som hörde den närmaste
framtiden till när Sverige gick in i den efternapoleonska fredens nya värld för att
förverkliga programmet att genom fredligt arbete återerövra Finland inom de egna gränserna. Det är symptomatiskt att
den upsaliensiska juntans andlige ledare
Benjamin Höijer dock gjorde sin främsta
insats som filosof genom att introducera
Kants filosofi i Sverige. Förhållandet ger
f ö anledning till ett påpekande – en varning mot förenklingar i de idehistoriska
sammanhang som här diskuteras. Kant –
vars kritik mot vissa av upplysningsideeroas mer primitiva grundap.taganden kom
att i resultat, om också inte i avsikt, ge traditionella trosföreställningar och värderingar en gott och väl halvsekellång tidsfrist vid universiteten – var en entusiastisk iakttagare av revolutionens inledande
skede. Andra för svensk opinions- och
idealbildning betydelsefulla tyska författare, såsom Goethe och Schiller, stod likaledes länge positiva till det revolutionära
Frankrike; i Goethes fall avlöstes denna
positiva inställning med tiden av en starkt
kritisk hållning.
Med nödigt förbehåll för de nyanser
som här endast kunnat antydas var emellertid redan omkring sekelskiftet en djupgående vindkantring på väg i ledande
svensk opinion. Det är den omsvängningen som den ursprungligen gynnsamt
stämde Esaias Tegner, länge också napoleonbeundrare, på ett balanserat sätt ger
uttryck åt i sitt jubelfesttaL
1809 års regeringsform
Vid första påseende kan det onekligen se
ut som mer än en händelse att Gustaf III i
sin sista statskupp 1789 till bondeståndets favör genomförde vissa privilegieutjämningar, som kort därefter skulle få sin
väsentligt mer radikala motsvarighet i
Frankrike. Något annat idemässigt samband än det allmänna beroendet av upplysningstidens ideer kan emellertid inte
spåras. Det svenska utgångsläget, politiskt, ekonomiskt och socialt, var ett helt
annat än det franska; 1789 års reformer
kom från överheten men innebar också
det praktiska tillmötesgåendet av konkreta anspråk som den svenska allmogen haft
möjlighet och förmåga att formulera på
egen hand.
På samma sätt hör det ideologiska
sambandet mellan revolutionens konkreta ideer och lösningar och vad som skulle
kunna förväntas vara det revolutionära
inflytandets främsta uttryck i svenskt offentligt liv – 1809 års regeringsform –
vid närmare granskning hemma på ett
mycket högt abstraktionsplan. Det förefaller alltsomallt berättigat att påstå, att
1809 års författning med övervägande
sannolikhet skulle ha sett ut så som den
kom att bli även om den franska revolutionen inte inträffat. Idestoffet var redan
för handen i svensk och europeisk debatt,
och de institutionella lösningarna var
trots allt vid rådande politiska och sociala
förhållanden i huvudsak givna oberoende
– i varje fall inte under positivt beroende
– av revolutionens konstitutionella idearsenal.
Begränsad rörelsekapacitet
Det är inte min avsikt att här försöka leda
i bevis att den franska revolutionen skulle
ha varit betydelselös för Sverige, att den
helt enkelt skulle ha passerat utan verkningar. Så var självfallet inte förhållandet.
Vad som däremot synes viktigt, i klarhetens intresse, är att betona dels gemenskapen mellan centrala ”revolutionära” ideer
373
och allmänt spritt och kärit ideologiskt
tankegods i det utgående 1700-talets Europa, dels det höga abstraktionsplanet
Med detta är sålunda inte sagt, att det
skulle ha varit utan betydelse att en viss
samhällelig lösning med rötter i 1700-
talets. (eller äldre) idedebatt upptagits i
det revolutionära ide- och tillämpningsförrådet. Tvärtom är det uppenbart att
den ifrågavarande lösningen ofta eller oftast därigenom fick både en konkretion
och en prestige, som naturligt nog inte tillkom andra, endast diskussionsvis framförda förslag. Den kunde därmed lättare
bedömas och accepteras eller avvisas. Det
får dock heller inte glömmas, att revolutionen också kunde ”smitta ned” även
ganska måttfulla ideer och förslag som av
det skälet inte längre kunde diskuteras
som realistiska handlingsmöjligheter.
Att från dessa utgångspunkter bedöma
svenska lagstiftningsåtgärder eller svenska administrativa anordningar för att
försöka utpeka några som ”resultat”, eller
”påverkade”, av revolutionen skulle kräva
ett historiskt detaljarbete som inte kan fö-
retas här. En gissning, på ojämnt underlag, är emellertid att en sådan genomgång
skulle ge tämligen blygsam utdelning. Det
fattiga förindustriella Sverige hade begränsad samhällelig rörelsekapacitet
Man tog gärna det man kände till och visste vara praktikabelt. Radikala innovationer stupade ofta både på de politiskt dominerande gruppernas vid behov mycket
effektiva försvar för egna positioner och
deras allmänna trögrörlighet Det är
symptomatiskt att inte ens de dramatiska
katastrofernas år 1809 ledde till mer ingripande förändringar i statsskicket än de
grundlagar som då tillkom; jämför man
samtida verkligt ”revolutionsinspirerade”
374
konstitutioner med den svenska, med
dess kärleksfullt detaljerade regler till
skydd för den militära och civila byråkratins positioner, är skillnaderna påfallande.
I sista hand utgjorde såväl samhällets som
framför allt det allmännas svaga och samtidigt utpräglat trögrörliga ekonomi ett
avgörande hinder för sådana förändringar som kunde innebära organisatoriska
och innehållsmässiga ambitionshöjningar.
De resurstillskott som enstaka näringarkoppar- och järnhanteringen – liksom
krigsbyte, tullintäkter och rena subsidier i
sin tid hade givit den svenska stormakten
och därigenom skapat förutsättningar för
en mer aktiv och rörlig offentlig verksamhet kunde inte längre påräknas. Sällan
torde Sverige ha stått lika obevekligt inför
sin lott som perifert och ekonomiskt sent
utvecklat agrarland som efter 1809. Den
period som då inleddes blev en imponerande återhämtnings- och konsolideringsperiod, men marginalen för kostsamma nyheter var och förblev mycket
smal. Få enskilda händelser belyser väl
bättre landets ställning – i absoluta tal
och i relation till den europeiska omvärlden – än att en privatman, den franske
marskalken och fursten Jean-Baptiste
Bernadotte av Ponto Corvo, förväntades
kunna med sin enskilda förmögenhet reellt förbättra rikets statsfinansiella läge
och det framtida skattetrycket.
Beundran för förvaltningsapparaten
Det område där det naturligen borde finnas särskilt starka skäl för att söka revolutionära inflytelser är det konstitutionella.
Det har nyss konstaterats, att något direkt
nyttjande av fransk politisk erfarenhet
från 1789-1804 inte låter sig iakttagas.
Som konstitutionellt experiment måste ju
revolutionen redan 1809 betecknas som
ett misslyckande, även om man i vittnesbörd från tiden inte sällan stöter på uttryck för en tämligen naiv och orealistisk
syn på den kärna av militärdiktatur som
den napoleonska statsapparaten till sist
innefattade. Det är f ö påtagligt, att det vid
denna tid är just apparaten, snarare än vare sig politisk ledning eller ideologi, som
väcker de flesta svenskars beundran
(ungefär som det tyska rikets civila och
militära förvaltning på ett sakligt ”ingenjörsmässigt” sätt attraherade många allmänintresserade men principiellt och
ideologiskt likgiltiga svenskar ett århundrade senare). Unga officerare, diplomater
och resenärer i aJlmänhet imponerades av
den moderna, effektiva och rationella förvaltningsapparat som fransmännen hade
byggt upp såväl isitt eget land som ide delar av Europa där de kom att härska under tolv-femton år. Det är inte svårt att
förstå, att detta glansfulla stormaktsmaskineri tycktes utgöra en annan värld
än den sömniga prost- och länsmansvischa man lämnade bakom sig uppe
bland enbackarna. Dragen av ofrihet och
förkvävande centralism i det napoleonska
kasernbygget såg man sällan; att det till
viss del byggde på utsugning av ett tributpliktigt Europa såg man heller inte.
Om det sålunda år 1809 var förvaltning ocp arme snarare än politiskt system
som yngre inflytelserika svenskar beundrade i det efterrevolutionära Frankrike,
var det just på dessa områden som det egna landets resursknapphet och folkfattigdom lade avgörande hinder i vägen för en
reell imitation. Man hade inte råd, helt enkelt, och därvid blev det. Det skall för övrigt tilläggas, att inte heller den beundrade
franska statsapparaten var ett revolutionens barn; det är klart, att den radikala
brytningen med det förflutna åren
1789-1795 gjorde det möjligt att snabbt
och effektivt genomföra en rad av de rationaliseringsåtgärder som monarkien i
själva verket mycket länge arbetat för men
helt enkelt inte orkat med främst på grund
av de privilegierades motstånd. Napoleon
kunde fortsätta med de raska greppen,
men bortser man från vissa (delvis endast
terminologiska) detaljer, framträder på
många områden strukturer från ancien
regime under de republikanska och kejserliga fasaderna. Den nyttiggjorda erfarenheten kom regelmässigt därifrån, inte
från de korta revolutionsåren.
Den centrala konstitutionella fråga
om 1809 års grundlagfäder lämnade
olöst och där diskussionen sålunda fortsatte efter grundlagverkets fullbordan var
representationsfrågan. Här hade Frankrike inte mycket att ge; först ett par årtionden in på 1800-talet, efter den bourbonska restaurationen, började fransk politisk och parlamentarisk erfarenhet att
kunna erbjuda studieobjekt av intresse,
och då i fråga om det politiska arbetets
teknikaliteter snarare än dess principer.
På administrationens och krigsväsendets område skulle det dröja åtminstone
ett halvt århundrade till innan det svenska
samhället uppnått den ekonomiska bärkraft och den rörlighet som gjorde det
möjligt att på allvar överväga lösningar
från de stora europeiska staterna. Här
kulle emellertid de franska influenserna
bli kortlivade. Efter 1870 blev den tyska
dominansen bland utländska förebilder
mas iv.
375
Code Napoleon
På det andra område där det finns skäl att
gå något närmare in på revolutionens
möjliga betydelse för Sverige – den allmänna lagstiftningens- kan man i huvudsak sammanfatta utvecklingen på liknande sätt. Den lagkommitte som på begäran
av ständerna vid 1809-10 års riksdag tillsattes av Kungl. Maj:t och vars främsta
produkt var civillagförslaget 1826 arbetade otvivelaktigt under starkt inflytande
från de stora revolutionära lagverken,
främst Code civil (som ju slutfördes och
utfärdades först 1804, tack vare Napoleons energiska insatser, varför lagen inte
utan visst fog under såväl första som andra kejsardömet officiellt benämndes Code
Napoleon). Det finns starka argument för
att betrakta den slitstarka, alltjämt iförvå-
nande stor omfattning gällande Code civil
som revolutionens främsta bestående resultat. Under hela det stormiga franska
1800-talet förblev denna den civila och
borgerliga samhällsordningens klippa
den fasta punkten i franskt offentligt liv.
”Den var vår verkliga författning”, är ett
berömt ord av en ledande fransk jurist vid
JOO-årsjubileet 1904. I Code civil finns
några av revolutionens huvudprinciper
konkret uttryckta: äganderättens helgd,
fideikommissförbudet (en av de få importprodukterna i svensk rätt: n}bildning
av fastighetsfideikommiss förbjöds 1810),
den lika arvsrätten för alla syskon, det
borgerliga äktenskapet, den liberala och
individualistiska avtalsläran.
Genom lagkommitten fick dessa ideer
och lösningar officiella förespråkare i
svensk debatt. Med tiden silade också
mycket, om också långt ifrån allt, in i vårt
samhällsskick. När detta är sagt, måste
emellertid två reservationer göras, som i
376
hög grad reducerar revolutionens, den revolutionära politikens och omdaningens,
anspråk på att sålunda ha påverkat svenska förhållanden.
Först och främst har det senaste århundradets rättshistoriska forskning
klargjort, att den s a s autentiskt revolutionära andelen i reformverket här snarast är ännu mindre än på administrationens område. Skulden både till kunglig
lagstiftning från 1600-talets mitt och
framåt och till den gamla regimens domare och rättsvetenskapsmän, med 1700-
talsjuristen Pothier som dominerande
gestalt, är väsentligt större än den officiella historieskrivningen i Napoleons och de
tre första republikernas Frankrike ville
medge.
För det andra: lagkommittens förslag
avvisades. Den svenska lagstiftaren accepterade endast en bråkdel av 1826 års
lösningar; några återkom i omarbetat
skick under de närmaste årtiondena, andra införlivades aldrig med den svenska
rättsordningen. Skälen för denna inställning varierade från område till område,
men tyngst vägde otvivelaktigt – förutom
det allestädes närvarande kroniska sega
motståndet från en byråkratisk organisation som försvarade sina revir- den tyska
historiska skolans starkt dominerande inflytande i intellektuellt ledande svenska
kretsar under perioden 1810-1840. Mot
detta förenade motstånd förmådde den tidiga liberalismen inte i grund förändra
den svenska lagstiftningen. Att debatten
berikades och att framtiden på vissa
punkter förbereddes är klart, även om
man också här måste konstatera att de
verkligt genomgripande juridiska moderniseringsåtgärderna i det sena 1800-talets
Sverige i hög grad stod under det tyska inflytande som med år 1870 återkommit i
förstärkt form.
Ett specialgebiet inom det offentliga livet, som inte bör helt lämnas åt sidan, är
kyrka, universitetoch skola. Att revolutionen inte fick någon betydelse för den
svenska kyrkan är klart; förhållandena i
utgångsläget var helt enkelt alltför olika
för att något inflytande skulle ha varit
möjligt. Även i övrigt blev influenserna på
det religiösa livets område försumbara;
när så småningom vissa blygsamma reformer i riktning mot ökad tolerans genomfördes (t ex konventikelplakatets upphä-
vande och liberalisering av reglerna om
mosaiska trosbekännare), kan man snarare tala om en allmäneuropeisk rörel e på
upplysningsicteernas och liberalismens
grund; indirekt, som ett moment i denna
rörelse, har revolutionen sin plats.
I fråga om universitetsväsendet och
skolan kom det svenska reformarbetet
tidigt genom lysande företrädare för den
tyska idealismen och svensk konservatism – Geijer är det främsta namnet- att
på det hela taget ske oberoende av franska ideer. När det gäller framför allt universitetet, torde det vara berättigat att alltjämt vara tacksam för detta; om det är nå-
got område, där den napoleonska regimens centralism och militäriska styrmetoder visade sig mindre lyckade, var
det utan tvivel det högre utbildningsväsendet. Något annorlunda låg det till
med läroverken. Obligatorisk folkskola
fick Sverige nästan ett halvt århundrade
tidigare än Frankrike.
1864 års näringsfrihetsförordning
Ekonomisk liberalism, frihandel och upphävande av skråsystemet – hela det reformverk som mynnade ut i 1846 års fabriks- och hantverksordning och kulminerade i 1864 års näringsfrihetsförordning
– är på samma sätt som den civilrättsliga
reformrörelsen uttryck för ett samhällsarbete i vilket revolutionen självfallet erbjuder exempel på vissa snabba och långa
steg framåt i den sedan länge bestämda
färdriktningen (och där kejsardömet tog
lika snabba och långa steg tillbaka). Som
nationalekonomiskt program var näringsfriheten äldre; med särskild kraft företräddes den av fysiokraterna, och under
Frankrikes ancien regime blev skråordningarna, låt vara kortvarigt, upphävda av
Turgot 1776. Den berömda Edentraktaten från 1786 innebar f ö ett omfattande
frihandelsavtal mellan Frankrike och
England; dess negativa verkningar på viktiga franska näringsgrenar brukar nämnas
bland de missnöjesanledningar som bidrog till revolutionens utbrott. Det förtjä-
nar påpekas, att det under 1800-talets
första hälft på många områden utpräglat
”moderna” Preussen redan 1810 började
en nedmontering av den merkantilistiska
epokens regleringssystem. I England hade näringsfrihet i praktiken länge varit
förhärskande. Att i denna komplicerade
utveckling framhålla de beslut och åtgärder som tillkom i Frankrike under själva
det revolutionära skedet 1789-1799 är
knappast motiverat.
Inspirerade radikala lösningar
Exemplifieringen från några särskilt viktiga områden får härmed räcka. Att frånkänna franska revolutionen all betydelse
vore säkerligen en grov överdrift. Över- 377
drivet vore emellertid lika säkert också att
utpeka det ena eller andra fältet för samhällelig verksamhet i Sverige såsom ”direkt” eller ”avgörande” präglat av revolutionsförloppet, revolutionsskedet och de
lösningar som därvid formades. Ville man
söka karakterisera revolutionens roll för
det stycke svensk historia som tidsmässigt
och innehållsmässigt kan sägas höra hemma i en – generöst tilltagen – påverkningszon, förefaller det rimligt att beskriva saken så att det revolutionära skeendet
gav pregnanta formuleringar åt ideer,
ibland också sakligt radikala lösningar åt
problem, som visserligen för det allra
mesta var kända och redan föremål för
bearbetning men som på detta sätt dramatiskt hölls upp i ljuset, om man så vill
eldskenet, på Europas största, av ålder
mest beundrade eller åtminstone uppmärksammade skådeplats. Till det uppseendeväckande, lockande eller skrämmande – men under alla förhållanden
starkt suggestiva – i denna hantering av
centrala samhällsfrågor hörde att den ägde rum i nya former, kännetecknade av
bred offentlighet och att den på ett likaledes nytt sätt, som sammanhängde med
offentligheten och massornas aktiva deltagande, innefattade en förtätning av
ideer och principer till nya symboler och
slagord med stark och som det skulle visa
sig varaktig känslomässig appell. En så
mäktig vitalitetsexplosion kan aldrig avskrivas som betydelselös. Det kan emellertid sägas ligga i sakens natur att vid en
lidelsefri granskning på behörigt avstånd i
tid och rum de direkta verkningarna visar
sig mindre än när eldskenet ännu var synligt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism