Print Friendly

Stig-Björn Ljunggren; Konservatismen och demokratin

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UllERATUR
STIG-BJÖRN LJUNGGREN:
Konservatismen och demokratin
D
et har varit klent beställt med
partiforskningen kring den svenska högern och konservatismen.
Det är ett skäl varför Torbjörn Aronsons
avhandling ”Konservatism och demokrati.
En rekonstruktion avfem svenska högerledares styrelsedoktriner” bör hälsas med
tillfredsställelse. Det andra skälet är, att
Aronson på ett konstruktivt sätt bidrar till
diskussionen om hur konservativa egentligen sett på demokratin.
Torbjörn Aronson: Konservatism och
demokrati. En rekonstruktion av fem
svenska högerledares styrelsedoktriner.
Norstedts Förlag 1990
Den svenska högern har sig självt att skylla för det dåliga forskningsläget Det är inte resultatet av en socialistisk konspiration, utan av partiets bristande respekt för
sin egen bakgrund. Arkiveringen har varit
bedrövlig och det historiska medvetandet
präglat av uppgivenhet, eftersom den vanliga uppfattningen bland människor är att
partiet varit svurna motståndare till parlamentarism, rösträtt och demokrati. Hö-
gern har burit på detta trauma sedan partiets barndom. För att slippa tänka på det
förgångna, har man antagligen omedvetet
sökt utplåna allt som påminner om svunna tider.
Men traumatiska händelser bör upp till
ytan och bearbetas, förstås och sedan läggas till handlingarna.I denna högerns psykoterapi utgör Aronsons avhandling ett
viktigt dokument. Ty Aronson visar att
högern inte alls varit så omodern, som
historieskrivningen ibland framställer
det. De högerledare som Aronson studerar – herrar Trygger, Lindman, Bagge,
Heckscher och Bohman – har på ett kvalificerat och intressant sätt diskuterat demokratins olika sidor. Deras resonemang
är relevanta för vår tid. Aronson lyckas på
ett övertygande sätt visa, att även om hö-
gern fick fel när det gällde demokratins
förmåga att skapa ett bra samhälle, förlorade de inte alla argument. Många invändningar är relevanta ännu idag och ligger s a s mitt i strömmen för diskussionen
av dagens politiska kris.
Vad är det då vi kan lära av de gamla
högergubbarna, enligt Aronsons avhandling?
Den förste som Aronson granskar är
Ernst Trygger, som under närmare 40 år
försvarade konservatismens färger i riksdagen. Trygger har i många historska
skildningar, mer eller mindre berättigat,
framställts som en riktigt reaktionär
skräcködla. I Aronsons tolkning stiger
han emellertid fram som en relativt förnuftig karl, även om han naturligtvis begick många misstag ut dagens perspektiv.
Tryggers nationella konservatism är malplacerad i en värld av internationalisering.
Likså finner Tryggers tvivel på människornas förnuft ingen jordmån i ett samhällsklimat där ett verkligt medborgarskap växer fram. Däremot torde argumentationen för en stabil konstitutionell
rättsordning ha överlevt – liksom vaktslå-
endet av äganderätten.
När det gäller Arvid Lindman framstår
denne som relativt ideologiskt förankrad
till skillnad från den gängse bilden av en
taktisk pragmatiker. Intresseväckande är
också Lindmans betoning av att demokratin skulle gälla hela folket och inte tilllåtas vara ett instrument för vissa klassers
strävanden, såsom den unga socialdemokratin uppfattade det. Lindman talade för
en nationell demokrati. Härvidlag visade
det sig att Lindman fick rätt- den rimliga
politiken var ett ”uppfostringsprogram”
för det gemensamma ”vackra hemmet”.
Enligt Lindman var högerns ”ledande
princip att söka samla svenska män och
kvinnor kring en folklig välfärdspolitik,
som tar sikte på alla samhällslager, på alla
klasser och grupper”.
Socialdemokratins framgångar som regeringsparti kom mycket riktigt först sedan man övergivit klasskampsidealen,
dragit av sig proletärskjortan och istället
krupit i det statsbärande partiets kostym.
Socialdemokratin ansökte om, och fick
medlemskap, i den nationella klubben för
svenska statsförvaltare. Och därefter, under trettiotalets befolkningspolitiska projekt, blev alla partier patriotiska folkhemsförespråkare.
Detta försummade högern ofta att på-
peka under välfärdsstatens glansdagar
och underlåter att berätta idag, när det gemensamma projektet anses gå käpprätt åt
skogen.
När det gäller andra partiledare, såsom
Gösta Bagge och Gunnar Heckscher, tillför Torbjörn Aronson i princip inget nytt.
Gösta Bagges innehållsrelaterade demokratibegrepp har burits vidare av Gösta
Bohman. Enligt denne är demokratin inte
bara ett styrelseskicksom bygger på majoritetsregeln, utan det är främst ett samhällsskick som respekterar vissa fri- och
rättigheter. Mot denna uppfattning hade
Gunnar Heckscher vissa invändningar,
samtidigt som han inte försummade att
förespråka grundlagsförankrade rättigheter.
Denna diskussion om förhållandet
mellan folksuveräniteten och mänskliga
rättigheter är klassisk- den har senast tagits upp av Anders Ehnmark i dennes bok
59
om Toqueville. Men Aronson nämner bara Toqueville iförbigående- men å andra
sidan kan en avhandling inte följa upp alla
trådar.
Det finns några problem med Arorrsons uppläggning.
• I Aronsons framställning visas att tolkningen av Gösta Bohman som nyliberalismens apostel inte är helt korrekt. I själva
verket faller denne tillbaka på grundläggande konservativa värderingar. Den liberala revolt och individualism som
Bohman gjorde sig till talesman för, grundades i en konservativ doktrin, eller till
och med kristdemokratiska ideer. Marknadsekonomin blir för Bohman endast ett
medel för att hejda välfärdsstatens överdrifter.
Aronsons diskussion om detta torde i
huvudsak vara riktig, men man bör samtidigt poängtera det nya i Bohmans budskap. Även om ståndpunkterna var konservativa och gamla, fann Bohman och
70-talets högeraktivister fräscha argument för sin sak. Man lade helt enkelt beslag på forskningsresultat som talade för
högerns traditionella linje. Äganderättsforskningens betydelse, public-choiceskolans samhällskritik och andra i och för
sig opolitiska skolor, inlemmades i hö-
gerns argumentationsarsenal. Det som
gjorde det möjligt för Bohman att förespråka en liberal revolt var kombinationen av det konservativa idearvet och den
nya forskningen, ställt i perspektiv av välfärdsstatens begynnande kris. Det objektiva läget sammanföll med den subjektiva
uppfattningen hos högern.
Detta kommer inte fram med klarhet i
Aronsons framställning. Gösta Bohman
räddas inom den konservativa idetraditionen, men samtidigt får inte den nylibe- 60
rala framtoningen som högerns 80-tal
präglats av, en nöjaktig förklaring. Trots
det tillhör diskussionen om Bohmans
ideologiska tillhörighet avhandlingens
absolut mest spännande delar och borde
väcka diskussion. Vad säger analysobjektet själv?
• Svårigheterna att ge en samlad definition av konservatismen som ideologi är
stora, eftersom den gränsar till såväl socialistisk paternalism som liberalt marknadstänkande. Därför visar det sig också
att konservatismen innehåller en lång rad
olika variationer, där de högerledare som
Aronson studerar tillhör olika förgreningar. Den som försöker definiera konservatismen tvingas således till så många
undantag, att de blir lika till antalet som
aktörer vilka ingår i studien. Detta talar
för en ansats, där konservatismen ges en
grov beskrivning och inte avgränsas i onö-
dan.
Alltför strikta avgränsningar leder till
akademiska stridigheter som saknar
fruktbarhet. Huruvida Heckscher var socialliberal, Bohman manchesterliberal
eller inte, saknar värde. Det viktiga i sammanhanget är att bägge betraktat sig som
konservativa. Utifrån sina olika argumentationslinjer, tillför de och andra aktörer konservatismen en så bred idearsenal, att den smälter samman med andra
ideologier. Detta har beskrivits som ”konservatismens promiskuitet” och anses av
många vara dess största tillgång. Konservatismen rymmer så många tänkbara
ståndpunkter att den alltid blir gångbar,
oavsett samhällsutvecklingen. Av detta
följer också att vetenskapliga definitioner
blir ad hoc och utförs enbart i syfte att
strukturera materialet. Eventuell inkonsistens i konservatismen blir ett akademiskt problem, inte ett bekymmer för den
konservative.
• En högerledare av stor dignitet saknas i
Aronsons framställning – nämligen Jarl
Hjalmarson. Det är kanske ingen förlust,
därför att Hjalmarson förtjänar en helt
egen studie. Jarl Hjalmarsons kombination av försvar för marknadsekonomin
med socialt engagemang ställer honom
mitt i 1990-talets diskussion. Jarl Hjalmarson gjorde sig till talesman för en korporativ samhällsordning på 20-talet, bekämpade nazismen på 30-talet, skrev in
välfärdsstaten i högerns handlingsprogram på 40-talet, kämpade för ägardemokrati och marknadsekonomi på 50-talet,
var arbetsmarknadsmedlare på 60-talet,
agerade för en human fångvård på 70-
och 80-talet och lär alltjämt ha synpunkter på 90-talets politik genom telefonsamtal till den nuvarande ledaren. Genom
denna mångfald av angelägna uppgifter
och politiska aktiviteter personifierar Jarl
Hjalmarson den iderikedom som högern
rymmer, inte minst kopplingen m~llan
marknadsekonomi och socialt ansvar.
Det kan vara av intresse att i sammanhanget nämna en undersökning gjord av
Eva Agius vid statsvetenskapliga Institutionen i Uppsala. Agius har studerat den
senaste ”ledarkampen” inom Moderata
Samlingspartiet – den mellan Carl Bildt
och Ingegerd Troedsson. Agius tar sin utgångspunkt från tidningarnas skildring av
denna ”ordförandestrid”, där Bildt framställdes som nyliberal och Troedsson som
socialkonservativ. Resultatet är, att dessa
bägge kontrahenter snarare är ideologiskt
identiska. De har samma ståndpunkter
och argument. Eva Agius finner egentligen bara en avgörande skillnad – det är
att Ingegerd Troedsson har ett
extraargument för moderaternas linje: De
sämst ställda grupperna skulle tjäna på en
ökad frihet inom offentlig sektor.
För man samman de olika högerledarnas argumentation, och rensar bort det
som inte är speciellt gångbart i dagens
läge, kan man säkert få en kraftfull argumentering för en till demokratin konstruktiv skepticism. Den uppgiften tillhör
emellertid de nu verksamma politikernas
arbetsområde, ty Aronson har bara levererat grundmaterialet.
Torbjörn Aronson har således begått
en intressant och tankeväckande avhandling. Aronson är bara en av flera forskare
som ägnar sig åt högern. Tidigare har Per
CHRISTIANBRAW:
61
Albinson skrivit om förändringar inom
högerns riksorganisation och Lisbeth
Lundahl om högerns skolpolitik Och fler
avhandlingar är att vänta.
Priset för Aronsons avhandling är skyhögt, vilket kan synas tvivelaktigt med
tanke på den synnerligen dåliga korrekturläsning som Norstedts presterat. Men
samtidigt är priset antagligen så högt, därför att förlaget insett hur oundgänglig boken är för dem som verkligen önskar sätta
sig in i högerns och konservatismens idevärld. Dessutom är boken vackert inbunden och torde tjäna som en given present
till partiets trogna tjänare.
Två böcker av Vaclav Havel
D
et finns ingen enskild människa,
som tydligar~.förkroppsligar omvälvningen i Osteuropa än V;iclav
Havel, straffången, som blev president.
Under sin kamp för friheten har han
många gånger blivit gripen och straffad,
senast 1979-1985. Hans brev från den tiden i fängelset trycktes 1984 i Tyskland
och föreligger nu i svensk översättning av
Eva Strömberg Krantz. Översättningen är
ledig och lättillgänglig, även om det inte
har lyckats med svenskan överallt – det
heter t ex inte husundersökning på svenska utan husrannsakan.
Vaclav Havel: Breven till Olga. Pegas
1990
Breven till Olga, Vaclav Havels hustru, är
skrivna under stora yttre svårigheter.Breven är censurerade, de fick inte innehålla
underrättelser om hälsotillståndet, om livet i fängelset, naturligtvis fick de inte behandla politik eller ens allmänna ämnen
som fysik och biologi. Det är gripande att
följa Havels kamp för att hålla modet
uppe och behålla kontakten med världen
utanför- en kontakt som avbröts av fängelsemyndigheterna så snart han försökte
meddela något utanför deras snävt utmätta ramar.
Hela tiden måste han ha varit medveten om, att han genom att göra avbön
mycket snart skulle kunnat komma ut ur
fängelset. Vad var det då som gjorde, att

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner