Print Friendly

Stefan Hedlund; Sovjet på väg mot katastrofen

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STEFAN HEDLUND:
Sovjet på väg mot
katastrofen
Den akuta situationen i Sovjetunionen kännetecknas av tre
separata men samtidigt samverkande kriser – livsmedelskrisen, krisen i folkhälsan och
energikrisen. Ingen tycks vara
beredd att göra något åt dem.
Några förutsättningar att införa marknadsekonomi torde
inte heller finnas då någon fungerande sovjetisk valuta knappast längre kan sägas existera.
Kanske kommer perestrojkan
i framtida historieböcker att
ihågkommas som övergångsfasen från kommunism till anarki.
Stefan Hedlund är professor i
öststatsforskning.
I
en av sina mera kända pamfletter, Staten och revolutionen, författad under
den ödesdigra sommaren 1917, förutspådde den store Lenin att penningekonomin skulle komma att kollapsa och att
staten skulle vittra bort. Därefter skulle
kommunismen inträda. Mot bakgrund av
den senaste tidens utveckling i Sovjetunionen, kan det tyckas som om Lenins
ideer nu slutligen, efter 73 års fördröjning, skulle vara på väg mot sin fullbordan.
De två mest centrala ingredienserna i
dagens kris är nämligen just att a11 central
(civil) auktoritet håller på att vittra bort,
samtidigt som penningekonomin är på
väg att ersättas av ett närmast medeltida
system av byteshandel, me11an stad och
land eller me11an stad och stad.
Vad som därnäst skall komma kan ingen säga, men nog tycks det vara på väg att
bli till någonting väsentligt annorlunda än
Lenins förutskickade paradis av mjölk
och honung. Kanske kommer Gorbatjovs
bejublade perestrojka i framtida historieböcker att ihågkommas som övergångsfasen från kommunism till anarki, som en
lång historisk regress, från Lenin tillbaka
till Bakunin.
Vad som än står skrivet i stjärnorna, må
dock intet tvivel råda om att orosmolnen
är synnerligen mörka. Rapporterna från
Moskva talar nu allt oftare om herrar i
uniform, eller om allmänt reaktionära
krafter inom exempelvis militärindustrin,
vilka tillsammans är på väg att vrida den
sovjetiska utvecklingen tillbaka, till en tid
vi alla hade hoppats skulle vara svunnen.
En särskilt oroväckande varning gavs i
detta avseende i samband med utrikesminister Sjevardnadzes plötsliga avgång.
Vad som kanske inte alltid kommer
fram med samma skärpa som det kremlologiska spekulerandet, är emellertid att de
underliggande etniska och ekonomiska
variabler som har skapat den politiska
krisen knappast är av sådan natur att de
har någon snabb kur. För dem som under
lång tid -fördomsfritt- har följt Sovjetunionens ekonomiska och sociala utveckling, är dagens kris i dessa dimensioner
inte någon större överraskning. Tecknen
på accelererande sönderfall och tilltagande demoralisering har med tiden blivit allt
tydligare.
Det är den politiska utvecklingen som
har varit så oförutsägbar, och som har
skapat så många överraskningar. I takt
med att den politiska krisen fördjupas,
accentueras emellertid också betydelsen
av att skilja mellan kortsiktig politisk turbulens, å ena sidan, och långsiktiga ekonomiska och sociala utvecklingstrender, å
den andra. I den senare dimensionen, antyds nämligen hur dåliga förutsättningarna är för att det – ens i ett ”snällt” scenario – ur kris och kaos skall komma att
växa fram fred och välstånd.
I det politiskt akuta skedet, dvs under
vintern och senvintern, bör vi urskilja tre
separata, om än samtidigt på ett olyckligt
vis samverkande, krisdimensioner.
Livsmedelskris
Livsmedelskrisen är kanske den som är
mest bekant, och för vanliga sovjetmedborgare väl också mest påträngande. Jag
skall inte här gå närmare in på höstens
många varningar om risker för svält och
hungerkravaller. Ryktesspridningen har
redan tidigare givits god publicitet, och
hur allvarlig den faktiska situationen är
kan ännu inte avgöras, då ingen har någon
–………__ .. ~ – —
9
egentlig kontroll eller översikt över hur
mycket som på olika håll finns hamstrat
och upplagrat. Rent allmänt torde man
dock kunna göra tre centrala konstateranden.
För det första torde de flesta vara överens om att krisen ligger betydligt mycket
mera inom distribution än inom produktion. Detta innebär att människor som är
bosatta i avlägset belägna områden, med
bristfällig eller kanske helt frånvarande
infrastruktur, kommer att drabbas särskilt
hårt. För dem finns ingen tröst i talet om
utländska livsmedelsleveranser.
För det andra bör slås fast att bilder av
tomma hyllor i statliga butiker är något
bedrägliga. En stor del av livsmedelsförsörjningen har nämligen alltid skett via
alternativa kanaler, i synnerhet via matsalar på de stora företagen. När nu det statliga distributionsnätet faller samman, kommer tillgång till just alternativa kanaler
och till kontakter av olika slag att bli helt
avgörande. Människor som arbetar i stora
företag, och som har ”vänner” på lämpliga
positioner, kommer därför att klara sig
bra, medan de som står vid sidan av, exempelvis pensionärer och handikappade,
eller för den del även den snabbt växande
skaran av arbetslösa, kommer att drabbas
hårt.
För det tredje kan man nog på goda
grunder misstänka att dagens kaos kommer att få en viss inverkan på nästa års
produktion. De jordbruk som i år har fått
se stora delar av sin skörd gå till spillo, till
följd av att de invanda statliga uppköpskanalerna inte längre klarar sina uppgifter, kommer då inte att känna samma intresse för avsaluproduktion. På detta vis
kan årets kaos i distributionen under nästa år komma att manifesteras i en reduce- 10
rad produktion. Blir då dessutom väderförutsättningarna mera normala, eller
kanske direkt dåliga, kan en verkligt allvarlig situation resultera.
Spekulationer om försörjningskrisen
som sådan är emellertid bara en del av
den sovjetiska livsmedelskrisen. Även om
man avvisar de mera sensationella scenarierna, kring svält och hungerkravaller,
finns det nämligen i denna situation ett
antal nog så allvarliga komponenter, av
betydligt mindre spekulativ, och på något
längre sikt betydligt mera allvarlig natur.
För vanligt folk innebär den allt varre
bristen på livsmedel allt längre sök- och
kötider, och därmed även en stigande
frustration och desperation. Bland de
vanligtvis tåligt köande sovjetmedborgarna breder våld och aggressivitet ut sig, och
grunden läggs för sociala motsättningar
som på sikt kan komma att bli mycket
djupt rotade. Att det hittills huvudsakligen varit sprit- och tobaksköer som präglats av öppna slagsmål, innebär inte att
matköerna skulle vara kortare. Detta bör
snarare förklaras med att det är kvinnor
som köar för mat, medan männen köar
för sprit och tobak.
Vad vi här bevittnar är framväxten av
ett slags apartheid-system, där vi å ena sidan har en liten överklass, som antingen
har hårdvaluta, som ger tillträde till olika
specialbutiker, eller tillräckligt stora travar av rubelsedlar för att kunna handla på
den öppna marknaden, eller helt enkelt
goda ”kontakter” av olika slag, medan vi å
den andra har de breda befolkningslager
som helt sonika ställs vid sidan av.
De motsättningar som nu skapas mellan ”oss”, som bara har små travar av rubler, och ”dom”, som har stora travar t o m
av hårdvaluta, är av en fundamentalt annorlunda karaktär än den sociala orättvisa och segregering som präglade det gamla systemet.
Då var det en vanligt förekommande
uppfattning att den s k nomenklaturen
hade moralisk rätt till sina privilegier, att
”herrarna” hade så stor arbetsbörda och
så stort ansvar för folket och nationen, att
de väl förtjänade såväl datjor och specialbutiker, som sina rättigheter att i svarta
limousiner susa fram i de stora boulevardernas ”gräddfiler”. Dessutom fanns ett
implicit ”socialt kontrakt”, där underså-
tarna garanterades arbete, bostad och billiga livsmedel.
I dag är det sociala kontraktet brutet,
och det gamla systemets bossar djupt
komprometterade. Hos vanligt folk finner
man inte längre någon tolerans gentemot
dem som berikar sig, utan snarare mycket
starka känslor riktade mot maffia och
spekulanter av olika slag. Troligtvis är det
bara en tidsfråga innan de butiker som
mot hårdvaluta tillhandahåller knappa
livsmedel kommer att stormas av uppretade pöbelhopar. Den som intresserar sig
för social ingenjörskonst, måste inse att
detta är en mycket bräcklig grund att byggapå.
Livsmedelskrisen har emellertid inte
bara en social dimension. Ur ekonomisk
synvinkel innebär den dessutom att förtroendet för de officiella distributionskanalerna har skadats i grunden, hos köpare
såväl som säljare, och att här i stället skapas grogrund för framväxt av stora, välorganiserade och välbeväpnade maffia-·
syndikat. Denna process liknar mycket
den amerikanska maffians framväxt, under tjugotalets förbudstid, och det är slå-
ende hur stor del av den sovjetiska vokabulären som på detta område har hämtats
ur just amerikansk engelska.
När illegla upphandlings- och distributionssystem väl har skapats, och fungerande nätverk av mutade kontakter
bland polis och andra myndigheter väl
har byggts upp, pekar all internationell erfarenhet på att det civila samhället kommer att få mycket svårt att åter hävda sig.
När maffian tar över livsmedelsförsörjningen ställs ”vanliga” människor i beroendeförhållanden av olika slag, och den
allmänna rättsrespekten blir ett av de
första offren.
Kris i folkhälsan
Svält och hungersnöd är således inte livsmedelskrisens enda sida, men kan inte
därmed helt avfärdas. Även om hunger
inte infinner sig i stor skala, kommer nämligen betydande konsekvenser i form av
undernäring och vitaminbrist att leda till
ytterligare påfrestningar på en redan hårt
ansträngd folkhälsa.
Här kommer vi över på den andra krisdimensionen som finns inom den sovjetiska hälso- och sjukvårdssektorn, den del
av den sovjetiska verkligheten som länge
har varit flaggskeppet inom socialistisk
propaganda och mytbildning. Maximen
”De är ju trots allt socialister” har tagits
som intäkt för att man också har åtminstone god sjukvård, gratis för alla.
Betydligt närmare sanningen kommer
vi om vi inser de enkla ekonomiska samband som säger att när ett u-land av sovjetisk modell har som ambition att vara
militär supermakt och ledande erövrare
av den yttre rymden, måste någon få betala en tämligen grym nota, och de som har
fått betala är just ekonomins s k mjukdelar: bostäder, utbildning, hälso- och sjukvård.
11
I den nya öppenhetens tecken har vi
under senare år, via ett betydande antal
reportage, kunnat få se interiörer från
sovjetiska sjukhus, barnhem och andra
institutioner för ”vård” av de egna medborgarna, som i sin skakande uppriktighet i vissa fall har varit direkt oförglömliga.
I landets fattigaste delar, kanske främst
i Centralasien, saknar många sjukhus rinnande vatten, brist råder på även de mest
rudimentära preparat, och hygienen är
obeskrivligt dålig. I vissa särskilda skräckexempel, har man kunnat läsa om råttfällor under operationsbord och om hinkar
som används både för att skura golv och
tvätta patienter.
Konsekvenserna av den ökade publiciteten har förvisso varit många, men särskilt slående är den panik som har skapats
kring en begynnande AIDS-epidemi. Till
följd av de många reportage som har
publicerats om barn som via smutsiga
kanyler har smittats av HIV på sjukhus,
har det bland den sovjetiska befolkningen
börjat utvecklas ett slags ”kanylfobi”. Till
följd av bristen på engångskanyler vägrar
nu allt fler föräldrar att låta vaccinera sina
barn, och resultaten visar sig iform av begynnande epidemier av exempelvis difteri
och polio.
Särskilt allvarligt är dessutom att en redan tidigare dålig tillgång på läkemedel
nu håller på att försämras radikalt. För
1991 räknar man med att möjligen kunna
klara av att täcka 20 procent av de egna
behoven, och import är ingen utväg, dels
p g av valutabrist, men även till följd av att
utländska preparat är okända för sovjetiska läkare, och därmed svåra att använda.
Krisen för läkemedelstillverkningen är
12
i mångt och mycket en konsekvens av det
”gröna” uppvaknande som har följt i spå-
ren av larmrapporter om miljöförstöring
långt bortom sans och redlighet. Lokala
miljöopinioner har genomfört aktioner
mot en rad kemiska industrier, och tiotals
anläggningar har tagits ur bruk. På många
håll är opinionsbildningen så stark, att det
t o m visat sig omöjligt att bygga nya,
mera miljövänliga anläggningar. Någon
snar lösning på denna kris tycks därför
inte heller vara inom synhåll.
Ur brist föds dessutom även här en betydande svart marknad, som ger ytterligare näring åt de brottssyndikat som redan berikar sig på att tillhandahålla sprit,
cigaretter och mat. Rättsrespekten och
tilltron till det civila samhället träffas därmed av ännu ett grundskott.
Energikris
Vår tredje krisdimension rör energiförsörjningen, som i dag är ett snabbt växande problem för både hushåll och industri.
Mest påfallande vid en ytlig betraktelse är
tvivelsutan den snabbt ökande bristen på
raffinerade petroleumprodukter. Allt
längre köer vid bensinstationer antyder
hur bristen på bensin utvecklas, medan
allt längre rader av parkerade trafikflygplan säger oss att även flygfotogen är
bristvara. Mellan 100 och 200 av flygbolaget Aeroflats plan uppges varje dag stå
på marken till följd av bränslebrist; på vissa inrikes flygfält har dessa parkeringsplatser t o m börjat utgöra verkliga trafikhinder.
Någon ljusning tycks inte vara i sikte. I
diskussioner om utvinningen av råolja
lämnar sovjetiska experter mycket dystra
prognoser, och även på förädlingssidan
ser det mörkt ut. Omkring 70 procent av
landets raffineringskapacitet uppges vara
pensionsfärdig, och av nio anläggningar
för katalytisk krackning som skulle tagits i
bruk under föregående femårsperiod
fungerar i dag bara två. Då oljeexport svarar för lejonparten av landets hårdvalutainkomster är denna utveckling extra allvarlig, men den utgör trots detta bara en
del av den samlade energikrisen.
Som konsekvens av de omfattande
strejker som under sonunaren 1989 bröt
ut i de sovjetiska kolfälten, uppstod under
hösten 1989 en betydande brist på kol.
Då en stor del av det sovjetiska bostadsbeståndet är anslutet till koleldade fjärrvärmeverk, ledde detta till ett antal varningssignaler om att befintliga kollager på
många håll inte· var stora nog för att klara
en sträng vinter. Som en skänk från ovan
kom så en ovanligt mild vinter, och vi fick
aldrig veta om varningss-ignalerna var
överdrivna.
Inför årets vinter är det osäkert i vad
mån tillräcklig lageruppbyggnad har kunnat ske. Om stora brister kvarstår, och om
vädrets makter bjuder på sträng kyla, kan
vi mycket väl komma att stå inför en situation där tidigare rykten besannas. Då
läggs köld till hunger.
Brist präglar emellertid inte bara olja
och kol, utan även elförsörjningen. Den
sovjetiska elbalansen har under åtminstone det senaste halvåret varit ansträngd till
det yttersta, vilket bl a innebär att störningar i något verk någonstans leder till
att det blir svart i det verkets nät. Någon
reservkapacitet finns inte.
Envar som någon gång har sysslat med
exempelvis civilförsvarsfrågor, vet hur
stor samhällets sårbarhet är för just störningar ielförsörjningen, och inser därmed
vilka direkta kostnader som här uppstår. I
ett något längre perspektiv måste dessutom inräknas slitage och olyckor som följer av att verk inte kan ställas av för reparations- och underhållsarbeten, samt att
de kärnkraftverk som fortfarande är i
drift pressas upp till farliga effektnivåer.
Liksom i fallet med läkemedelsproduktionen, är krisen inom elförsörjningen
till stor del en konsekvens av det ”gröna”
uppvaknandet, som på ett mycket påtagligt vis har drabbat det sovjetiska kärnkraftprogrammet Flera reaktorer har redan tagits ur drift, och löften har givits om
att även andra skall stoppas.
Före kärnkraftshaveriet iTjernobyl var
det tänkt att kärnkraften vid 1990 års utgång skulle stå för 21 procent av den sovjetiska elbalansen. I praktiken blev det
faktiska utfallet endast 13 procent, och i
ett framtidsperspektiv kommer redan rå-
dande brist med all sannolikhet att förvärras ytterligare. Hela 15 projekt har avbrutits på byggstadiet, och 20 projekt på utvärderings- eller planeringsstadiet. Man
räknar mot denna bakgrund med att dagens brist i genereringskapacitet, som ligger på ca 8 000 MW, under kommande
femårsperiod kan komma att tredubblas.
Om vi till detta lägger att omkring en
tredjedel (enligt vissa uppgifter upp till
hälften) av all befintlig fossilbaserad genereringskapacitet är mogen att falla för åldersstrecket, måste vi sluta oss till att inte
heller energikrisen tycks vara på väg mot
någon ljusning.
På de orosmoln som nu hopar sig i den
sovjetiska skyn finns således många olika
etiketter: kalla bostäder, undernäring,
miljöförstöring, och en allt uslare sjukvård, ja kanske även nya kärnkraftsolyckor, men mer än något annat oroar nog, att
13
det inte tycks finnas någon som är beredd
att söka göra något åt alla dessa problem.
Ekonomisk reform?
Vilka är egentligen förutsättningarna för
att man i Sovjetunionen skall förmå skapa
den moderna marknadsekonomi, med
konvertibel rubel och expansiva ekonomiska frizoner, som man ibland får se må-
las upp i massmedia i Väst? För att reda
ut denna fråga, måste vi till att börja med
konstatera att en marknadsekonomisk reform utan en fungerande valuta knappast
är värd att diskutera, samt att någon fungerande sovjetisk valuta knappast längre
kan sägas existera.
Pådrivna av en osammanhängande perestrojka, har sovjetiska sedeltryckerier
lika intensivt som effektivt arbetat på att i
en flod av rubler dränka varje förhoppning om ett återställt förtroende för penningekonomin. Kollapsen är ännu inte
fullbordad, men innan ett reellt förtroende kan återskapas måste två krav uppfyllas, bägge synbarligen lika svåruppnåeliga.
Dels måste volymen av utestående likvida medel, det s k inflationsöverhänget,
reduceras mycket kraftigt. Dels måste den
statliga budgeten bringas i någorlunda balans, detta för att inte rubelöverhänget
skall späs på ytterligare. Det förra skulle
stöta på patrull hos dem som i dag har
mycket stora förmögenheter i rubel, medan det senare skulle blockeras av de
tunga ekonomiska intressen som skulle få
se sina budgetar drastiskt reducerade.
Till saken kan dessutom – föga förvå-
nande – läggas, att verkligheten i stor hast
tycks vara på väg i rakt motsatt riktning.
Budgetunderskottet förväntas under in- 14
nevarande år öka snabbt, varigenom en
allt mer accelererad penningtryckning
ytterligare kommer att spä på ett redan
monumentalt rubelöverhäng. Den dag
prisbildningen släpps fri, kan en lösgjord
lavin av likvida rubler mycket väl komma
att driva fram en hyperinflation som snarast påminner om tjugotalets Tyskland.
Att prognosen för makroekonomisk
balans är så dålig har naturligtvis många
olika förklaringar, där inte minst bristfällig teoretisk underbyggnad i den ekonomiska politiken spelar stor roll, men de
för dagen helt avgörande problemen ligger snarast i den politiska dimensionen.
Allt fler av de olika delrepublikerna
kräver nu att få egen valuta och egen penningpolitik. I Estland har man redan låtit
trycka egna sedlar (kronor), i Ukraina har
man officiellt förklarat sin avsikt att skapa
en egen centralbank, och i den ryska rådsrepubliken har president Boris Jeltsin
sagt att man till den centrala budgeten endast har för avsikt att överlämna en mindre del av sitt normala bidrag. Mot denna
utveckling försvarar sig president Gorbatjov med sina allt mer impotenta presidentdekret
När man frågar sovjetiska kolleger hur
allt detta skall sluta, möts man oftast av
föga mer än en tom blick och ett resignerat ryck på axlarna. De flesta tycks vara
inställda på att det mesta skall gå åt helvete, och förväntningar av detta slag har naturligtvis en obehaglig tendens att bli
självuppfyllande. Om marknadsekonomi
tycks det således inte längre vara lönt att
tala. Men vad kommer då i stället?
Undantagstillstånd
En möjlighet är att centralmakten till sist
väljer att ta rm det yttersta övertalningsmedlet, att med våld tvinga delrepublikerna till rättning i ledet. Detta skulle förvisso på intet vis lösa den ekonomiska krisen, snarare tvärtom. I den mån så än är
möjligt, skulle militärlagar ytterligare demoralisera dem som i någon mån anstränger sig att samordna och effektivisera produktionen.
Ett undantagstillstånd skulle emellertid mycket snabbt och effektivt bryta det
politiska dödläge som i dag tycks paralysera den ekonomiska politiken, och häri
ligger väl egentligen pudelns kärna. Om
ingenting alls görs, kommer nämligen så-
dan anarki att inträda, att undantagstillstånd kanske ändå är bäst, åtminstone för
Ryssland.
Att en sådan åtgärd med stor sannolikhet skulle provocera fram ett omfattande
inbördeskrig torde nog de flesta vara
överens om, men samtidigt måste vi
konstatera att frågor om huruvida inbördeskrig kommer att bryta ut är fel ställda.
Inbördeskrig råder nämligen redan. På ett
flertal olika håll finns ”fredsbevarande”
.inrikestrupper stationerade, och mer lär
säkert komma.
Den centrala frågan är snarare hur
långt det kommer att gå, till vilken nivå
våld och repression kommer att trappas
upp, om det kanske t o m skall bli fråga
om utbrytarrepubliker som med välbeväpnade partisanarmeer försvarar sig
emot centralmaktens (ryska) trupper.
Avgörande för framtiden blir hur centralmakten förmår hantera de allt våldsammare etniska motsättningar man hittills i stor utsträckning har ignorerat, eller
bemött med traditionell chauvinism.
Snabbt ökande strömmar av flyktingar,
undan olika oroshärdar, sätter nu ytterligare press på bl a en redan hårt ansträngd
bostadssituation, men någon annan ”lösning” än ytterligare våld tycks inte vara att
vänta.
I detta allmänna kaos blir militärens
roll hel.t central. I positiv bemärkelse kan
man säga att militärer är utbildade för att
fungera i kaos, med egna beslutsstrukturer, egna kommunikationssystem och egna distributionssystem. Med all säkerhet
är en stor del av den rådande bristen på
livsmedel framkallad av att militären för
egen del har lagt undan extra stora beredskapslager. En militarisering av den civila
ekonomin skulle således kunna få en positiv, stabiliserande inverkan.
Samtidigt måste vi dock ställa oss frå-
gan hur militären skulle reagera om det
blir tal om utbredd repression. Att man
från de mindre republikernas sida är
lindrigt intresserad av att sända sina söner
i döden för att bevara den ryska centralmakten är uppenbart, men även i den
ryska rådsrepubliken har proteströrelser
börjat växa fram, bl a i form av en organisation av mödrar som kräver stopp för användning av ryska pojkar i de andra republikernas oroshärdar.
Allt detta gör det svårt att tala om nå-
gon sammanhållen militär aktör. Problemet ligger i att militären är djupt splittrad,
att vissa delar upplever en stark känsla av
förödmjukelse i relation till det senaste
årets händelser och knappast är beredd
att finna sig i ytterligare reträtter.
Trots att man hade 380 000 man stationerade i det gamla DDR, gick det inte
att förhindra Berlinmurens rivning och
Tysklands återförening. I dag finner sig
den kvarvarande sovjetiska garnisonen
avlönad av den tyska staten. Man har löften om hjälp med hemtransport, och löften om att vid hemkomsten bli inhysta i
15
donerade, tyskbyggda bostäder. På gator
och torg ägnar sig sysslolösa sovjetiska
soldater åt tiggeri och svarthandel, samtidigt som blandade känslor av hat och
förakt växer sig starka bland den tyska befolkningen.
Till denna känsla av förödmjukelse
kommer så att delrepublikernas, och i viss
mån även den ryska rådsrepublikens,
unga män i allt högre grad vägrar att inställa sig för militärtjänstgöring. Särskilt
illa står det till i Baltikum och i Kaukasus,
samt i västra Ukraina, där i stort sett inga
rekryter alls infann sig under höstens inkallelser. Det är nu tal om att förlänga
värnplikten för dem som redan finns inkallade, ett beslut som knappast kommer
att hälsas med glädje.
Den sovjetiska värnpliktsarmen håller
bokstavligt talat på att disintegrera, och
detta inte bara till följd av bristande inställelser. Viktigt är också att allt fler av de
upproriska republikerna nu förklarar att
deras söner inte skall få tjänstgöra utanför
den egna republiken.
Traditionell sovjetisk doktrin har alltid
varit att blanda om ordentligt, och det
värsta skräckscenariot är naturligtvis en
militär repression som explicit bygger på
att olika nationaliteter ställs mot varandra, att exempelvis armeniska soldater
sätts in mot azerbaidzjansk civilbefolkmng.
När republikernas parlament sätter sig
upp mot denna praxis, innebär det inte
bara att armen förlorar mycket av sin användbarhet som instrument för repression. Det innebär dessutom en påtaglig
risk för att nationella armeer bildas, som i
en krissituation gör uppror mot centralmakten. I juli 1990 kom det första tecknet
på en sådan utveckling, då den helt avgö-
16
rande sovjetrepubliken Ukraina uttryckligen förklarade sin rätt att sätta upp en
egen arme.
Sovjetarmens sönderfall reflekterar
emellertid inte bara republikernas självständighetssträvanden, utan i kanske än
högre grad de vidriga förhållanden av
pennalism och andra övergrepp som i dag
råder inom de väpnade styrkorna.
Enligt en uppgift som under en längre
tid har varit i omlopp, dock utan att kunna
bekräftas, påstås under Gorbatjovs tid vid
makten omkring 15 000 unga män ha avlidit under sin militärtjänst, här icke inräknat sådana som har stupat i strid, i
Afghanistan eller i någon av landets inre
oroshärdar.
Anledningen till denna utveckling är
intimt förknippad med de etniska motsättningar som präglar det sovjetiska samhället i sin helhet, motsättningar som naturligt nog blir många gånger värre i den
repressiva och brutala miljö som är de
värnpliktigas vardag. Soldater grupperar
sig efter etniska linjer, och de som – liksom balterna – kommer från små minoriteter, löper mycket stor risk att råka verkligt illa ut. Det har t o m förekommit rapporter om att officerare från etniska minoriteter har blivit brutalt misshandlade.
En stor del av dödsfallen bokförs som
självmord, och många är det säkert också,
men bakom dessa siffror döljer sig med all
sannolikhet även ett stort antal fall av
mord, eler av misshandel med dödlig utgång.
De ovan beskrivna sönderfallstendenserna gäller dock huvudsakligen den reguljära värnpliktsarmen. Inom flyg- och
sjöstridskrafter, samt inom KGB och inrikestrupperna, påstås moralen vara hög.
Bakom Kremls knutna näve döljer sig så-
ledes ännu starka muskler. Inte minst torde väl de ökända ”svarta baskrarnas”
härjningar i Baltikum antyda vad som kan
vara att vänta.
Den fråga den sovjetiska (ryska) militärledningen måste ställa sig är dock hur
länge till man kommer att ha sådan kraft.
Den dag värnpliktsvägran har blivit utbredd även i Ryssland, och då ett avogt
sinnat Ukraina har satt upp en egen arme,
styrd ifrån Kiev, då kommer den knutna
näven inte längre att vara särskilt trovärdig.
Den helt avgörande fråga alla inblandade måste ställa sig blir därmed om den
sovjetiska militären i dag faktiskt skulle
klara av att återupprätta den gamla ordningen. Svaret måste troligen bli att man
knappast skulle klara det på egen hand,
men att man med fredspristagare Gorbatjov som yttre fasad nog skulle komma en
bra bit på vägen.
Skall det kanske bli så, att den store
trollkarlen i Kreml än en gång, med ännu
ett mästerligt förvandlingstrick, skall
komma att slå världen med häpnad, att
fredspristagaren plötsligt skall framträda
som en ny ”lillefar”, en alla folks store välgörare, kanske inte med vit uniform och
stora slokmustascher, men i stället med
Nobelmedaljen på bröstet?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner