Print Friendly

Stefan Hedlund; En ödesstund för Europa

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STEFAN HEDLUND:
En ödesstund för Europa
Den svenska massmediebilden
av utvecklingen i Ost börjar nu
anta så absurda former att de
som följer utvecklingen närmast
börjar känna vanmakt inför den
kommande katastrofen. Att
problemen kanske löser sig själva måste avfärdas som farlig
mytbildning.
Det vi nu bevittnar är första
stegen på väg mot ett nytt Europa, präglat av en skarp gräns
mellan Ost och Väst.
Stefan Hedlund är professor i
öststatsforskning vid Institutionen för östeuropastudier vid
Uppsala Universitet.
P
å sensommaren 1991 inträffade i
Europa två händelser av stor betydelse. I Sverige förrättades val till
riksdagen, och i Sovjetunionen gjordes
ett misslyckat försök till statskupp. Bägge
dessa händelser kan sägas ha representerat försök att åstadkomma ”systemskifte”. Bägge rönte också stor uppmärksamhet i svenska massmedia.
Trist nog för Sveriges del kom den
sovjetiska statskuppen att sammanfalla
med den svenska valrörelsen, som därmed tvangs till en hel dags uppehåll, men
det är en annan historia. Det intressanta
ligger snarare i massmediabevakningen
av dessa två händelser. I både Stockholm
och Moskva utbröt nämligen politisk
kris, med stor osäkerhet om möjligheterna att bilda en ny regering.
I det förra fallet var svenska massmedia starkt kritiska. En lång rad möjligheter till haveri presenterades i detalj, och
den tilltänkte regeringsbildaren Carl
Bildt ansågs av vänner såväl som fiender
ha gett sig in på ett omöjligt uppdrag. Om
någon ny regering överhuvud taget var
möjlig att bilda, skulle den inte komma
att bli långlivad. Dessutom skulle den
tvingas stödja sig på suspekta krafter, vilka ansågs hota demokratin.
I det senare fallet var massmediebilden rakt motsatt. En rad segrar togs ut i
förskott, och den tilltänkte regeringsbildaren/statschefen Michail Gorbatjov
hölls fram som en räddande kraft. Något
ingående studium av alla de möjligheter
till haveri som tornade upp sig förekom
knappast. Trots att Gorbatjov själv hade
utnämnt samtliga kuppmakare, var det
folkhjälten Boris Jeltsin som påstods hota demokratin.
Det ligger en hel del i denna kontrast.
Att Carl Bildt utsätts för ingående
granskning, och att olika möjligheter till
haveri ges ingående belysning, är nödvändiga förutsättningar för en fungerande demokrati. Den stora frågan är varför
samma principer inte tillämpades på
Michail Gorbatjov, vars uppdrag nu måste sägas ha slutat i totalt sammanbrott.
Trots att svenska massmedia upprepade
Ryska media engagerarsig -liksom
tidigare de serbiska –: allt hårdare
förde egna minoriteternasställningi
”främmande” republiker.
gånger förutskickade undertecknande av
ett nytt ”unionsavtal”, eller bildande av
ett slags ”öst-EG”, måste vi nu konstatera
att det härav inte bidde ens en tumme.
Varur springer denna så långt drivna
vilja att för Gorbatjovs del tolka allt till
det bästa tänkbara? Fenomenet som så-
dant har förvisso varit genomgående under hela den period av ”perestrojka” som
lett till unionens undergång, men efter
den misslyckade kuppen började välviljan ta sig något absurda uttryck. Förkärleken för det gamla systemet och dess
företrädare riskerar nu att få direkt allvarliga konsekvenser.
En illegitim stat
Den gamla Sovjetunionen upplöstes formellt klockan 13:05, måndagen den 5
september, och finns inte mer. I dess ställe fanns en temporär ”Union av suveräna
stater” (USS?), vars legitimitet inte kunde
erkännas. Folkrätten kräver att det finns
ett folk, ett territorium och en regering
555
som har kontroll över detta territorium.
Inga av dessa villkor uppfylldes av
”USS”, som därmed formellt sett måste
betraktas som en illegitim ”stat”. Icke
desto mindre fortsatte svenska massmedia att tala om Gorbatjov som president
(över vad?)och om ”Sovjetunionen” (som
inte längre fanns). Om det här hade rört
sig om en avlägsen bananrepublik hade
detta inte varit stor sak att orda om, men
tyvärr förhåller det sig inte så.
I ruinerna efter den f d Sovjetunionen
finns närmare 300 miljoner människor,
fördelade på hundratals olika nationaliteter, av vilka många tycker allt sämre om
varandra, i varierande mönster och varierande intensitet. Runt 60 miljoner bor i
”fel” republik. Många är redan på flykt.
Dessa människor skådar nu in i en framtid som präglas av hunger och köld, av
miljöförstöring och epidemier, samt av
ett accelererande etniskt våld. Till yttermera visso gäller det här inte bara kommande vinter, utan en rad kommande
vintrar.
Det krävs ett betydande mått av naivitet – eller verklighetsförfalskning – för
att tro att denna utveckling inte skall
komma att påverka även oss. Icke desto
mindre märks hos vissa journalister en
betydande beredvillighet att blåsa faran
över, att skriva långt och mycket om hur
olika katastrofsignaler överdrivs.
Inför den gångna vintern kom ett antal
rapporter om förestående hunger och
köld, kanske även betydande flyktingströmmar. Detta var den första vintern
efter Sovjetunionens sammanbrott som
fungerande stat, och den blev på många
håll mycket svår. Snarare än att ta detta
som utgångspunkt för att söka bedöma
vad som skulle hända under kommande
l
l
556
vintrar, ägnar sig dock vissa journalister
åt varianter på ”pojken och vargen”. Det
blev ingen våldsam katastrof. Vargen
kom inte. Alltså var rapporterna överdrivna. Alltså kan vi lugnt ignorera förnyade rapporter om hotande kriser.
Ett nytt Europa
Detta är en farlig utveckling, ty det vi nu
bevittnar är bara de allra första stegen på
väg mot ett nytt Europa, präglat av en
skarp gräns mellan Öst och Väst. På ena
sidan denna gräns finns de rika stater
som nu ångrar sina tidigare stolta deklarationer om mänskliga rättigheter, och
sina tidigare krav på att öststatsmedborgarna fritt skulle få resa ut. På gränsens
andra- östra- sida finner vi en växande
bitterhet gentemot de rika länder som
inte vill hjälpa till.
Egentligen borde man inte behöva understryka att detta är en farlig utveckling,
men samma sak kunde ha sagts om alla
de varningar som förra året utfärdades
beträffande en kommande kris i Jugoslavien. Om västvärldens behandling av den
jugoslaviska krisen är representativ för
graden av insikt och kunskap om verkligheten i övriga delar av det havererade
”östblocket” finns all anledning att frukta
för framtiden.
Trots att initierade bedömare – däribland ett flertal mycket kompetenta utrikeskorrespondenter – under hela våren
envist talade om att Jugoslavien skulle
komma att störtas in i ett blodigt inbördeskrig, att de etniska motsättningarna
var så allvarliga att någon sammanhållen
stat inte längre var möjlig att upprätthålla
utan betydande våld, fortsatte politiker
och journalister på hemmaplan att insistera på just behovet av sammanhållning.
Logiken var mycket enkel. Om Slovenien tillåts att utträda kommer det att bli
inbördeskrig i Kroatien. Alltså måste federationen hållas samman. Denna logik
uttalades i både Bryssel och Stockholm,
trots intensiva varningar från de bedö-
mare som på plats kunde se det falska i
denna förenklade logik.
Det budskap som härigenom förmedlades till den federala armen var tyvärr
mycket tydligt. Generalerna visste att
federationen inte kunde hållas samman
utan våld, och de utgick självfallet från att
EG:s utrikesministrar var lika klarsynta.
Därför torde de ha sett med stor skepsis
på alla fördömanden av det våld som i
logikens namn var nödvändigt för att leva
upp till EG:s krav på sammanhållning.
Först när det sedan länge är för sent att
få till stånd en fredlig avveckling inser
man i Bryssel, i mitten av oktober, att sex
oberoende sydslaviska stater måste efterträda Jugoslavien.
Risk för väpnade konflikter
Det är nu hög tid att faktiskt söka lära nå-
got av den jugoslaviska tragedin, om inte
annat så för att förhindra en upprepning i
verkligt stor skala. I den f d Sovjetunionen talar nu allt fler bedömare om risker för att även d~ skall kastas in i en
”jugoslavisk” händelseutveckling. Att
konsekvenserna i så fall skulle komma att
bli synnerligen omfattande torde vara
uppenbart. Följande tre konkreta exempel får tjäna som illustration till vad som
faktiskt kan komma att ske.
Till att börja med finns en risk för väpnad konflikt mellan Ryssland och Ukraina. Detta skulle i så fall bli första gången
någonsin två kärnvapenbestyckade
grannländer råkar i krig. Problemet ligger

än en gång i bristande politisk analys.
Liksom i Stockholm och Bryssel, vägrade
man i Moskva in i det sista att tro på
ukrainska politikers öppet förklarade avsikter att skapa en egen oberoende stat.
Samtidigt är man i Kiev mycket fast besluten om att ta full kontroll över både
den egna ekonomin och över de stridskrafter som finns på ukrainskt territorium.
Det är nu dags för Moskva att faktiskt
inse vad som är på väg att ske, och allvarliga konfrontationer kan då knappast
uteslutas. l samband med den självständighetsförklaring Ukraina utfärdade efter den misslyckade statskuppen förklarade den ryske presidenten Boris Jeltsin
att dagens republikgränser kan bevaras
endast under förutsättning av en i någon
form bevarad union mellan dessa republiker. I annat fall anser sig Ryssland
skyldigt att på något vis garantera säkerheten för de runt 25 miljoner ryssar som
bor utanför den egna republiken.
Efter det slaviska statsförbund som
nyligen bildades i Minsk, tycks spänningen mellan de slaviska republikernas presidenter ha minskat, men detta säger föga
om hur ryska chauvinistiska krafter kommer att ställa sig. Den blodiga konflikten
mellan serber och kroater avtecknar sig i
detta perspektiv som en kuslig generalrepetition inför kommande ryska territoriella krav på delar av Ukraina. Ryska
media engagerar sig – liksom tidigare de
serbiska – allt hårdare för de egna minoriteternas ställning i ”främmande” republiker.
Ett annat kusligt scenario kan vi se i
sovjetiska Centralasien, där många fruktar att nya politiska ledare för dessa turkmuslimska republiker skall orientera sig i
557
riktning mot den muslimska världen. I
synnerhet oroar sig regionens demokratiska krafter för att muslimska fundamentalister skalllyckas upprätta islamska
stater. Om detta leder till att Kazachstans
kärnvapen och kärntekniker kommer i
händerna på Saddam Hussein torde Ragnarök vara nära.
En tredje variant av skräckscenario
hänför sig till risken för en riktig militärkupp, en kupp ledd av hårda yrkesmilitärer snarare än försupna kommunistbossar. Anledningar för sovjetisk militär
att vara missnöjd finns det gott om.
Bland annat påstås 170 000 officersfamiljer sakna tak över huvudet. Sovjetarmens elit bor i plåtskjul, rivningskaserner och tältläger i gyttjefält. Lägg till detta förödmjukelsen av att ha fått lämna
Östeuropa med svansen mellan benen,
och av att tvingas bevittna hur den egna
ekonomin faller samman, hur rekryter
ostraffat kan desertera en masse, samt
hur allehanda oppositionsgrupper fritt
kan smäda både militären och det gamla
system man lärt sig att försvara.
I samtliga dessa fall finns i skyn mycket oroande tecken. För det första kan
nämnas att den ukrainske försvarsministern säger sig ha tagit befäl över samtliga
”sovjetiska” stridskrafter i Ukraina, inklusive svartahavsflottan. För det andra
kan noteras att den iranska regeringen i
samband med förhandlingarna om en
”sovjetisk” ekonomisk union ställt i utsikt
betydande bistånd till de muslimska sovjetrepubliker som bryter sig loss från
Moskva, och för det tredje finns efter
kuppen uttalade löften om en accelererad hemtagning av sovjetisk militär trupp
från såväl Baltikum som det gamla DDR.
Det ligger förvisso nära till hands att
558
från trygg svensk horisont avfärda varningar av detta slag som vildsinta spekulationer, men den som väljer denna enkla
utväg måste inse att han eller hon ikläder
sig ett mycket stort ansvar. Även om sannolikheten är låg, är nämligen det möjliga
utfallets omfattning så skrämmande att
situationen måste betraktas med största
allvar.
Brist på insikt
Mot den östeuropeiska verklighetens allt
mörkare bakgrund börjar västvärldens
brist på insikt anta ett närmast surrealistiskt intryck. Massmedia har så länge varit så ensidigt fixerade vid dagsaktuella
cirkuskonster från herrarna i Kreml att
det stora perspektivet helt tappats bort,
och ansvariga politiker har uppenbarligen varken velat eller förmått söka egen
information.
Att man i det fjärran USA, som inte
längre upplever något hot från Moskva,
kan kosta på sig ett betydande ointresse
är en sak. Att Sverige, som befinner sig
långt inne i katastrofens slagskugga, anser sig ha råd med samma loja passivitet
är emellertid betydligt mera obegripligt.
Bestickande nog börjar nu denna förundran delas även av personer utanför de
professionella östeuropaspecialisternas
trånga krets.
I Riksradions program ”Godmorgon
världen” intervjuades i början av oktober
ABB:s Percy Barnevik. Intervjun skedde
med anledning av att Barnevik blivit promoverad till hedersdoktor i Göteborg,
och den ägnades viktiga ting. Mot bakgrund av de mycket omfattande satsningar ABB under senare år gjort i östra
Europa var temat kanske på förhand
givet. [eke desto mindre torde innehållet
för många ha varit skakande.
Barnevik menar att Europa nu står inför en ödesstund, att utvecklingen i östra
Europa har skapat enastående möjligheter att uppnå en verklig nedrustning, men
att denna utveckling samtidigt också
hyser så mörka orosmoln att den goda
utvecklingen snabbt kan förbytas i stor
katastrof. Kraftfulla åtgärder borde redan
ha satts in. Icke desto mindre tvingas vi
konstatera att i stort sett ingentinggörs.
Av de 300 miljoner som anslogs för
miljöhjälp åt Polen har mer pengar
spenderatspå ”delegations- och PRresorösterut”änpå miljöförbättrande investeringar.
Man får lätt ett intryck av att befinna
sig i balsalen på Titanic, strax innan katastrofen. Medan fartygsorkestern spelar
och passagerarna glammar är den f d
Sovjetunionen på väg att gå under i en
spektakulär ekonomisk och ekologisk
katastrof. Det nyligen timade valet i Polen antyder dessutom att kanske även de
länder där ett konstruktivt reformarbete
faktiskt har inletts kan vara på väg mot
kaos och oreda. Till allt detta är vi passiva åskådare, på första parkett.
Barnevik talar främst om de problem
som är på väg att uppstå i någorlunda
fungerande länder som exempelvis Polen. Han varnar för ett gryende missnöje
bland de arbetare som inte anser sig ha
tid att vänta 20 år på att nå upp till det
välstånd man – som anställd i samma
företag – kan få några futtiga mil västerut. Här jäser degen till ett framtida Europa ingen vill se. Om man härtill lägger de
risker för mera spektakulära händelseförlopp jag ovan pekat på, måste slutsatsen bli att det nu är hög tid att verkligen
ta Östeuropas kris på fullaste allvar.
PR-resor i stället för miljöhjälp
Den ynka miljard som av den förra svenska regeringen avsattes för ett treårigt
stöd åt Östeuropa var knappast avsedd
som annat än politiskt glitter, och har
knappast heller fått några reella effekter
värda att omnämnas. Inte ens rent egoistiska motiv tycks ha spelat roll. Att den
svenska miljön skulle fö”rbättras av investeringar i Polen har spelat lika liten roll
som att dylika satsningar skulle generera
många välbehövliga svenska arbetstillfällen. (En satsning på i storleksordningen
15 miljarder skulle enligt Barnevik generera omkring 50 000 nya svenska jobb
per år.)
De små medel som faktiskt avsatts har
dessutom i stor utsträckning förslösats.
Barnevik antyder att man av de 300 miljoner som anslogs för miljöhjälp åt Polen
har lyckats spendera mer pengar på ”delegations- och PR-resor österut” än på
miljöförbättrande investeringar. Detta
måste uppfattas som en skandal av så betydande proportioner, att dess konsekvenser helt enkelt måste bli att de som
hittills har misshushållat med pengarna
till Öst – i första hand statliga BITS –
omgående måtte ges andra arbetsuppgifter.
Beträffande framtiden är Barnevik öppet pessimistisk. Han misstänker att ansvariga poltiker kommer att vägra agera
innan krisen har nått sin botten, att det
innan situationens verkliga allvar sjunker
in måste till 50 000 tältande ryssar kring
559
Stockholm. Efter att själv under en rad år
ha sökt varna för just denna utveckling är
jag böjd att dela hans pessimism.
Vänsterns vägran
När det gäller frågor om socialism i allmänhet och Östeuropa i synnerhet är det
svenska samhället i sin helhet så genomsyrat av blockeringar och vanföreställningar att seriös opinionsbildning under
många år ännu kommer att kämpa i allvarlig motvind. Då tiden snabbt rinner
undan, och allt fler problem är på väg att
anta direkt olösliga proportioner, är detta
mycket allvarligt.
Som ett särskilt stort hinder framstår
den svenska ”vänsterns” totala vägran att
göra upp med tidigare ståndpunkter och
värderingar. Allvaret ligger härvidlag inte
så mycket i någon dimension av brott och
straff, som i att värdefullt utrymme i samhällsdebatten blockeras av ett ständigt ältande av vissa högljudda personers personliga problem och antipatier.
Under den pågående debatten om
”vänsterns skuld” har tidningarnas kultursidor fyllts av oräkneliga utbrott från
diverse ”intellektuella”, som med indignerade brösttoner basunerat ut att endast
”vänstern” står för solidaritet och mänskliga värderingar. Värdet av denna indignation bör dock ses mot bakgrund av
samma vänsters totala brist på intresse
för vad som händer i östra Europa.
Vad gör freds- och miljörörelserna?
Det råder nu fullt inbördeskrig i Jugoslavien. Människor slaktas med samma brutalitet som tidigare i Vietnam och Nicaragua. Ändå nås vi från fredsrörelsen av en
560
öronbedövande tystnad. Var är apellerna? De stora massmötena? Kraven på
omedelbara sanktioner och fördömanden? Är det kanske så, att man har svårt
att få ordning på slagorden? Har man
kanske svårt att reda ut vilken gerillarö-
relse det egentligen är som står på det
omhuldade ”folkets” sida?
Samma resonemang kan föras beträffande den ”solidaritet” med världens fattiga och förtryckta massor som vänstern
anser vara sitt monopol. I Albanien står
de arbetande masssorna på gränsen till
svält, men från den solidariska vänstern
hörs inga propåer om dagsverken och insamlingar. Är det kanske så, att en fattigdom och misär som orsakats av kommunistiskt förtryck inte är lika mycket värd?
Samtidigt som stora delar av östra
Europa är på väg att förgås i ett ekologiskt ragnarök, sitter den miljömedvetna
svenska vänstern på Sveriges västkust
och kramar träd. Miljöproblem är ju konsekvenser av ett kapitalistiskt produktionssätt, och kan därmed logiskt sett inte
ha uppkommit i de socialistiska staterna.
I den f d Sovjetunionen drivs för närvarande 17 instabila grafitmodererade
reaktorer av Tjornobyl-typ. Två finns i
litauiska Ignalina. Fyra finns i S:t Petersburg. Under den kommande vinterns
energikris kommer de att drivas på farligt
höga effektnivåer. De utgör dödliga hot
mot Sverige. Ändå är det svenska kärnkraftverk som upprör den svenska vänstern. Etc. Etc.
Den som orkar ta sig igenom senare
månaders debattinlägg från den svenska
”kulturvänstern” kan knappast undgå att
slås av att dess omhuldade ”solidaritet”
nu är på väg att urarta till ett slag ideologisk inkontinens. l alla upptänkliga riktningar pyser och skvätter det av invektiv,
floskler, tomma paroller och obsolet tankegods från fornstara dar. Snarare än att
diskutera den omgivande verkligheten,
ägnar man sig åt att förfölja personer
som Kay Glans, Per T Ohlsson och Anders Åslund.
Under i övrigt normala omständigheter skulle detta kunnat avfärdas som realsocialistiskt strunt, men världen är inte
längre i övrigt normal. Genom att låta
floskeltugg och personangrepp ersätta
Är kanske fattigdom och misärsom
orsakats av kommunistiskt förtryck
inte lika mycket värd?
seriös analys och diskussion. ikläder sig
kultursidornas redaktörer ett stort ansvar
·för opinionsbildningens snedvridning, ett
ansvar man verkligen bör besinna.
Hjälp till Östeuropa
En särskilt infekterad del av diskussionen om hjälp till Östeuropa är den som
av synnerligen olyckliga skäl kommit att
föras i termer av att man ”tar” pengar
från de allra fattigaste länderna. Debattens ursprung ligger i att den socialdemokratiska regeringen i ett ögonblick av panik ”lånade” biståndsmedel för sitt östeuropaprogram. Härav följde en tämligen
sjuk debatt, där det traditionella biståndets försvarare vägrar inse att u-länder
faktiskt kan förekomma även i Europa. l
princip bör självfallet hjälp till Östeuropa
och bistånd till tredje världen behandlas
som separata problem, med separata finansieringskällor, men det finns ett vä-
sentligt undantag.
Undantaget rör Albanien, den f d
kommunistiska diktatur som mitt i Europa har lyckats inplantera en oas av djupast tänkbara armod. Albanien tillhör i
dag världens 20-30 allra fattigaste länder. Levnadsstandarden ligger i nivå med
Lesotho eller Sri Lanka. Människor går
hungriga. Sjukvården är i kris. Den spirande demokratin är hotad. Om landet
legat utanför Europa, skulle frågan om
svenskt bistånd knappast varit kontroversiell. För Sveriges nya regering framstår
det som väsentligt att bryta detta tabu.
Albanien måste kunna beviljas svenskt
bistånd, trots att man befinner sig i Europa. Ett svenskt barnsjukhus vore en
lämplig början.
Bortsett från traditionellt bistånd till
Albanien, och från katastrofbistånd till
resterna av den f d Sovjetunionen, ställer
dock den övriga hjälpen till Östeuropa
helt nya krav. Det rör sig nu om att stödja
framväxten av marknader, om att lära ut
såväl kapitalismens grundvalar som principer för att motverka dess värsta avarter.
Det rör sig också om betydande insatser
för att blockera åtminstone de värsta av
de ekologiska förstörelseprocesser som
nu är på väg ”att anta svindlande omfattning; i synnerhet gäller det här att rädda
Östersjön.
Mer än något annat gäller det dock
mycket pengar. Varje försök att i tid ta itu
med de massiva problem som är på väg
561
att dela Europa i två oförenliga halvor
kommer oundgängligen att kräva stora
uppoffringar av de rika ländernas befolkningar. Så länge den allmänna opinionen
i dessa länder förblir i lycklig okunnighet
om problemens verkliga allvar, kommer
det knappast att vara möjligt för demokratiskt valda regeringar att motivera och
försvara dylika uppoffringar. Häri ligger
den verkligt stora källan till pessimism.
Percy Barnevik har uppenbarligen rätt
då han misstänker att krisen i Östeuropa
innan den kan uppmärksammas först
måste kulminera, att det faktiskt måste
till 50 000 tältande ryssar kring Stockholm innan massmediebevakningen kan
förskjutas från den evigt leende Gorbatjov till det sociala sammanbrottets brutala vardag.
Med detta konstaterande följer en utpräglad känsla av vanmakt. Förr eller senare kommer vi att tvingas till en konfrontation med den kris som nu mycket
snabbt fördjupas i våra östra grannländer, och ju längre vi dröjer, desto kost-·
sammare kommer det att bli. Tankar om
att det här skulle finnas något slags valfrihet, eller att problemen kanske löser sig
själva, måste avfärdas som farlig mytbildning.
Hur länge till skall debatt om norsk
torsk och svenska barnbidrag få blockera
de frågor som verkligen avgör Europas
öde?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner