Print Friendly

Statsstöd till politisk opinionsbildning

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

48
STATSSTÖD TILL POLITISK OPINIONSBILDNING?
På sistone har debatten om statsstöd i olika former till den politiska opinionsbildningen åter blossat upp, och det är glädjande att
diskussionen tenderar att bli alltmera seriös. På ömse håll tycks
man ha lämnat de värsta polemiska
utfallen bakom sig. Det skall inte
heller förnekas, att man på många
håll, där man tidigare a priori direkt förkastade varje tanke på
statsstöd, nu kommit att i viss mån
tänka om.
Den hittills förda debatten har i
huvudsak inriktats på tre eller
– om man så vill – fyra olika
problem, som i regel diskuterats
var för sig men som samtliga hänger intimt samman. Det är också
symptomatiskt, att ställningstagandena för eller emot i allmänhet
genomgående avspeglat egna behov
av stöd på ifrågavarande område.
De olika frågeställningarna är stöd
till partiernas press, radions och
televisionens ställning, direkt stöd
till de politiska partierna samt stöd
till oppositionspartiernas utredningsverksamhet.
Den framförda tanken på statligt stöd till de olika partiernas
press har aktualiserat den nu på-
gående debatten. Det förvånar
ingalunda, att det i detta avseende
tycks råda en allvarlig motsättning
mellan den socialdemokratiska och
den borgerliga inställningen. För
den borgerliga pressen har de företagsekonomiska synpunkterna allAv fil. lic. BIRGER HAGÅRD
tid varit väsentliga. strukturrationaliseringen inom den borgerliga
pressen har också allt sedan andra
världskrigets slut varit påfallande.
En rad icke ekonomiskt bärkraftiga
höger- och folkpartitidningar har
tvingats att lägga ned sin verksamhet. Processen är helt säkert ännu
långt ifrån avslutad, men det tycks
ändå som om en viss konsolidering
har ägt rum på senaste tid. För
socialdemokraterna åter har deras
press alltid känts som en black om
foten. A-pressen har alltid i större
eller mindre omfattning subventionerats av fackföreningsrörelsen. De
företagsekonomiska synpunkterna
har därför icke haft samma relevans för den socialdemokratiska
pressen som för den borgerliga. Under senare år har situationen successivt försämrats inte minst till
följd av Stockholms-Tidningens
ständigt ökande underskott. Stödet
från fackföreningsrörelsen till den
socialdemokratiska pressen har enbart under 1960-talet uppgått till
över 100 miljoner kronor. När så
Ny Tids nedläggning aktualiserades, tillsattes skyndsamt en statlig
utredning för att utreda pressens
läge. Med tanke på utgångsläget
förvånar det inte, att man på socialdemokratiskt håll – måhända
också inom centerpartiet med dess
svaga press – livligt applåderar
förslag om stöd åt partipressen,
medan man på den borgerliga sidan ställer sig helt negativ.
Radion och televisionen
Frågan om radion och televisionen
har inte diskuterats efter riktigt
samma linjer som stödet åt pressen, fastän mönstret också på denna punkt tycks vara ganska klart.
Genom Sveriges Radio AB :s starka
bindning till statsmakterna, främst
regeringen och därmed the establishment, samt på grund av en inom socialdemokratien vitt utbredd
känslomässig negativism till allt
som har med kommersialism att
göra har socialdemokraterna nogsamt slagit vakt om radio- och televisionsmonopolet. I princip ställer
man sig negativ till reklamfinansiering som sådan men också till
upprättandet av företag, som direkt
konkurrerar med det nuvarande
monopolföretaget. Genom exceptionella åtgärder lyckades man
först tysta Radio Nord och strävar
nu efter att eliminera Radio Syd,
den andra ”piratsändaren”.
Inom folkpartiet och högerpartiet har man principiellt tagit en
lika bestämd ställning mot radiooch TV-monopolet. Delvis är det
fråga om tillämpning av den demokratiska frihetsprincipen, men
samtidigt är det uppenbart, att
man starkt känner trycket av en
statsdirigerad radio och TV. Med
tanke på dessa medias stora genomslagskraft har också uttalats
allvarliga farhågor för att frestelsen till direkt missbruk av dem i
maktens intresse kan bli övermäktig för en framtida makthavare.
I allmänhet synes folkpartipressen, i vart fall den större och ekonomiskt oberoende, just från principiella utgångspunkter ha engagerat sig starkt för att bryta monopolsystemet. Inom högerpressen
har reaktionen inte varit densamma. Endast Sydsvenska Dagbladet
och Kvällsposten (MbS) har klart
49
och entydigt slutit upp på högerpartiets principiella antimonopollinje, medan praktiskt taget resten
av högerpressen inte synes ställa
sig positiv i samma utsträckning
till tanken på en reklamfinansiering. Den främsta bevekelsegrunden
torde emellertid inte som för socialdemokraterna vara av principiell
natur utan nästan uteslutande ekonomisk. Man fruktar att en reklamfinansiering av radion och televisionen skulle kunna leda till avsevärt försämrade annonsintäkter –
bl. a. skulle man kunna riskera att
förlora en hel del av den s. k. riksannonseringen. Denna synpunkt
skall inte negligeras. Om detta blev
följden, skulle det sannolikt snabbt
framtvinga en forcerad nedläggning av tidningar runt om i landet.
Och det är i varje fall helt förståeligt, om man från pressens sida
inte med någon större förtjusning
är beredd till ett sådant offer.
Om det berättigade ifråga om
statsstöd till oppositionspartiernas
utredningsverksamhet och kanslier
tycks det inte råda någon egentlig
principiell meningsskillnad. Också
på regeringshåll synes man vara
införstådd med att en opposition
måste ges möjligheter att arbeta
effektivt. Frågan gäller väl snarast
hur ett sådant stöd borde utformas.
Direkt partistöd
Vad gäller frågan om direkt statsstöd till de politiska partierna har
folkpartiet, det ekonomiskt sett
kanske svagaste av våra partier,
helt naturligt gått i bräschen. Inom
högerpartiet har man tidigare haft
en i huvudsak negativ inställning
till en sådan lösning, men en förändring har uppenbarligen inträtt
på sistone. Dessa ställningstaganden återspeglas också rätt tydligt
50
i de båda partiernas press. Socialdemokraterna å sin sida har visserligen de minsta ekonomiska bekymren, men samtidigt torde det
fullständiga beroendet av fackföreningsrörelsen kännas som en direkt black om foten, varför man
icke utan en viss tacksamhet kan
väntas åse framstötarna från borgerligt håll.
Hittills har alla de olika problemkomplexen behandlats var för sig
i diskussionen. Det är emellertid
uppenbart, att de hänger intimt
samman och att därför en samlad
lösning är påkallad. Hur vore det,
om man på allvar försökte att få
till stånd en allsidig utredning,
som i alla berörda avseenden
kom med förslag att trygga den
fria opinionsbildningen i landet. Vi
har för de fyra stora partierna en
allmänt accepterad demokratisk
överideologi. I enighetens namn
borde man försöka komma fram
till en vettig lösning på dessa otvivelaktigt allvarliga problem. Att
frågan löses är av stor betydelse
för möjligheterna att trygga och
effektivisera de demokratiska arbetsformerna.
Beträffande statsstöd till de politiska partierna kan givetvis alltjämt principiellt sägas, att dessa
inte får bli beroende av staten. Om
detta inträffade, skulle demokratiens livsnerv bli hotad. Men samtidigt är det givetvis helt otillfredsställande, att de politiska partierna, de främsta uttrycken för
olika åsikter, på sätt som nu sker
skall tvingas att arbeta med löjeväckande små resurser. Samtliga
partier torde i dagens läge inte ens
ha de resurser som en enda av våra
större dagstidningar äger. Hur skall
under sådanaomständigheter de politiska partiernaöverhuvudtagetens
kunna verka som opinionsbildare
i någon större utsträckning? De
blir också mer eller mindre beroende av sina finansiärer. Det socialdemokratiska partiet är för sin
existens på nåd och onåd utlämnat
till fackföreningsrörelsens välvilja,
och de borgerliga partierna är helt
beroende av de medel, som de kan
samla ihop på frivillig väg – från
enskilda, från näringslivet eller
som i centerpartiets fall från olika
jordbruksorganisationer.
En sådan avhängighet av faktorer,
som i största möjliga utsträckning
borde vara ovidkommande – helt
blir de det naturligtvis aldrig – är
inte rimlig. Ett direkt beroende av
staten är naturligtvis inte heller
tilltalande, men detta kan i vart
fall högst avsevärt begränsas om
vi får en genomtänkt utformning
av statsstödet. I diskussionen har
föreslagits bidrag i förhållande till
antalet väljare som vid ett tidigare
val stödde de olika partierna. Detta
är en väg att gå, som dock samtidigt också kan medföra en förstärkt institutionalisering av en i
och för sig redan otidsenlig partistruktur. En annan möjlighet vore
att ge medborgarna rätt till skatteavdrag för medlemsavgift till ett
politiskt parti, maximerad till låt
oss säga 100 kronor. Detta skulle
leda till en ökad avgiftsfinansiering
av partierna, i princip en sund utveckling, som också sannolikt skulle kunna leda till ökat politiskt intresse från människornas sida. På
så sätt skulle man också kunna undanröja behovet av direkt statsstöd
i någon större omfattning. Och när
människorna inte längre genom sitt
medlemskap önskade vidmakthålla
ett speciellt parti, skulle det inte
heller på konstlade vägar – genom
statsstöd – hållas på fötter. Mot
detta kan invändas, att en medborgares partipolitiska tillhörighet i
sådant fall skulle riskera att bli
känd, men häremot kan invändas,
att om en enskild person absolut
vill slå vakt om sitt politiska inkognito, vore sannolikt förlusten av
90-100 kr (det skatteavdrag han
gick miste om) inte av avgörande
betydelse för honom. Erfarenheten
har också lärt, att de människor
som genom direkt medlemskap stö-
der ett visst parti i regel inte gör
någon större hemlighet av det.
Ingen kontroll
Givetvis kan också många andra
alternativ diskuteras. Det kan också bli fråga om en kombination av
olika åtgärder. Det väsentliga är
dock att stödet får en sådan utformning, att ingen som helst
kontroll kan komma ifråga av partiernas inre verksamhet eller medlemsregister. Man kan ta lärdom av
just den mycket bristfälliga utformning som stödet till de politiska ungdomsorganisationerna har
fått, där kontroll från skolöverstyrelsens sida inte är utesluten och
där också- teoretiskt i vart fall –
stora möjligheter yppar sig att manipulera med medlemssiffrorna.
En annan erfarenhet, som kan
göras från samma verksamhetsfält,
är frågan om stöd bör utgå också
till antidemokratiska rörelser som
kommunistpartiet. Detta bör en
gång för alla besvaras med ja eller
nej, så att man slipper från ett
hymlande av det slag som gäller för
det kommunistiska ungdomsförbundet, ”Demokratisk Ungdom”,
som anser sig självt ”demokratiskt” (helt säkert utgående från
kommunistisk terminologi) och
därmed av skolöverstyrelsen föreslås få komma i åtnjutande av allmänna medel.
51
De båda övriga frågorna, radions
och televisionens ställning samt
eventuellt stöd till partiernas press,
måste sannolikt ställas i direkt relation till varandra, om någon vettig lösning skall kunna åstadkommas. En möjlighet vore att statsmakterna över budgeten anslog
medel till postverket, så att postdistributionen av tidningarna skulle kunna ske praktiskt taget gratis.
Men frågan är om detta kommer
att vara tillfyllest för socialdemokraterna, vilka är de enda som
egentligen har intresse av denna
fråga.
Det är inte uteslutet, att socialdemokraterna nu är så hårt trängda ekonomiskt, att de är beredda
att med vilka metoder som helst
driva igenom ett riksdagsbeslut om
statsstöd till pressen. Det förslag,
som skisserats om stöd via partjerna i förhållande till antalet väljare,
är dock för orimligt för att överhuvud kunna tas på allvar. Då förefaller det något mindre osmakligt
att ge stöd i förhållande till upplagestorlek, ehuru detta inte heller
har det ringaste med bärkraftigbeten att skaffa. Men om man på
socialdemokratisk sida skulle trotsa alla anständighet och ta till
extrema åtgärder, måste man på
den borgerliga sidan sätta hårt mot
hårt och tvinga socialdemokraterna
till eftergifter vad gäller radion
och televisionen.
Farhågorna inom t. ex . högerpressen borde kunna undanröjas i
och med att man lät den svenska
pressen upprätta ett eget reklamfinansierat radio- och televisionsföretag, varigenom eventuella annonsförluster för tidningarna direkt skulle kunna kompenseras
genom reklamintäkterna till radiooch TV-företaget. En sådan lösning
borde kunna accepteras av alla
52
parter. Det är också möjligt, att
det finns andra och bättre lösningar på detta problem. De får väl i så
fall diskuteras fram.
Under alla omständigheter är det
en illusion att tro att vi i längden
kan undvika reklamradio och reklam-TV i Sverige. Danskarna är i
dag översköljda av västtysk reklam. Den dag man från Köpenhamn
börjar reklamera i TV-sändningar,
som ses långt uppe i Sverige, är
våra möjligheter att stå utanför
borta. Därtill kommer att det skulle få allvarliga konsekvenser för
svenska företag, om de inte på lika
villkor skulle kunna använda denna form av reklam och konkurrera
med utländska firmor. I sammanhanget skall man också peka på
Radio Syds popularitet i Malmö-
området. Och det kan väl inte råda
någon som helst tvekan om att de
hårda domarna i olika instanser
mot detta företags ägare inte har
något som helst stöd i svenska folkets rättsmedvetande. Det har
sagts, icke utan rätt, att det i princip är fråga om samma kamp för
eterns frihet idag som för pressens
frihet på 1800-talet.
Det centrala är emellertid, att vi
får till stånd en samlad lösning av
alla de här berörda frågorna. Vad
som i det ena fallet är ointressant
för socialdemokraterna saknar i
det andra fallet varje intresse för
de borgerliga. För den skull får
man sannolikt försöka kompromissa, om man vill uppnå någon
lösning. Att en sådan kommer till
stånd ligger emellertid i samtligas
intresse, i demokratiens intresse,
om dess arbetsformer effektivt
skall kunna anpassas till de stora
förändringar som vårt samhälle
genomgått sedan andra världskrigets slut, och som det sannolikt
kommer att gå till mötes under den
närmaste framtiden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner