Print Friendly

Statsministerboxen: Trygger och Sandler nu åter i historien

Av Hans Wallmark | 2 juli 2010

Två av de i dag mest undanskymda namnen i raden över regeringschefer är högermannen Ernst Trygger och socialdemokraten Rickard Sandler. Tryggers namn signalerar, för de få som vet vem han var, bildning, överlägsenhet och en klassisk högerhållning. Sandlers namn hålls levande kanske främst för det han skapade i form av ABF, snarare än för vad han uträttade politiskt. Det skriver Hans Wallmark om de två tidigare statsministrarna.

Ernst Trygger

Det politiska minnet är kort. Det gäller inte endast sakfrågor utan också ledande personer. Redan med ett par årtiondens distans har vältalare, ministrar och potentiella statsrådsämnen fallit i glömska. I bästa fall räddas några till eftervärlden genom anekdoter eller historier om slagkraftiga kommentarer.
Inte ens det faktum att man haft landets främsta ämbete är en garanti. Bonniers serie med böcker om landets statsministrar under 100 år är ett gott initiativ att rädda några från att helt försvinna ur det gemensamma minnet.

Två av de i dag mest undanskymda namnen i raden över regeringschefer är högermannen Ernst Trygger och socialdemokraten Rickard Sandler. De nådde sina mest framgångsrika positioner ungefär samtidigt under 1920- och 30-talet och blev uppskattade utrikesministrar under de framgångsrika och i dag mer kända statsministrarna Arvid Lindman och Per Albin Hansson.

Rickard Sandler

Utanför den allra innersta kärnan i vissa studentkretsar och bland mycket konservativa personer finns det egentligen ingen som vet vem Ernst Trygger var – bland dessa politiska finsmakare antas det dock vara ett namn som signalerar bildning, överlägsenhet och en klassisk högerhållning som gick förlorad redan med Arvid Lindmans och ännu senare Jarl Hjalmarsons folklighet. Möjligtvis bland socialdemokratiska folkbildningsmänniskor hålls Rickard Sandlers namn levande, men inte för vad han uträttade politiskt utan för det han skapade i form av ABF (Arbetarnas bildningsförbund).

I den mån någon således alls i dag bryr sig om Trygger och Sandler är det därför att de förvandlats till bilder av personer på vilka egna tankar och politiska hållningar kan projiceras.

Något oväntat var kanske att kulturjournalisten MarieLouise Samuelsson gavs uppdraget att teckna porträttet av Ernst Trygger. Den konservativa hållning han hyste med stark nationalism i samband med unionsupplösningen 1905, goda kontakter med hovet och särskilt drottning Victoria samt hans vilja att införa spöstraffet i Sverige förvånar författaren. Ernst Trygger var ofta medveten om att han blev nedröstad men markerade med högburet huvud att i vart fall någon höll fast vid det gamla.

Ärligt talat framträder bilden av en vresig äldre herre. Han tycks också vara avundsjukt klar över Arvid Lindmans tilltagande charm som politisk ledare för de borgerliga krafterna i Sverige. Detta är ju vid den tiden då det fanns en förstakammarsal i vilken Ernst Trygger ruvade och ett mer tydligt folkvalt organ i andrakammaren där Lindman dominerade. Det dröjer till han är över 66 år innan han erbjuds plats i regeringen, och då som statsminister 1923-24

Detta sker vid tiden för stora försvarsdiskussioner. Ernst Trygger försöker behålla makten genom att kompromissa och förlorar därmed förtroendet i alla läger. För militärvännerna blir han en besvikelse och pacifisterna litar inte på honom. Med Per Albin Hansson som försvarsminister lotsas det katastrofala försvarsbeslutet igenom 1925 under Rickard Sandlers tid som statsminister 1925-26.

I årtionden utgör detta en politisk vattendelare. Men det var också ett högt risktagande då landets oberoende och självständighet hotades i samband med kriget 1939 där samme Per Albin Hansson fick använda all sin diplomatiska förmåga och krumbuktande gentemot Tyskland för att minimera skadeverkningarna av tidigare handlingar.

MarieLouise Samuelsson försöker med sin bok visa att Ernst Trygger var något av en feministisk föregångare då han tog strid för att även kvinnor skulle få bli professorer. Av olika skäl hade han velat se Elsa Eschelsson efterträda honom vid Uppsala universitet. Så blev det inte, tvärtom skulle det dröja decennier innan denna karriärväg öppnas.

En annan intressant iakttagelse som görs är att både Ernst Trygger och hans hustru Signe kommer från en mer normal medelklassbakgrund men att ärvda pengar sedan hjälper honom att snabbt klättra med arkitektritad villa med 28 rum i centrala Stockholm och större gård på landet. Pengar blir en viktig drivkraft och redan under sin livstid anklagas han för att blanda ihop politiska intressen med privata ekonomiska.

Ifall Ernst Trygger kan sammanfattas med orden ”rikedom, bildning och vett” är det nog endast det mellersta som är tillämpligt på socialdemokraten Rickard Sandler. Han tillhörde vänsterteoretikerna även om han med stigande ålder nyanserades. Däremot trodde han på kunskap och utbildning. Han älskade statistik och var en sann folkbildare.

Samtidigt är Rickard Sandler tillsammans med Zeth Höglund och en del andra på vänsterkanten exempel på personer bortretuscherade ur den socialdemokratiska historien för att få den att stämma med dagens syften. Nu beskrivs ju partiet gärna som demokratins införare och främsta försvarare. Verkligheten var ju den att långt in på 1930-talet fördes resonemang huruvida väpnad kamp eller de små stegens reformer var att föredra.

Det ironiska i sammanhanget är dock att Rickard Sandler som fick uppdraget att översätta Karl Marx till svenska och var ordförande i Socialiseringskommissionen sedan kom att anföra den idémässiga reträtten. I dag är ju tanken svindlande att det under många år under 1920- och 30-talet parlamentariskt bereddes hur socialismen bäst skulle införas. Det som av Sandler antogs vara en sporrande möjlighet blev gradvis med åren allt mer frågor för akademiska seminarieövningar.

1928 brukar nedsättande beskrivas i termer av året då kosackvalet genomfördes. Högern anklagas för att i övertoner ha beskrivit de faror som vänsterkrafterna utgjorde. Den breda allmänheten var orolig och övergav socialdemokrater och kommunister. Samtidigt blev detta en smärtsam upplevelse för yngre socialdemokrater som Rickard Sandler och den i Per T Ohlssons statsministerbok aldrig nämnde skicklige idépolitikern Rickard Lindström som vid partikongressen 1932 slutgiltigt tog strid med och ideologiskt nedkämpade de interna vänsterelementen.

Därmed vändes definitivt ett blad i historieboken och socialdemokraterna kunde konsolidera tiden vid makten fram till i dag då regeringstaktiska överväganden tvingat fram ett närmande till ett vänsterparti med kommunistiska inslag.

I några historieböcker noteras att Rickard Sandler som utrikesminister var villig att stödja Finland när republiken attackerades av Sovjetunionen 30 november 1939. Men några trupper blev det inte och han lämnade regeringen. Han hade blick för Norden och hur sammanflätade länderna runt Östersjön är med varandra. Detta var ju också vid en tid då Finland var mycket ung som självständig nation.

Där finns två viktiga bidrag i Sandlers gärning som har aktualitet i dag: Norden och Östersjöområdet som en väsentlig del av svensk försvars- och säkerhetspolitik och behovet av ideologisk tydlighet mot kommunismen oavsett om den presenteras i sin rena form eller det görs försök att dölja idégrunden.

Redaktör Hans Wallmark är riksdagsledamot (M) i kulturutskottet och Nordiska rådet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner