Print Friendly

Stat och kyrka

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STAT
OCH KYRKA
FRÅGAN om statens och kyrkans samliv har under de sista
åren på ett påfallande sätt i vårt land fått en minskad aktualitet,
samtidigt som den i andra länder blivit mer brännande än den varit på århundraden. Ett par händelser under den sista vintern ha
medfört en hälsosam påminnelse om att den icke heller hos oss fått
en slutgiltig lösning, som skulle avlägsnat alla möjligheter till
akuta konflikter. Det må vara nog att erinra om dessa händelser.
En motion vid höstens kyrkomöte framställde kravet på en utredning om sådan förändring i lagen om vigsel, att kyrklig vigsel
icke skulle kunna påfordras, där dess utförande syntes kränka
kyrkans uppfattning av äktenskapets helgd. Motionen föll, men
hann dock att utlösa en nästan enstämmig kör av protester i pressen: vad som för många av kyrkans allvarligaste tjänare stod som
ett samvetskrav, betecknades som oförenligt med kyrkans ställning
i samhället. Frågans behandling i kyrkomötet har givit anledning
till en motion vid årets riksdag, vari krav framställes på införande
av obligatoriskt civiläktenskap. Ett svenskt domkapitel har sett
sig nödsakat att i laga ordning söka stävja en prästs omgestaltning av kyrkans gudstjänstordning på några av dennas mest vitala punkter. Detta stämplas i ett par inflytelserika tidningar som
utslag av den svartaste reaktion och ett olidligt samvetsförtryck,
och ger anledning till motioner i riksdagen, som syfta till a tt
sönderbryta kyrkans liturgiska ordning och att göra stiftsstyrelsernas disciplinära befogenhet illusorisk.
Man bör kanske icke överdriva räckvidden av dessa händelser.
Men utan tvivel äro de en allvarlig erinran om lägets ömtålighet.
En svensk kyrkakristen kan därvid icke undgå att till förnyad och
allvarlig prövning upptaga de invändningar mot förbindelsen mellan stat och kyrka, som hans frikyrkliga bröder icke tröttnat att
framställa. Det kan vara nyttigt att han så gör, ty det påminner
honom därom, att den svenska kyrkan icke för sin tillvaro är be- 89
dolliii
Stat och kyrka
roende av den nuvarande ordningen. Den existerar icke genom
statens nåd utan i kraft av sin Herres uppdrag. Den kyrkokristne,
vars tankar vi här följa, kan väl icke acceptera de principiella invändningar, som äro grundvalen för den frikyrkliga ståndpunkten,
ty det måste stå för honom klart, att en kristen kyrka ofta har
existerat i förbindelse med en stat, och att den kan leva i sådan
förbindelse, likaväl som utan den, men han kan väl fråga sig, om
icke kyrkan genom statsförbindelsen faktiskt får sin frihet så beskuren, tvingas till så många främmande hänsyn, frestas till en
sådan konformitet med ett världsligt väsen, att hon riskerar att
förlora sin kristna halt och därigenom sitt egentliga existensberättigande som kyrka. Han kan icke utan allvarlig beklämning betrakta skilsmässans möjlighet, ty för honom äro de gamla orden
om »Sveriges majestät och Guds kyrka som därutinnan vilar» icke
blott en klingande fras ur det förgångna, de äro en symbol för den
särskilda helgd och höghet, som den svenska staten alltifrån medeltidens gryningstid hämtat därav, att den sagt sitt ja till den
kristna traditionen och så låtit vårt lands andliga historia intecknas i den linje, som går över Sinai och Golgata. Han kan icke
heller vara nog verklighetsfrämmande att förneka de stora fördelar också för kyrkans andliga gärning, som prästens ekonomiskt
och rättsligt tryggade och självständiga ställning medföra. Tacksamt måste han erkänna, att den svenska statsmakten icke minst
under de sista åren ägnat åt kyrkans angelägenheter en klok och
omtänksam omsorg, som, enstaka missgrepp till trots, dock icke
inneburit något förträngande av hennes andliga frihet. Det kan
vara nog att erinra om det enträgna arbete, som nedlagts på
psalmboksfrågans lösning. Men framför allt måste den kyrkakristne räkna med de alldeles särskilda möjligheter, som statsförbindelsen medför för kyrkan att med evangeliets budskap nå hela
folket, icke minst de vilsegångna och förkomna. Hennes rätt och
plikt att söka nå alla landets innevånare med evangeliet är en symbol och en form för Guds förekommande nåd. Här ligger den
religiösa motivering för folkkyrkan, som det varit biskop Einar
Billing förunnat att utforma och inpränta i den svenska kyrkans
medvetande.
Men väl kan det vara skäl att ställa frågan, om kyrkan alltjämt
äger en sådan ställning i folkets liv, att dess nuvarande rättsliga
förbindelse med staten kan försvaras. Det skulle behövas en ingående analys av det andliga läget för att ge ett slutgiltigt svar.
90
Stat och kyrka
Det räcker härvid icke att peka på en del tomma kyrkor eller på
en mångenstädes obruten sed i fråga de kyrkliga handlingarna.
Svaret kan ej ges enbart med hjälp av statistiskt material. Då det
gäller andliga verkligheter har man att räkna icke i första hand
med mätbara kvantiteter, utan med skapande krafter. Här må det
ursäktas den, som i Sveriges kyrka har sitt andliga hem, att han
med tacksamhet tänker på den märkliga förnyelse, som denna
kyrka genomgått under den senaste generationen och som trots
tidens vanskligheter och sekulariseringsprocessens fortgång gjort
henne till en aktivare faktor och låter henne med nytt mod blicka
framtiden tillmötes. Ej minst är det en anledning till tacksamhet
att iaktta, hurusom den mur av misstro och fördomar, som tidvis
isolerat henne från arbetarvärlden, mångenstädes genombrutits.
A andra sidan kan man ha anledning att fråga, om staten har ett
sådant kapital av andliga tillgångar, att det kan vara rådligt att
göra sig urarva i den kristna traditionen, med dess säregna förmåga att besjäla rättssamhället och binda samman individerna till
en levande enhet – bortsett från den ödeläggande splittring, som
en akut kyrkostrid skulle medföra. Vilken andlig makt skulle här
kunna träda i kyrkans ställe1
Vissa betingelser måste dock ställas från båda sidor, om bandet
skall kunna bevaras. Ej minst gäller det för kyrkan att för sig
klargöra konsekvenserna därav, att hon icke som i forna dagar
kan göra anspråk på att bestämma hela folkets andliga liv. Det
har varit till hennes skada, att den legala förpliktelsen till hennes
ordningar i vårt land så länge överlevde den inre enheten. Nu bör
hon ha lärt sig att icke eftertrakta någon annan auktoritet än den,
som evangeliet självt skänker, ingen större ära än den att i medgång och motgång, genom ont rykte och gott rykte utföra sin
Herres ärenden. Hon får icke heller glömma, att hennes förbund
med den svenska staten ställer särskilda krav på hennes lojalitet
och hennes tjänst, och ålägger henne en redobogen villighet att tillmötesgå de rimliga anspråk, som samhället kan ställa, så länge de
ej göra otillbörligt intrång på hennes egentligaste uppgift.
staten åter måste inse, att den icke har att regera i själens värld
och att den inre friheten för kyrkan är ett livsvillkor. Det måste
bli alldeles klart, att detta är ett oeftergivligt krav. Kyrkan kan
vara till endast som ett redskap för den Gud, som i evangeliet
uppenbarat sin vilja och tillbjudit sin nåd. H ur än tider och tänkesätt skifta, här har kyrkan sin oföränderliga grundlag. Utan att
91
Stat och kyrka
förneka sitt väsen och svika sin kallelse kan hon icke i sin rent
andliga gärning låta sig bindas av någon annan myndighet. Då
det på de yttersta av dessa dagar i tonfall, som man trodde höra
det förgångna till, förkunnats, att den svenska kyrkan kan köpa
sin existens endast genom att låta göra sig till den sekulariserade
kulturstatens organ, då man vill för staten hävda rätten att diktera, vad kyrkan får lära och icke lära, göra och icke göra, också
då det gäller hennes innersta och heligaste handlingar, då måste
man fråga sig, om dessa reformivrare fullt besinnat innebörden i
sina ord- eller om de verkligen satt som sitt mål att tvinga kyrkan att kämpa för sitt liv för att undkomma det kvävande greppet.
Man kan icke undgå att med undran och beklämning se, hur män,
som väl dock vilja gälla som toleransens väktare, finna behag i
att smäda ting, som många av deras landsmän med djupt allvar
hålla heliga. Det program, som ledareskribenterna i »Ny Tid» och
»Socialdemokraten» uppställt för sin kyrkopolitik, har en slående
likhet med det tredje rikets religionspolitik. I båda fallen är må-
let att göra kyrkan till redskap för en för kristendomen främmande ideologi, hur olika dennas innehåll än bestämts. Några så
våldsamma ingrepp i kyrkans gudstjänstliv, som nu av svenska
tidningar påyrkats, ha dock knappast ifrågasatts av den tyska
statsmakten. Väl kan man fråga sig, hur mycken vikt, som bör
läggas vid de här behandlade tidningsartiklarna. Det är ingalunda meningen att framkalla en onödig skräckstämning. Men det
är allvarligt nog, att tidningar, som påverka tusentals svenskars
åskådning, med sådan iver framfört dessa meningar. Det kan vara
nog för att påminna oss därom, att kyrkan icke heller i vårt land
har någon garanti för en beständig fred. Att hon blir föremål för
angrepp, är i och för sig icke ägnat att förvåna. Snarast skulle
motsatsen vara oroande. Den kyrka, som icke väcker anstöt eller
möter motstånd, kan med skäl misstänkas för att ha kommit så
långt i konformitet med denna världens väsen, att hon blivit likt
saltet, som mist sin sälta. Härmed är givetvis ingalunda sagt, att
icke kyrkan behöver ödmjukt och uppmärksamt lyssna till all saklig kritik. Det är blott alltför mycket i hennes ordning och i hennes gärning, som behöver granskas och förbättras. Vi behöva förvisso en förnyad, eller rättare en fortgående reformation. Behovet
av en sådan kan väl av utomstående påpekas. Men reformationen
själv kan endast komma inifrån, från hjärtan, som i ödmjuk nitälskan för Kristi sak ställt sig själva under evangeliets dom.
92
Stat och kyrka
Också en revision av kyrkans rättsliga ställning kan väl behöva
övervägas. Men de åtgärder, som här skulle svara mot det verkliga läget, måste ge kyrkan större och icke mindre möjligheter att
vara sig själv, att i allt, som hör till hennes inre liv, följa de normer, som äro givna i evangeliet. Det skulle därför vara hög tid,
att den s. k. biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte, som i ett
kyrkopolitiskt program omsatte »den religiöst motiverade folkkyrkans» ide och i dennas eget intresse krävde rätten till fritt utträde,
omsider bleve föremål för allvarlig prövning. Det vore ingalunda
orimligt, om en lindring medgåves i det oinskränkta vigseltvång,
som för många prästers samveten är en tung börda, och som på
sitt sätt gör kyrkan medansvarig för den fortgående nivellering
av äktenskapsbandets helgd, som nu gällande lagstiftning snarare
främjat än motverkat. Det vore icke heller en obillig begäran, att
som appellationsinstans för mål rörande kyrkans inre gärning, i
förkunnelse och sakramentsförvaltning, en instans skapades, som
gåve utrymme även för teologisk och kyrklig sakkunskap. Det
kunde gå enkelt nog genom att för dessa mål förstärka högsta
domstolen med ett par prästerliga bisittare i analogi med vad som
redan är fallet, då den fungerar som överinstans för de militära
domstolarna.
Åven om den svenska kyrkoledningen i stor utsträckning lyckats
med den svåra och grannlaga uppgiften att så långt möjligt regera
endast med ordets medel, kan dock en rättslig ordning, ett kyrkligt domsväsen icke helt undvams. Det måste finnas någon möjlighet att förhindra, att en präst genom godtyckliga avvikelser
från den fastställda gudstjänstordningen kränker kyrkans ordning och församlingens rätt. Jag tar mig i detta sammanhang friheten att.anföra ett par stycken ur ett i Lunds domkapitel detta år
avgivet yttrande:
»Den enhetliga liturgiska ordning, som under århundraden varit för
den svenska kyrkan utmärkande, har sitt värde främst däri, att den,
oberoende av tidsriktningarna, frambär kyrkans objektiva budskap
och därigenom utgör ett korrektiv och ett komplement till den muntliga förkunnelsen, som städse måste präglas av personernas och lärotypernas växling… Kravet att lagfäst ordning skall med laga medel upprätthållas får hos en evangelisk kyrkostyrelse förvisso icke
utesluta en varsam h~insyn till ömtåliga samveten. Den ofrånkomliga
spänningen mellan det kristna samfundets i historiska symboler uttryckta budskap och den enskildes personliga övertygelse kan väl
stundom stegras till en allvarlig samvetskonflikt. Men förekomsten
93
Stat och kyrka
av en dylik får tillkännages i en annan form än genom öppet trotsande av fastställd ordning och åtagna förpliktelser.
Hävdandet av handbokens förbindande karaktiir har i en evangelisk
kyrka sitt komplement i övertygelsen, att varje formnlär är ett ofullkomligt käril för evangeliets innehåll. Det skulle föra för långt att
söka utveckla innebörden i denna sats. Det må endast här uttalas, att
då den apostoliska tron sättes i gudstjänstens medelpunkt, så sker
detta icke emedan den skulle vara det fullkomliga uttrycket för varje
kristens eller varje prästs personliga åskådning, ej heller därför att
den skulle vara en skriften överordnad troslag, där varje nttryck
skulle äga en absolut oeh inspirerad auktoritet, utan därför att den,
liksom i en rad lapidariska rubriker, uppsamlar skriftoBs budskap
om Guds g·ärning i Kristus, den gärning, som kyrkan är till för att
förkunna för varje nytt släkte.»
Den som med sakkunskap och oförvillat omdöme granskat dc
svenska stiftsstyrelsernas tillsyn över prästerna, vet väl, att de
snarast synda genom alltför stor tolerans, och att det är agitatorisk förvrängning av fakta att här tala om förföljelse, inkvisition och ljusskygg reaktion. Men det borde för det sunda och oförvillade förnuftet stå klart, att den som bryter mot lagfäst ordning
och de förpliktelser, han åtagit sig vid tillträdet till sitt ämbete,
ej kan vänta att detta blott skall ignoreras av de myndigheter,
som ha att övervaka denna ordning. Vår gudstjänstordning är
ingalunda ofelbar. På flera punkter och ur olika synpunkter är
den i behov av förbättring. Det är var och en obetaget att här
framställa de krav, som kunna synas honom motiverade och angelägna. Det är ingalunda uteslutet att den kunde ge utrymme för
flera alternativ, för så vitt de äro ägnade att ge ett rikare, mer
nyanserat uttryck för evangelisk kristendom och större liv och
rörlighet åt gudstjänsten. Men här som överhuvud taget, då det
gäller uttrycken för ett samfunds liv, skulle den fullständiga friheten för den enskilde att följa sina infall leda till samfundslivets
upplösning. Därför måste kravet på lojalitet mot den en gång
fastställda gudstjänstordningen vara absolut – vilket dock icke
behöver innebära någon småaktig petighet i mindre väsentliga detaljer. För de allra flesta präster i den svenska kyrkan torde denna
ståndpunkt vara ganska självklar. Alldeles särskilt är detta väl
fallet med den yngre generationen. Den som är i innerlig hängivenhet bunden vid det evangelium, han som kyrkans tjänare har
att förkunna från altare och predikstol, förnimmer den fasta liturgiska ordningen snarast som ett värn för sin inre frihet och som
94
Stat och kyrka
en hjälp till frimodighet. Han vet sig gå icke sina egna utan en
Annans ärenden.
Denna innerliga hängivenhet, denna bundenhet i det centrala är
en nödvändig förutsättning för inträdet i kyrkans tjänst. Om
denna inre solidaritet med kyrkans budskap sedermera skulle gå
förlorad, så kan för visso en tragisk konflikt uppstå mellan en ärlig
övertygelse, som är värd all respekt, och den kyrkas ordning och
lära, som man är pliktig att tjäna. En sådan konflikt kan leda
till att en präst icke längre kan med gott samvete inneha sitt ämbete. Det ligger utan tvivel något för rättskänslan motbjudande
däri, att en sådan konflikt nu icke kan lösas utan förlusten av lön
och pensionsrätt, måhända på en punkt i livet, då det är för smit
att söka utkomst på annat håll. Det skulle därför vara synnerligen önskligt, att sådana konflikter kunde lösas på ett mjukare
sätt. Det kunde ske genom att under betryggande garantier för
missbruk bereda möjlighet till förtidspensionering. Detta är utan
tvivel en framkomlig väg för en verkligen önskvärd »humanisering» av den kyrkliga lagstiftningen.
Det skulle å andra sidan vara av behovet påkallat att ge stiftsstyrelserna ökade möjligheter att genom disciplinära åtgärder i
mindre uppseendeväckande och sträva former främja det kyrkliga
arbetets effektivitet. Den nuvarande ordningen är alltför negativt
inställd, då den endast tar sikte på vad som kan rubriceras som
»ämbetsbrott» i den ena eller andra meningen. Här äro också kraven på juridiskt bindande bevisning så stora, att en lagstiftning,
som på papperet kan förefalla rigorös, i själva verket blir ineffektiv. Så kan en prästs livsföring vara sådan, att den undergräver
aktningen för kyrkan och gör honom otjänlig att utöva den andliga vården av en församling, men så länge det icke genom vittnesförhör kan styrkas, att denna livsföring väckt »allmän förargelse», har stiftsstyrelsen ingen .möjlighet till någon straffåtgärd.
I dessa dagar diskuteras i den engelska kyrkoförsamligen som bäst
en lag om »negligent incumbents», och det ifrågasättes därvid att
skapa ett slags stiftsdomstolar, som ha ett visst släkttycke med de
svenska domkapitlen i deras nya sammansättning. Vi kunde ha
anledning att överväga, om icke dessa våra nyligen reformerade
stiftsstyrelser borde få något vidgade befogenheter, som gjorde det
möjligt för dem att utan ett formellt judiciellt förfarande, men ej
heller enbart i de paternella förmaningarnas vaga form tillhålla
prästerskapet att efter måttet av sina krafter verkligen arbeta på
95
Stat och kyrka
uppbyggandet av sina församlingar. Nu äro prästens försummelser i hans officiella ämbetsplikter, särskilt med avseende på kyrkobokföringen och i synnerhet hans befattning med lysning och
vigsel, noga övervakade och bestraffas av världslig rätt. Men inom
området för hans rent andliga gärning är den rena försumligheten
oåtkomlig, så länge de rent legala plikterna med avseende på gudstjänster och ämbetsförrättningar iakttagas.
Den som fått sin historiska skolning under Harald Hjärnes lmteder, återkommer vid studiet av dessa problem städse till de
satser, vari han i slutet av sina klassiska föreläsningar om »Stat
och kyrka» sammanfattar sin syn på den inre dialektiken i dessa
samfundsbildningars förhållande till varandra. Han framhåller
här, hur en statsmakt, som vill sörja även för ungdomens fostran
och folkets andliga hälsa, vårda rätten och utöva filantropisk verksamhet, icke kan underlåta att »även använda och vädja till så-
dana krafter, som falla inom det kyrkliga området». Hjärne
fortsätter:
»Huru än dessa krafter månde uppfattas å ömse sidor, måste alltid
de ledande grundsatserna för samhällsarbetets skötsel och fördelning
förbliva outtömliga källor till konflikter ej blott emellan olika partier
inom staten, emellan olika religioner, kyrkor och sekter, emellan
kyrkliga och värdsliga riktningar, utan ock emellan statsmakten så-
som sådan och den i kyrkan eller kyrkorna levande kristendomen.
Men för kristendomen gäller det alltjämt liksom från första början,
att dess förkunnelse måste vara och förbliva ‘för judarna en förargelse och för grekerna en galenskap’.»
Frågan om kyrkolagens revision står åter på dagordningen –
det sista genomgripande försöket gjordes år 1873. Det ledde endast
till partiella reformer. Visserligen är det nu närmast en kodifikation av gällande rätt, som åsyftas. Men det kan med fog ifrågasättas, om en sådan kan företagas utan en mera ingripande revision än kyrkomötet avsett med sin framställning. Det skall må-
hända visa sig, att revisionen blir mest oundviklig just på de områden, som beröra principerna för statens och kyrkans inbördes
förhållanden, och som nu till icke ringa utsträckning regleras
mera av sedvanerätt än av den delvis föråldrade skrivna lagen. I
varje fall måste en revision av kyrkolagstiftningen bygga på en
klar uppfattning av det mått av frihet, som kan medgivas kyrkan
utan att statens verkliga intressen trädas för nära. Varje försök
att återföra utvecklingen till’den strängare form av statskyrklig- 96
Stat och kyrka
het, som det karolinska enväldet försökte, men blott delvis lyckades skapa, måste a priori betecknas som en hopplös repristination.
Det kräver som sin förutsättning en patriarkalisk statsabsolutism,
begränsad endast av överhetens accepterande av skriftens och bekännelsens auktoritet, och en fullständig kongruens mellan det
världsliga och det andliga samfundet, som båda höra det förgångna till.
Att skapa en ordning, som gåve åt kejsaren hans rättmätiga
tribut, men bevarade åt Gud vad som honom tillhör, som reducerade till ett minimum den spänning mellan stat och kyrka, som
aldrig kan och bör helt upphöra, skulle förvisso vara ett lagstiftningens mästerprov, ett bevis på en politisk mognad och en andlig
klarsyn, som blott alltför sällan i historien förenats. Skall försöket
vågas, kräver det stor omsorg och stor ödmjukhet. Mycket kan
vinnas, men oersättliga värden stå här på spel.
Y ngve Brilioth.
97

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner