Print Friendly

Spionaffären

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SPIONAFFÄREN
Varje år avslöjas i västerlandet ett
antal spioner och förrädare, vilka
gått Sovjetregimen tillhanda med
upplysningar om det egna landets
försvarsanstalter. Atomforskningen
har som bekant varit ett viktigt
objekt för liknande verksamhet och
en rad vetenskapsmän och befattningshavare i allmän tjänst har
under den gångna tiden flytt till
Sovjet och fått asyl hos sin uppdragsgivare. Och även i vårt land
har det några gånger visat sig, att
det finns medborgare, som av snöd
vinningslystnad är beredda att sälja
viktiga försvarshemligheter. Men i
intet fall torde denna verksamhet
ha varit av den art och omfattning
som i Wennerström-affären.
överste Stig Wennerström hör
utan tvekan till de »stora» förrä-
darna, även mätt med internationell
måttstock. Det är ju här fråga om
en hög svensk officer som hänsynslöst utnyttjat sin förtroendeställning och sin i tjänsten naturliga
tillgång till viktiga försvarshemligheter för att sälja dessa till Sovjet.
Han kan därigenom ställas vid
sidan av sådana i historien beryktade män som general Benedict
Arnold – förrädaren vid W est
Point under det nordamerikanska
frihetskriget – och översten Redl
– chefen för det österrikiska underrättelseväsendet, vilken före
första världskriget utövade spionage för Rysslands räkning. Men
Arnold verkade under ett inbördeskrig, då lojalitetskänslan gentemot
den unga amerikanska republiken
icke ännu vuxit sig stark, och Redl
var utsatt för utpressning, baserad
på ryssarnas kännedom om hans
ömtåliga personliga omständigheter. W eonerströms gärningar syns
däremot ha varit dikterade uteslutande av snöd ekonomisk vinningslystnad.
Vi vet inte ännu, hur mycket
W eonerström har lämnat ut till
sina uppdragsgivare i Moskva, men
med hänsyn till de möjligheter han
haft att skaffa sig tillgång till försvarshemligheter, finns det anledning befara, att den skada som
åstadkommits är avsevärd. Det kan
komma att ta åtskillig tid och kosta
svenska folket stora summor, innan denna skada har blivit reparerad. Om vi betänker, hur mycket.
det svenska folket årligen offrar
för att upprätthålla ett starkt försvar – förutsättningen för vår
alliansfria politik – och vilka oerhörda risker spionverksamheten
inneburit i händelse av krig för
dem som har att försvara vårt land,
240
ja för hela folket, framstår gärningen som ett avskyvärt dolkstyng i ryggen på nationen.
Avslöjandet kom som en chock
för oss alla. Hur var det möjligt, att
Wennerström i åratal från viktiga
poster inom försvaret och utrikesförvaltningen kunnat bedriva detta
spioneri utan att bli upptäckt? Och
hur kunde man ge honom fortsatta
uppdrag, sedan de närmast ansvariga statsråden blivit informerade
om att det fanns anledning till
misstankar mot honom? Och var
det rimligt att hålla statsministern
i okunnighet om dessa misstankar
ända till det ögonblick för några
månader sedan då säkerhetspolisen
stod i begrepp att slå till för att
stoppa vidare förräderi från Wennerströms sida?
säkerhetstjänsten har av allt att
döma utfört ett gott arbete för att
få Wennerström fast. Ihärdigt och
målmedvetet har den fullföljt sina
undersökningar från den stund då
det uppstod misstankar mot honom. Att den icke tidigare lyckades
få full klarhet om de verkliga förhållandena, beror givetvis på de
speciella svårigheter som stod i
samband med W ennerströms ställning och arten av hans arbete i
tjänsten.
Däremot kan det starkt ifrågasättas, om de ansvariga ledamö-
terna av regeringen tagit tillräckligt allvarligt på frågan, när den
aktualiserades, och om inte en viss
valhänthet och nonchalans präglat
deras handläggning av ärendet. Det
är från sådana utgångspunkter som
spioneriaffären blivit en politisk
fråga. Om något ansvar skall utkrävas, även mot någon annan än
Wennerström själv, så är det just
på det parlamentariska planet, och
frågan gäller då – oavsett politiken i övrigt – huruvida regeringen
kan anses ha med tillräcklig kraft
bevakat rikets intressen i förevarande sammanhang. Det är givetvis
inte möjligt, särskilt på nuvarande
stadium av polisutredningen, att utlämna till offentligheten vad som
kommit fram beträffande Wennerströms brottsliga verksamhet. Men
ur demokratisk synpunkt sett har
vårt folk rätt att få veta, när misstankarna mot honom hade uppstått,
vad regeringens enskilda ledamöter
vidtagit för åtgärder i anledning
därav, samt vilka skäl som förelegat för regeringen att, trots säkerhetspolisens upplysningar, ge Wennerström fortsatta uppdrag i positioner som uppenbarligen kunnat
innebära ytterligare risker för
rikets säkerhet. Detta är så naturligt, att det icke borde behöva diskuteras. Så mycket märkvärdigare
ter sig därför de antydningar av irritation som yppat sig på regeringshåll över att oppositionen »Vill göra
politik» av affären.
Frågan huruvida ett eller flera
statsråd misskött sina åligganden
eller gjort sig skyldiga till felaktiga
och för vårt lands säkerhet farliga
bedömningar är just ett politiskt
spörsmål, till vilket riksdagen och
inom densamma oppositionen har
att ta ställning. Det var exempelvis
därför också fullt i sin ordning att
högerledaren professor Heckscher
begärde upplysningar om W ennerströms roll vid tillkomsten av den
s. k. Unden-planen, så helt utformad
och iscensatt i strid inte bara mot
svensk parlamentarisk praxis utan
även mot Sveriges grundlag och
därtill, enligt vad som numera
framkommit, helt utan försvarsledningens hörande. Förutvarande utrikesministern Unden gjorde sannerligen inte regeringen och sig
själv någon tjänst med det sätt på
vilket han sökte komma ifrån
spörsmålet. Man fick snarare intrycket – med rätt eller orätt –
att detta just är en av de verkligt
sjuka punkterna i denna bedrövliga
härva.
statsministern fann tydligen
omedelbart efter avslöjandet av
spioneriaffären, att det från något
håll skulle kunna sättas ifråga,
huruvida enskilda regeringsledamö-
ter, kanske också enskilda myndigheter som varit i kontakt med ärendet, handlat riktigt, och tillsatte
därför en juristkommission för att
närmare studera denna sida av
saken. Med full förståelse för hans
helt naturliga önskan att kunna
presentera en utredning därutinnan, som bär prägeln av noggrannhet och objektivitet, frågar man sig,
om inte ansvarsfrågan, i vad den
berör regeringen och dess enskilda
ledamöter bör behandlas i grundlagsenlig ordning av riksdagens
konstitutionsutskott. Det är dock
241
direkt inför riksdagen som regeringen har att redovisa för sina åtgöranden och inte inför någon sorts
kommission, som saknar allt stöd i
författningen. Och när det sistnämnda alternativet trots allt valdes, hade det onekligen varit naturligt att bereda riksdagen och därmed oppositionen tillfälle att deltaga i kommissionens arbete. Regeringen har icke stärkt sin position
genom att emotsätta sig de yrkanden som framställts från oppositionspartiernas sida i sådant avseende.
Oavsett detta är det riksdagens
skyldighet att vid första tillfälle
som erbjuder sig begära utförliga
och klara besked från regeringen
rörande dess handläggning av frå-
gan under de gångna åren. Vårt
folk har rätt att kräva att så sker.
Oppositionspartierna bär härvidlag,
med hänsyn till sina parlamentariska uppgifter, huvudansvaret.
Samtidigt måste vi emellertid hålla
klart för oss att föreliggande ansvarsfråga – en av de allvarligaste
som förekommit i vårt land i modern tid – icke gäller partier och
gruppintressen. Vad regeringen har
att på ett uttömmande och övertygande sätt visa är att från dess och
de enskilda statsrådens sida alla
rimliga anspråk på noggrannhet
och effektivitet blivit uppfyllda för
att garantera något som vi alla,
oavsett partitillhörighet, har gemensamt, nämligen kravet på rikets
säkerhet inför hotet i en orolig
värld.
.l
‘·.ot.;;

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner