Print Friendly

Sovjetunionens sönderfall var ingen tragedi

Av Gunnar Hökmark | 9 december 2016

Belavezja-överenskommelsen var början på slutet för en av världens mest brutala regimer i modern tid. Det gör den åttonde december till en dag att fira, menar Gunnar Hökmark, oavsett vad Kreml påstår.

Den 8 december är en historisk dag för det nya Europa som växte fram för 25 år sedan. Det var dagen då ledare för Vitryssland, Ryssland och Ukraina undertecknade den så kallade Belavezja-överenskommelsen. Den 8 december 2016 hade jag glädjen att få vara värd för ett firande av detta historiskt avgörande skeende, med deltagande av tre av de ursprungliga personerna som signerade överenskommelsen: Gennady Burbulis, dåvarande utrikesminister för den Ryska republiken, Stanislav Shuskevich, dåvarande president för det vitryska parlamentet samt Leonid Kravchuk, Ukrainas dåvarande president.

Överenskommelsen innebar att Ryssland, Vitryssland och Ukraina förenades i en gemensam vilja att låta de tre nationerna träda fram som egna fria nationer med en fördelning av det gamla Sovjetunionens legala förpliktelser. Den kommunistiska sovjetstaten Sovjetunionen avvecklades och i dess ställe trädde nya självständiga nationer fram.

Avtalet var början på slutet för en av världens mest brutala regimer i modern tid. Det förtryck och den terror som härjat över Europa sedan ryska revolutionen, som ledde till Sovjetunionens bildande 1922, upphävdes formellt. Den 25 december togs det slutliga beslutet i Högsta Sovjet och den kvällen halades den sovjetiska flaggan över Kreml för sista gången.

Därmed avvecklades det förtryck och den diktatur som Sovjetunionen konstitutionellt och de facto var. I sovjetstatens bojor kunde vare sig nationella identiteter, kultur, civilsamhällen eller ekonomier utvecklas utifrån sina egna bästa förutsättningar. Det var i Sovjetunionen den demokratiska centralismen som rådde utan någon av de friheter som hör demokratin till. Det gällde alltifrån människors tillhörighet till forskningen eller ekonomins grundläggande förutsättningar.

Det var början på en våg av europeisk demokratisering och frigörelse. Nationer tilläts återerövra sina nationella identiteter och den frihet som så länge hade kämpats för blev i den stunden verklig.

Det var också födelsen av ett nytt Ryssland. Under 69 år hade människorna i Ryssland levt under en av världens mest grymma regimer. Svält, utrensningar och avhumanisering. Den sovjetiska staten var för alla sina fångar ett fängelse utan nåd. Den gav upphov till vad som kom att kallas Homo Sovieticus; i dess samhälle fanns ingen respekt för individen och individens rätt utan alla var undersåtar till den högre makten.

Under senare år har företrädare för den ryska regimen allt starkare börjat hävda att “Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof” (Vladimir Putin 2005). Det framställs mer och mer av regimen för att vara en historisk sanning.

Det stämmer inte. Det vi påmindes om den 8 december var att 1991 också var ett år då en utveckling sakta började i Ryssland mot liberal demokrati och marknadsekonomi. Det var en instabil tid men det var också en tid då Ryssland var på väg att förena det bästa med dess stora historia och tradition till att vara en del av det Europeiska huset, med samma friheter och rättigheter för sina medborgare som i övriga Europa.

Det som har misslyckats är inte att en fruktansvärd diktatur störtats, utan Vladimir Putin. I stället för att modernisera Ryssland har han drivit det mot mörker och ny diktatur. Hans politik är så misslyckad att han räds demokrati var han än ser den. Det är därför den ryska regimen så hårdfört söker destabilisera resten av Europa. Det som hotar hans förtryck är frihet och frigörelse.

Sovjetunionen var ingen union utan en ockupation av stater inom ramen för en hårdför diktatur som inte tillät avvikelser eller någon frihet som kunde rubba statens mål för människorna. Det var en union som hölls samman med våld i stället för med demokrati och fria val.

Men trots att dagens Putinregim på många sätt har stängt möjligheterna för en modernisering och liberalisering av Ryssland är det självfallet en förhoppning och vision som ska leva. Ett Ryssland som är en del av Europas värdegemenskap är inte bara en god granne utan också ett mycket bättre land att leva i och ett samhälle som fullt ut kan ta vara på de möjligheter som landet bär på.

Jag fick möjlighet att påpeka att alla dessa löften och förhoppningar om en bättre framtid fortfarande finns där. Att göra en nation som Ryssland med dess historia, tradition och kultur till en stor kan bara ske i respekt för sina grannar, i fred med andra och i ett öppet samhälle med rättsstat och marknadsekonomi, i öppenhet och i partnerskap med det Europa man delar sin historia med. Ukraina kan bara förverkliga sina möjligheter genom öppenheten och friheten, liksom respekten för dess gränser under den fredsordning som råder i Europa sedan 1991. Och det samma gäller Vitryssland, som hör hemma i det europeiska huset och inte bör vara förvisad till en den utkant diktaturen gör den till.

Det är av uppenbara skäl långt kvar innan de alla möjligheter som Belavezja-överenskommelsen lade grunden för har infriats. Det är vår tids stora tragedi att det ännu inte har skett och årsdagen är en påminnelse om att möjligheterna fortfarande finns där, liksom om att historien ständigt kan ändras för att göra det möjliga verkligt.

Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker för Moderaterna

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner