Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Socialism – fascismens källa

Av Nils-Eric Sandberg | 16 september 2016

Fascism, nazism och kommunism prioriterar alla en stark stat med makt över medborgarna. Nils-Eric Sandberg analyserar tre ideologier med gemensam källa.

Fascism är vänsterns favoritinvektiv. Var och varannan som är lite liberal får etiketten fascist. Statsminister Löfven förklarade nyligen att Sverigedemokraterna består av nyfascister. En alarmerande tanke; om den stämmer ska ca 18 procent av svenska väljare vara fascister. Innebär det att de har Mussolini som politisk idealgestalt? Och vilka studier i politisk idéhistoria har lett Löfven till denna slutsats? Han måste ju ha läst på ordentligt för att få belägg för denna uppfattning.

Eller har han några rådgivare som vet något om detta? Sannolikt inte.

Begreppet fascism kopplas samman med begreppet höger. Samma gäller begreppet nazism. Kopplingen görs inte enbart av Aftonbladets kultursida utan även av journalister generellt. Fascism och nazism handlar om höger.

En första titt i den politiska idéhistorien visar att höger – dvs grovt menat partier som står för konservativ uppfattning – vill ha en begränsad statsmakt och klara skydd för medborgerliga rättigheter. Staten får inte utan vidare inkräkta på äganderätten, näringsfriheten, tryckfriheten. Grundtankarna finns samlade i den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 och bygger i sista hand på naturrättstanken som formulerades av stoicismen på 300-talet f Kr. Den ligger till grund för det rättighetstänkande som på upplysningstiden formulerades av de franska och engelska filosoferna – Voltaire, Condorcet, Montesqueiu, Locke, Mill.

Och detta rättighetstänkande konstituerar liberalismen vars grundtanke är att idén om individens frihet ska vara styrande i alla samhällsformer. I motsats till socialismen som i teori och praktik alltid sätter staten före individen.

Höger innebär begränsad statsmakt och individuella rättigheter. Vänster betyder att statens maktanspråk går före individuella rättigheter, som t ex äganderätt. Skyddet för äganderätt är utomordentligt svagt i den svenska grundlagens rättighetskapitel, RF 2. Skyddet finns, formellt, men kan alltid inskränkas ”för att skydda angelägna allmänna intressen”. Det senare begreppet definieras inte; alltså är riksdagsmajoriteten fri att i vart fall välja definition.

Grundlagen stadgar att alla har ”rätt till arbete”, men säger inte att alla har rätt till att behålla inkomsten av arbetet.

Det svenska skattesystemet har ingen övre gräns för skatteuttaget. Och det säger därmed att staten i princip äger all inkomst; medborgarna får behålla något av sin inkomst endast i de fall staten medger detta. ”Fri- och rättighetskommittén SOU 1993:40” hade i uppdrag att formulera en övre gräns för skatteuttaget, men underkände direktivet med argumentet att en sådan gräns skulle begränsa riksdagens makt över medborgarna. (Sid 102 ff.).

Vilken relevans har den svenska debattens användning av begreppen höger och vänster, med associeringar till fascism och nazism?

Låt oss ta en djupare titt i den politiska idéhistorien.

Är fascismen en högerideologi?

Knappast. Fascism, nazism och kommunism är de tre ideologier som mest bestämt har prioriterat en stark stat med makt över medborgarna. Eller var de tyska koncentrationslägren och Stalins arbetsläger i Gulag uttryck för statens önskan om att etablera en ömsint närhet mellan staten och medborgarna?

Nazism är en förkortning av nationalsocialism.

Fascismen hade våldet som arbetsmetod. Varifrån kom denna idé? Från Marx. Våldets ideolog var den franske filosofen Georges Sorel. Hans huvudarbete heter ”Réflexions sur la violence.” Han ansåg att den politiska kampen mot samhället skulle föras med våld. Och han fick denna idé från Marx. Sorel var marxist. Det var Marx resonemang om klasskampen som gav Sorel idén om våldet som politisk metod.

Fascismen har alltså en bakgrund i marxismen. Vi finner många belägg för detta i den politiska idéhistorien. Först hos Herbert Tingsten i hans stora verk om ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling”. Han pekar på Sorels inflytande också i sin bok ”Demokratins seger och kris”, i serien Vår egen tids historia”. Samma referens finns i hans bok ”Den nationella diktaturen”.

Andra belägg finner vi i Friedrich Hayeks bok ”The Road to Serfdom”. Den grundligaste analysen av kopplingen mellan kommunism och fascism finns vad jag läst i den polske filosofen Kolakowskis huvudarbete ”Main Currents of Marxism”. Kolakowski visar hur Sorels våldsideologi emanerar ur Marx klasskampslära.

”Sorel not only considered himself a Marxist, but believed that he could extract the core or Marx´ philosophy – the class war and the independence of the proletariat – and oppose Marx himself to the whole body of contemporary orthodoxy, whether reformist or revolutionary. – – – He undoubtedly influenced the first ideologists of Italian communism, such as Antonio Gramsci, and also Angelo Tosca and Palmiro Togliatti.”

Det vad jag funnit senaste belägget är den engelske historikern Alan Ryans ”On Politics” (London 2012) – det nog bästa verk om politisk idéhistoria jag läst; det fick en lysande recension i The Economist. Se sid 934 ff. Inspirerad av Marx ville Sorel krossa det kapitalistiska samhället; som huvudfiender såg han kapitalismen och den liberala demokratin.

Andra referenser finner vi i Svante Nordins utomordentliga ”Filosoferna” (Atlantis 2011).

I boken ”Socialism och fascism – samma familj” (Timbro 1985) finns ett kapitel ”Fascismens socialistiska källor” av François-Georges Dreufys, med mycket stabil dokumentation. Han refererar till Poppers verk ”The Poverty of Historicism”, där Popper visar hur historicismen – dvs föreställningen att historien är determinerad – inspirerade både fascismen och marxismen. ”Och här måste man understryka den speciellt viktiga roll som Georges Sorel spelade, en av de få franska marxisterna före 1914, en man Mussolini betraktade som en av sina läromästare.”

Fascismen var alltså en produkt av marxismen.

Nationalsocialismen var en socialistisk ideologi. Grundtanken var att staten skulle styra allt; individerna var underordnade staten och hade inga givna rättigheter.

Den kommunistiska Sovjetunionen och det socialistiska Nazityskland ingick 23 augusti 1939 en pakt – Ribbentrop-Molotov-pakten – som innebar att de delade Östeuropa mellan sig. Visserligen utbröt krig mellan parterna 22 juni 1941. Men den konflikten kan vi se som ett inbördeskrig inom vänstern.

Till den socialdemokratiska mytbildningen om hur partiet med sina skattehöjningar räddade Sverige ur depressionen hör föreställningen om att Sverige anammade Keynes´ idéer om statlig upplåning och statliga utgifter som huvudmedlet mot arbetslöshet. Hur stämmer det med verkligheten? Jag har stämt av den med siffror från IMF.

Keynes´ stora arbete ”The General Theory of Employment, Interest and Money” kom 1936. Ett rimligt mått på graden av Keynesianism är de offentliga utgifterna som andel av BNP. Nu tar vi året 1937.

De 15 dominerande länderna, med ett undantag, hade då en offentlig utgiftsandel som genomsnitt på 18 procent. Sverige hade 11.9 procent. Ett land avvek, med en utgiftskvot på 44 procent. Det var Nazi-Tyskland. Hitler rekvirerade de pengar hans politik behövde från riksbanken. Riksbankschefen protesterade och ersattes med en ny lydigare typ.

44 procents utgiftsnivå nådde Sverige först 1969, året då Palme blev statsminister.

I förordet till den tyska översättningen av ”The General Theory” skriver Keynes:
”Nevertheless the theory of output as a whole, which is what the following book purports to provide, is much more easily adapted to the conditions of a totalitarian state, than is the theory of the production and distribution of a given output produced under conditions of free competition and a large measure of laissez-faire.”

Keynes teori förutsatte statliga kontroller av utrikeshandeln – annars kunde stimulanser av efterfrågan försvinna utomlands, via ökad import. Exakt detta problem försökte Gunnar Myrdal lösa för Sverige genom sitt planhushållningsprogram 1944.

Någon titt i idéhistorien visar att så gick det till.

Nils-Eric Sandberg är fd ledarskribent i DN och publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Omslaget

Läs mer

webshop_banner

samvetsfrihetsmockup pocket