Print Friendly

Slarvigt om fascismen

Av Klas Hjort | 10 maj 2013

Henrik Arnstad
Älskade fascism
Norstedts 2013

arnstad_fascismHenrik Arnstads bok Älskade fascism är en märklig bok. Den spretar, den böjer och den bänder på begreppet fascism och vad det står för. Arnstads huvudsakliga tes är att det finns en fascistisk ideologi, en kärna, som binder samman nazism, fascism (under Mussolini), Lapporörelsen, pilkorsarna och en lång rad andra rörelser fram till i dag. Tanken är att det skall gå att få en gemensam förståelse för alla dessa rörelser, och sen knyts detta till de moderna rörelser som han beskriver som fascistiska.

Om vi stannar upp vid begreppet fascism en stund och funderar över hur det används så har det minst fyra vanliga betydelser:

Polisstat. Som ett begrepp för hur en auktoritär stat förtrycker sina medborgare.

Om den ideologi och den stat som växer fram under Mussolini.

Antisovjetisk. Låt mig strax återkomma till detta.

Samlingsbegrepp för nazism och fascism.

Mussolini börjar sin politiska bana som kommunist. Han är mycket aktiv, och blir redaktör för den stora tidningen Avanti!. Under första världskriget intar han, till skillnad från de italienska kommunisterna, samma hållning som exempelvis Lenin. Att gå med i kriget kommer att späda på klassmotsättningarna, så att revolutionen kommer. I det ryska fallet visade sig detta stämma. Men Mussolinis hållning leder till att han utesluts. Hans resa från kommunist till skapare av fascistpartiet, ett parti som i huvudsak var socialistiskt, men med fokus på nation och inte klass, i kombination med hans avvisande av alla inviter att alliera sig med Sovjet skapar en mycket stor besvikelse hos Sovjetledningen. Fascismen stämplas som reaktionär, och konflikten med Sovjet växer. Mussolini vägrar samarbete och han till och med beskriver de italienska kommunisterna som en rysk armé på plats i Italien.

Det är här den antisovjetiska betydelsen kommer in – liksom förklaringen till att så disparata stater som Francos Spanien, Fascistitalien, Nazityskland och Chile under Pinochet kallas fascistiska. Det gemensamma är inte politiken utan kampen mot Sovjet. Nazisterna hade sina gatuslag innan maktövertagandet, Spanien hade sitt inbördeskrig, Chile hade kuppen mot Allende och så vidare. Inte minst bland vänstergrupper är den här användningen av begreppet vanlig. Det är antagligen också därför militärjuntorna i Sydamerika kallas fascistiska medan till exempel Kuba inte gör det, trots att Kuba är en av världsdelens blodigaste diktaturer.

Vanligtvis anses nazism och fascism ha stora likheter, medan kommunism ofta beskrivs som något lite avlägset. Likheterna mellan de tre är dock ganska stora. Den övergripande berättelsen är något svunnet som förstörts och som måste restaureras. Därefter förväntas en guldålder följa. Nazisterna anser att rasen förstörts, fascisterna nationen och kommunisterna folket. Alla tre delar uppfattningen om en förtrupp som leder samhället genom en diktatur mot den nya tiden. Alla tre delar uppfattningen om en social omvälvning och förbrödring genom en omfattande omfördelning. De är också auktoritära, vilket betyder att de är våldsamt repressiva mot all opposition. De har också en totalitär ambition – vilket innebär att de vill omfatta hela samhället. Ekonomin, kulturen, civilsamhället, religionen etc skall omformas och styras av politiken. Rörligheten mellan de tre ideologierna var stor och många av de fascistiska ledarna var före detta kommunister. Nazism är ju dessutom som bekant en förkortning av nationalsocialism. Väljarbasen är också ungefär densamma. En intressant sak som sällan diskuteras är den inneboende rasism som fanns i Sovjet. Framförallt ryssar, men även ukrainare, balter, vitryssar och andra europeiska folk hade en helt annan ställning och möjlighet än asiatiska och andra folk och den etniska eliten var rysk.

Arnstad ansluter sig dock i boken till en femte definition – ultranationalism. Begreppet är i sig vagt, när övergår nationalism i ultranationalism? Men framförallt blir det svårt att arbeta med analytiskt. Betydelserna ovan inkluderar förtrycket, något som ultranationalismen inte gör. Detta blir problematiskt genom hela boken eftersom Arnstad aldrig ger en riktigt bra förklaring till varför detta är så centralt. Särskilt som Nazityskland är byggt på rasism, inte ultranationalism. Det blir också problematiskt när han använder andra källor, eftersom de kan definiera begreppet annorlunda.

En nation beskrivs ofta som en grupp människor som har en uppfattning om att de har en intern sammanhållning, och vissa likheter, och att detta är beständigt över tid. Nationen är inte knuten till en stat utan är en uppfattning som människor har. Till exempel så rymmer Belgien tre nationer – flamländare, valloner och tyskar. Stater som mycket kraftigt domineras av en nation kallas nationalstater och där är Sverige ett bra exempel. Oftast delas nationer in i två kategorier där den huvudsakliga identitetsbäraren är antingen blod eller territorium/medborgarskap. Sverige är ett typiskt exempel på sådan gemenskap som byggs på blod, för de flesta är svenskar födda av svenskar. Invandrare förblir något annat även långt efter att de blivit medborgare, och deras barn anses inte heller vara svenskar utan ofta talas om andra, tredje och så vidare generationens invandrare. Territoriell nationalism som i USA, Italien eller Frankrike accepterar på ett annat sätt att människor utifrån blir delar av nationen. Detta är, vilket bör påpekas, på intet sätt ett vaccin mot rasism.

Mussolinis erfarenhet från skyttegravarna i första världskriget var att nationen var långt, långt starkare än klassen. Människor var på ett helt annat sätt beredda att döda eller dö för Italien än för sin klass. Och här förändras mycket av hans tänkande. Han uppfattar nation som en superkategori till klass, och att klasskampen splittrar nationen. Fascismens uppgift blir därför att åter lyfta den italienska nationen till sin storhet. Mussolini var därmed en mycket tydlig ultranationalist. Österrikaren Hitler å andra sidan var rasist. Han trodde på en germansk ras, som förfallit och behövde återskapas. För honom var det centrala inte om man var tysk, utan om man var arier.

Denna skillnad speglar också hur diktaturen kommer att utvecklas i de bägge länderna. I Nazityskland letade man spår av icke-ariskt blod hos hela folket medan Fascistitalien hade italifieringskampanjer för att få människor att känna sig italienska. Nazisterna hade en aktiv raspolitik, Italien vägrade. Det är också en av de mycket stora ideologiska skillnaderna. Fascisterna hade till exempel många judiska anhängare, och fascisterna ansåg att italienska judar var en del av den italienska nationen. Nazister å andra sidan såg judarna som sin huvudfiende. 1938 införde Italien, som en eftergift till Tyskland, raslagar men de efterlevdes mer sporadiskt och det fascistiska Italien vägrade delta i Förintelsen. Mussolinins Italien värnade på intet sätt människoliv, krigen i Afrika var extremt blodiga och ofta riktade mot civila, men de drev inte den typen av raspolitik som nazisterna gjorde.

Ett annat problem som inte berörs i boken är den nazistiska synen på italienare rasmässigt. För nazismen var norden och germanerna det rena, medan italienare var lägre stående. Mussolini å andra sidan föraktade de obildade nazisterna och pratade om hur man norr om Alperna saknade kultur samtidigt som Italien hade Rom, Vergilius och Augustus. Mussolini avfärdade också tanken på ras som humbug, och påstås senare ha beklagat 1938 års raslagar som en illa översatt tysk pamflett som inkorporerades i Italiensk politik.

Om vi stannar upp lite och återgår till ultranationalismen som det bärande elementet i fascismen, hur fascistiskt var i så fall Sverige? Arnstad gör det lätt för sig och konstaterar att Sverige, som Storbritannien, kom undan och han gör det genom att titta på avsaknaden av starka partier eller tryck på politiken. Men om vi utgår ifrån hans egen definition: 1922 fattar riksdagen beslut om att inrätta Rasbiologiska institutet. Ett tiotal år senare inleds det svenska rasbiologiska projektet där tiotusentals människor steriliseras. Tanken var att det svenska folket skulle slippa den ekonomiska bördan av människor som inte passade in. Det är en rasbiologisk idé, att det finns dåliga element inom ett folk och att om deras gener klipps av så kommer rasen att bli ren igen. I Sverige pågick detta långt in på 1970-talet. Parallellt med detta genomförs tattarinventeringar för att räkna och hitta de som inte passar in. I betydelsen statsskick var den svenska demokratin inte hotad, men kan man på något sätt hävda att det i Arnstads mening inte fanns mycket kraftiga fascistiska inslag i svensk politik? Det är också värt att minnas hur tankeutvecklingen gick – från Skandinavien kom tankar om ras och statlig raspolitik innan någon hört talas om Hitler. Mussolini kan inte heller vara inspirationen, eftersom han avvisade tanken på eugenik.

Detta är ett av exemplen på problemen med Arnstads bok. Han slarvar med fakta, definitionerna är ibland svåra att använda för analys och han ger sällan bra förklaringar till varför en källa är värd att beakta. Ett exempel på det senare är hur han mer eller mindre vänder på förloppet under det finska vinterkriget (och i förlängingen Sovjets anfall på Polen) till att bli en reaktion mot Lapporörelsens önskan om ett Storfinland och en antisovjetisk allians med Polen. Bekvämt glöms baltstaterna bort i den diskussionen. I en så radikal omtolkning av ett historisk skeende hade det varit intressant om han fördjupade resonemanget bortom ett par citat. Om inte för att ge det trovärdighet.

Och det är just trovärdigheten som är problemet hos Arnstad. Arnstad är inte historiker, i betydelsen akademisk historiker. Han har kallat sig det, men har efter kritik backat och kallar sig nu historisk journalist. Språk och förhållningssätt påminner mer om uppsatser från studietiden, än hur akademiska historiker förhåller sig. Det finns dessutom väldigt mycket slarv i texten som Norstedts borde upptäckt om boken korrekturlästs. Vissa saker är mindre som att professore Mussolini översätts till professor och inte till lärare, vilket han var. Det kommunistiska manifestet sägs vara utgivet i Berlin, när det gavs ut i London. Liberalismen sägs vara sprungen ur franska revolutionen. Och så vidare. Mer allvarligt blir det när han bygger resonemang på att härleda den starkes rätt ur begreppet ”survival of the fittest” som påstås betyda den starkaste och inte den mest anpassade. Men mest graverande är hur han missar distinktionen och konflikten mellan nazister och fascister om ras och nation.

I den övergripande ambitionen att ena fascism, nazism och de mer moderna rörelserna inom en stor teori lyckas inte Arnstad. Fokuseringen på ultranationalismen håller inte, den klarar inte heller att ena förklara Nazityskland. Hade han inkorporerat det totalitära, det auktoritära och diktaturen med viljan att konstruera en ny människa eller ny guldålder hade han kunnat förklara kommunismen också. Det hade givit en större historisk förståelse för det som skedde. I förlängningen hade det varit mer givande eftersom det sannolika är att nästa starka extremistiska rörelse som uppstår kommer att följa samma dröm om en konflikt som måste lösas med våld innan guldåldern kommer, i stället för att vara en repris av 1930- och 1940-talens diktaturer.

Arnstads bok har väckt en ganska stor debatt, både i Sverige och i Finland. Det tråkiga är att detta är ytterligare en debatt som hade kunnat bli givande, men som i stället kidnappats av nättroll. Den intressanta debatt med akademin som hade kunnat uppstå har uteblivit när Arnstads försöka att koppla ihop dået och nuet kraftigt har attackerats av de som känt sig utpekade. Kanske av rädsla för att buntas ihop med Sverigedemokraterna.

hjort_67x100Klas Hjort arbetar som handläggare åt Anna Ibrisagic i Europaparlamentet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism