Print Friendly

Skulle han ta emot ett Hitlerpris också?

Av Staffan Skott | 20 januari 2012

Sven Lindqvist har givit ut flera böcker om massmord och svårfattbar mänsklig grymhet. Men var är Kina? Varför har han i sina böcker inte med de största exemplen på gigantiska massmord, Kina och Sovjetunionen? Det skrev Staffan Skott i en artikel 2008, som är aktuell att publicera igen med anledning av att författaren nu tilldelats Leninpriset.


Sven Lindqvist har fått Leninpriset för 2012, utdelat av Myrdalsällskapet. Det är på hundratusen kronor och uppkallat efter en blodtörstig administratör av massmord. En retorisk fråga: skulle han ta emot ett Hitlerpris?

Ett av Sven Lindqvists stora projekt under senare år har handlat om folkmord och deras bakgrund. I detta ämne har han enligt kompetenta historiker missuppfattat det mesta och dessutom negligerat världens största folkmord, som begicks i Kina när han bodde där.

Stalins massmord på kanske tio miljoner landsbygdsbefolkning, kanske mer än så, negligerar han också, trots att det faktiskt innehöll moment av det som han förklarar andra folkmord med. Jag publicerade för några år sedan en genomgång av detta som Niklavs Lapukins (må jorden vara lätt som dun över honom) publicerade i Upsala Nya Tidning.

Vad jag vet har Sven Lindqvist aldrig försökt bemöta artikeln. När han nu fått Leninpriset kan det finnas skäl att åter publicera artikeln, här:

Sven Lindqvist har givit ut flera böcker om massmord och svårfattbar mänsklig grymhet. Det handlar om kolonialmakters massakrer på folk eller folkgrupper utan möjlighet att försvara sig, och om terrorbombningen under andra världskriget. Var det folkmord eller inte, är en av frågorna han ställer. I själva verket är ”folkmord” ett så svårhanterligt juridiskt begrepp att det är enklast att säga ”brott mot mänskligheten”, för det är en formulering som, när den används, brukar vara svår att motsäga.

Lindqvist har försökt finna en gemensam bakgrund till övergreppen. I ”Utrota varenda jävel” (1992) beskrev han en linje som leder från kolonialismen till nazismen. De folkmord och andra brott mot mänskligheten som begåtts av kolonialmakter hade en ekonomisk bakgrund. Enligt Sven Lindqvist begicks också Förintelsen av ekonomiska motiv.

Resonemanget håller inte. Peter Englund har utrett varför (Expressen 15/5 1992). ”Lindqvists argumentering bygger på en förvriden bild av vad som hände när judarna utrotades.” Massmordet på Europas judar och andra folkgrupper hade ingen rationell förklaring: ”Förintelsen var ekonomiskt vansinne och en militär idioti.” Leif Zern och Per Ahlmark avvisade också utförligt Lindqvists beskrivning av bakgrunden till Förintelsen.

Sven Lindqvists senaste bok ”Avsikt att förinta” (2008) har precis som hans tidigare böcker i detta ämne ändå fått stor uppmärksamhet och positivt bemötande. För lika viktigt som det är att nazisternas illgärningar är kända är det att vi inte har illusioner om västvärldens beteende i ekonomisk vinningslystnad mot värnlösa människor. Man påminns än en gång om Gandhis legendariska svar på frågan vad han tyckte om den västerländska civilisationen: ”Det vore ingen dum idé.” Men det finns en fråga som ingen ställer till Sven Lindqvist: Var är Kina? Varför har han i sina böcker inte med de största exemplen på gigantiska massmord, Kina och Sovjetunionen?

Sovjet omnämns faktiskt i ”Utrota varenda jävel” och ”Avsikt att förinta”, men bara i förbigående, flyktigt, och i båda fallen felaktigt. I ena fallet citeras utan invändning tysken Nolte, som skall ha skrivit om kulakutrotningen i Sovjetunionen på 1920-talet, där det enda korrekta är att det som avses ägde rum i Sovjetunionen. I det andra fallet förklaras Stalins manövrerande vid utformningen av folkmordskonventionen på fyrtiotalet med att han ”skulle aldrig ha skrivit på en konvention som kallade honom folkmördare”, med hänvisning till de ”sibiriska tvångsarbetslägren”. Slavläger – dödsläger är ett bättre namn – fanns i alla delar av Sovjet, från Östersjön till Stilla havet, inte bara Sibirien; men det Stalin fick bort ur definitionen av folkmord var massmord på politiska motståndare – det vill säga just den ”avkulakisering” som var en del av folkmordet runt om i Sovjetunionen vid tvångsförstatligandet av jordbruket, den så kallade kollektiviseringen.

Lindqvists beskrivning av fattiga lantarbetare jorden runt stämmer även på de sovjetiska kolchozbönderna, fast han inte säger det: ”Ofri ställning och djup fattigdom gick överallt hand i hand.”

Så är vi framme vid kärnpunkten: brotten mot mänskligheten, riktade mot maktlösa bönder i Kina 1959-62. Sven Lindqvist slog igenom som Sveriges främste Kinakännare, men var är Kina i hans böcker om massmord?

Åren 1961-63 studerade han i Kina och blev för en tid kulturattaché vid svenska ambassaden i Peking. Efter hemkomsten var han några år universitetslärare i kinesiska. Hans stora artiklar i Dagens Nyheter den gången och boken ”Kina inifrån” (1963) väckte enorm uppmärksamhet, man kan lugnt säga beundran. Sven Lindqvist präglade för många år framåt Sveriges uppfattning om Kina. Vi trodde på honom. Han talade ju med kineser på deras eget språk. Kommunistrepubliken var fjorton år gammal och världens nyfikenhet var lika stor som gentemot Sovjet på Stalintiden.

Lindqvist berättade om en diktatur med förtryck och likriktning och enkelspårig propaganda. Kineserna svalt, på den punkten var det ingen skönmålning. Men hans erfarenheter ”har kommit mig att inse den tragiska nödvändigheten i mycket av vad som sker i Kina”. Om man fick tro honom var den hårda ledningen ändå klok och human: ”Kadrerna var under stark press att uppfylla de statliga rekvisitionerna. De tog allt som kunde tas om bönderna skulle överleva. Det räckte ändå inte.” Räckte inte för att uppfylla rekvisitionerna, alltså.

Det här trodde vi på i Sverige när Sven Lindqvist skrev det. I själva verket konfiskerades alla livsmedel för många kinesiska bondefamiljer så att de inte överlevde. De svalt ihjäl. Tiotals miljoner dog av svält – för att man tagit maten ifrån dem. Om Per tar ifrån Pål maten, spärrar in honom och låter honom dö av svält är det mord. Trettio miljoner offer är låg bedömning, kan man lära av Jasper Beckers ”Hungry Ghosts: Mao’s Secret Famine” (1996), ett epokgörande verk som ännu väntar på sin svenska förläggare. Kvalificerade kinesiska bedömare och andra talar om fyrtiofem miljoner eller fler. I alla händelser är det världens i absoluta tal största enskilda massmord.

Man kan inte anklaga Sven Lindqvist för att han den gången inte visste om det brott mot mänskligheten som pågick i det land som han vistades i och blev svensk expert på, och inte heller i boken ”Kina nu” (1980) hade någon aning om. Som Jasper Becker framhåller är det märkligt hur detta massmord förblev okänt och gömt i tjugo år.

Den som sysslar med sovjetisk och rysk historia vet en del om totalitära regimers möjligheter att dölja och sprida desinformation om missförhållanden i sina stängda länder – av många skäl har Kina överträffat föregångaren Sovjet i denna färdighet flera gånger om.

Men omständigheterna vid den framkallade svälten under ”det stora språnget” passar in i Lindqvists resonemang om ekonomiskt grundade folkmord, ty bönderna mördades därför att staten ville ha resurser i form av spannmål. Precis som de många miljoner som Stalin mördade vid tvångsförstatligandet, flest i Ukraina – han ville ha inkomsterna från spannmålsförsäljning till industrialisering av landet; och då fick folk på landsbygden dö.

Stalin och Mao mördade miljontals människor med ekonomiska motiv, så för dem gäller den förklaring som nog inte gäller som förklaring för varför Hitler lät genomföra Förintelsen.
Jasper Becker drar i sin bok slående paralleller mellan Stalin och Mao: tvångskollektiviseringen i Sovjet och ”det stora språnget” i Kina, med miljoner svältmördade på båda håll, för att knäcka och suga ut landsbygdsbefolkningen; Stalins ”stora terror” och Maos så kallade ”kulturrevolution”, båda för att befästa makten när hatet och det outtalade ropet på hämnd växte i deras länder.

Varför tar inte Sven Lindqvist med Maos gärningar i sina böcker om folkmord? Lindqvist har nyligen i en intervju ”förtjust beskrivit glädjen i att sätta sig in i ett ämne, att lära sig något nytt varje dag, när han läser, gräver på bibliotek och museer hemma och utomlands, besöker platser, söker i dagboksanteckningar och egna minnen”. (SvD 2/2 2008.) Han är ju i själva verket förberedd som ingen annan, språkkunnig och med bakgrundskunskaper.

Det finns mycken ny litteratur att bygga på med. Utöver Jasper Beckers ”Hungry Ghosts” har vi till exempel Changs och Hallidays Maobiografi, som finns på svenska, Maos livläkare Li Zhisuis memoarer. Varför sätter Sven Lindqvist inte in sig i senare litteratur och berikar sitt och vårt vetande med nya kunskaper?

När ”Kina inifrån” kom 1963 var han trettioett år. Hans tvärsäkra omdömen genom åren om Sovjet och den kinesiska ledningen visar upp en svensk vänsterintellektuell som fäller ogrundade, överslätande och ibland hårresande uttalanden. Jag har redan anfört några från olika år, ett från 1963 är faktiskt originellt: ”Stalin var en för primitiv människa för att kunna fatta vidden av den tragedi det ryska folket genomlevde under hans regering”. Men primitiv var det sista den beläste och hypersluge Stalin var, med flera terminer på teologiskt seminarium. Den som är lite inläst på rysk historia finner att Lindqvist slänger ur sig osakkunniga påståenden om Ryssland, och hoppas fromt att han inte är lika vårdslös i andra ämnen.

Originell är också beskrivningen i den senaste boken av de fem före detta sovjetiska republikerna i Centralasien: de grava missförhållandena där är – USA:s fel! Eller uppgiften att den sjunkande medellivslängden för ryska män kommer sig av förhållandena efter kommunismens fall. Ryska mäns medellivslängd började sjunka för fyrtio år sedan, det är en kontinuerlig fallande kurva.

Om den iskalla och hänsynslösa maktmänniskan Mao, som bars i bärstol under ”den långa marschen”, skrev Sven Lindqvist 1980: ”På porträtten från kampåren träder han emot en som en enkel, känslig, intellektuellt öppen människa, en man som levde bland folket och diktade på hästryggen”.

Halva urskuldanden (tragedi, fattade inte vidden av vad han ställde till med) och ren skönmålning (Mao) – det var den ofullgångna avstalinisering som inleddes för femtio år sedan av svenska intellektuella, som så långt det gick hellre trodde på SKP än på sanningen. Avmaoifieringen dröjer.

Må ingen skugga falla över Cecilia Lindqvists lysande fotografier i Sven Lindqvists Kinaböcker. Men den bästa har han kvar att skriva: sanningen om vad som hände i Kina när han levde där.

Staffan Skott är författare och översättare, tidigare mångårig medarbetare i Dagens Nyheter.

Denna artikel stod att läsa i Upsala Nya Tidning 18 maj 2008. Leninpriset har tidigare tilldelats historikern Mattias Gardell (2009), regissören Roy Andersson (2010) och filmaren Maj Wechselmann (2011).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner