Print Friendly

Skolfrågan

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SKOLFRÅGAN
DEBATTEN om grundskolan har nu
ingått i sitt parlamentariska slutskede. Några spänningsmoment
återstår knappast. De facto blev
frågan i allt väsentligt avgjord genom 1960 års Visbykompromiss.
Om i vårt nuvarande demokratiska
system en handfull auktoriserade
representanter för de politiska partierna och de stora fackorganisationerna stänger sig inne i ett rum
och fattar ett viktigt beslut, är
möjligheterna till revision sedermera minimala. Att i efterhand
tala om >opinionens» bifall är att
gå i cirkel, eftersom »opinionen>
består av ett antal remissinstanser,
som i de flesta fall är på förhand
partipolitiskt eller fackligt bundna.
Beträffande remissvaren om grundskolan kan det generellt sägas, att
ju mindre vederbörande instans
haft anknytning till parterna i
Visbykompromissen och ju mer
den haft kontakter med det pedagogiska vardagsarbetet, desto starkare har kritiken varit mot skolberedningens grundskolemodell
med dess i huvudsak sammanhållna högstadium. Folkskollärarkå-
rens officiellt välvilliga attityd kan
här nämnas som ett undantag, men
det förefaller minst sagt osäkert,
om denna attityd svarar mot stämningarna inom folkskollärarkårens
djupa led. Läroverkslärarna är
klart kritiska, målsmännen har
inte ansett sig kunna ta ställning,
och från universitetshåll har uttalats starka betänkligheter.
Inte ens inom de politiska partierna råder någon verklig enighet.
Mest belåtna är väl centerpartisterna, som tror sig tillgodose landsbygdens intressen genom att stödja
skolberedningen. Om glesbygderna
verkligen kommer att vinna något
på högstadiereformen, återstår dock
att se; vinsten kan i varje fall aldrig motväga den förlust, som drabbat dessa bygder genom att ett stort
antal små byskolor nedlagts, utan
att centerpartiet veterligen gjort
några större anstalter för att rädda
dessa anspråkslösa men ingalunda
oviktiga kulturhärdar. Inom folkpartiet råder, såsom framgår bl. a.
av pressdebatten, högst blandade
känslor, vilket är desto naturligare,
som partiets skolexperter svikit
sina egna grundsatser för att säkerställa en kompromiss, som i vissa
avseenden är pedagogiskt underlägsen socialdemokraternas ursprungliga bud. Inom regeringspartiet har Stellan Arvidson och hans
meningsfränder utan större svårighet tagit hem spelet, men de många
kritiska inläggen i Ny Tid visar, att
någon full enighet inte råder ens
inom detta läger.
Högerpartiet har under efter- 134
krigstiden fört en kulturpolitik,
som skapat stark besvikelse inom
kulturkonservativa kretsar. Partiet
har i så hög grad koncentrerat sig
på de ekonomiska frågorna, att det
i kulturpolitiskt avseende kommit
att bilda en passiv eftertrupp. Ett
misstag gjordes redan 1950, då partiet anslöt sig till riksdagens dunkelt formulerade principbeslut om
enhetsskolan, tydligen i det få-
vitska hoppet, att riksdagsmajoriteten sedermera skulle avstå från
sin rätt att tolka detta beslut i så
radikal riktning som möjligt. Hö-
gern lät med andra ord den gamla
lärdomsskolan falla utan att begära
några garantier för att denna skolas bästa traditioner skulle kunna
bevaras åt framtiden. Ett årtionde
senare lät partiet grundskoledebatten nästan löpa linan ut, ända tills
läraropinionen i elfte timmen skapade insikt om att något måste
göras. Följden blev det nästan panikartade :.avhoppeb, som i viss
mån var en befriande handling
men som också var lätt att angripa, inte bara därför att det av
motståndarna kunde betecknas som
ett slags löftesbrott utan även därför, att den inom skolberedningen
avgivna högerreservationen blott
innebar ett blekt uppskovskrav
och inte innehöll något konstruktivt motbud till skolberedningens
differentieringsförslag.
Denna uppskovslinje har nu på
goda grunder övergivits. I stället
för att dölja sig bakom formeln
»fortsatt försöksverksamheb har
högerpartiets riksdagsgrupp framlagt en stor motion, som ger det
efterlängtade konservativa motbudet i differentieringsfrågan. I motionen föreslås, att de lokala skolledningarna skall få tillåtelse att
gruppera eleverna i sjunde och
åttonde klasserna med utgångspunkt i deras fria tillval. Partiet
har därmed såsom ett alternativ
accepterat den tillvalsgruppering,
som rekommenderats av Läroverkslärarnas riksförbund. Visbykompromissen med dess i princip sammanhållna högstadium kvarstår
som ett annat alternativ i sammanhanget.
Högermotionen, som även i övrigt innehåller en rad kloka yrkanden och synpunkter, måste betecknas som både måttfull och realistisk. En mera resolut brytning med
Visbykompromissen skulle visserligen från flera synpunkter ha varit tilltalande, men å andra sidan
öppnar det nya förslaget vissa
praktiska möjligheter för framtida
jämkningar av 1962 års skolbeslut.
Visbykompromissen har nämligen
så många tekniska svagheter –
eleverna på högstadiet tvingas t. ex.
att i mycket stor utsträckning
springa mellan olika klassrum, och
klassföreståndarfrågan blir i det
närmaste olöslig – att dylika
jämkningar torde komma att framtvingas av den hårda verkligheten.
En smidig anpassning efter olika
orters önskemål och behov kan då
bli en välkommen utväg. I och för
sig borde det vara självklart, att en
betydande rörelsefrihet på förhand
vore medgiven.
Det finns med andra ord fortfarande stora arbets- och bevakningsuppgifter för en målmedveten
konservativ skolpolitik. Sveriges
stora kvalitativa uppgifter i den
västerländska kulturens och det
tekniska framåtskridandets tjänst
måste därvidlag vara ett självklart riktmärke. Detta betyder, att
stor hänsyn måste tas till elever,
som kan utföra viktiga insatser på
detta plan. Därmed följer inte, att
de ungdomar, som inte lämpar sig
för teoretiskt kvalificerade yrken,
behöver bli styvmoderligt behandlade. Tvärtom måste det vara en
fördel för dem att relativt tidigt
föras in på praktiskt inriktade
bildningsvägar och slippa deprimerande jämförelser med teoretiskt
begåvade kamrater. skolberedningen har tagit märkvärdigt ringa
hänsyn till dessa synpunkter: dess
allmänna målsättning är alltför intellektualistisk, samtidigt som
kunskapskraven från den högre
utbildningens synpunkt fixerats
alltför lågt.
Mot tillvalsdifferentieringen har
invänts, att den inte skapar någon
garanti för intellektuellt :.homogena:. klasser och att den i rätt
stor utsträckning beror på tillfälligheter. Inga undervisningsavdelningar, inte ens på universitetsstadiet, är emellertid homogena i
den meningen, att alla elever står
på ungefär samma intellektuella
nivå. Vad som vinnes genom till- 135
valsgruppering är likväl viktigt
nog: de extrema differenserna elimineras, eftersom elever med god
läsbegåvning rimligen väljer teoretiskt betonade linjer, medan elever
med påtagligt klena förutsättningar
för exempelvis språkstudier i regel aktar sig för dylika linjer.
Givetvis blir differentieringsmöjligheterna mindre i landsbygdens
skolor än i storstädernas, men
dessa ojämnheter kan reduceras
genom specialbestämmelser i fråga
om klassernas storlek. För övrigt
får förhållandena i glesbygderna,
där numera blott en minoritet av
skolbarnen är bosatt, inte bli grundvalen för den ordning, som skall
gälla i tätorterna. Med ungefär
samma fog skulle man kunna på-
yrka försämring i städernas postgång under motivering, att stadsborna inte bör ha några fördelar
framför lantbefolkningen.
Några sociala olägenheter med
en tidig differentiering kan inte på-
visas. Endast genom att nonchalera aktuell statistik har skolberedningen kunnat fälla påståendet,
att rekryteringen till högre skolor,
när det gäller fördelningen på olika
samhällsgrupper, under senaste tid
blott i ringa mån har ändrat sig.
Det förhåller sig tvärtom så, att
efterkrigstiden i detta avseende
präglats av en social utjämning,
som i fråga om snabbhet söker sin
like inom hela vår skolhistoria.
Den gamla differentierade skolan
har inte varit något hinder för en
dylik utjämning, som säkerligen
··::~ .
136
kommer att fortsätta, vilken organisation som än införes. Risken är
emellertid nu den, att det fria tillvalet ökar utrymmet för en socialt
betingad föräldraambition, medan
teoretiskt begåvade elever från miljöer med svaga studietraditioner
får svårt att inom det sammanhållna högstadiets ram skaffa sig
en god start för fortsatta studier.
En huvudtanke i skolberedningens betänkande är, att skolan
i stigande utsträckning skall överta
de fostrande uppgifter, som i det
gamla samhället ansetts åvila hemmen. Den fostran, som vinnes genom arbetsdisciplin och kunskapsinhämtning, har härvidlag skjutits
i bakgrunden till förmån för vissa
aktningsvärda men oklart definierade samarbetsideaL En följd av
allt detta har blivit en viss kulturpolitisk närsynthet. Ting, som
spelar en stor roll i vardagslivet
– hemkunskap, yrkesorientering,
samhällskunskap – har premierats på bekostnad av utbildningsmoment, som avser att vidga elevernas perspektiv på tillvaron och
göra dem bättre skickade för kvalificerade uppgifter på det internationella planet. Ämnena tyska,
franska, historia och geografi hotas därigenom av en allvarlig deklassering. Bakom dessa tendenser
ligger en delvis omedveten strävan
efter kulturell isolering, som svarar
mot ledande socialdemokraters
snäva syn på de stora europeiska
samlevnadsfrågorna och deras därmed sammanhängande grova okunnighet om Sveriges tidigare kontakter med främmande länder och
världsdelar. Det talas i dessa dagar,
inte minst på regeringshåll, vackra
ord om Sveriges stora uppgift i de
nya afroasiatiska länderna. Samtidigt förberedes emellertid en
skolreform, som ofrånkomligen leder till ett försvagande av de hjälpmedel, som är nödvändiga för att
svenska medborgare skall kunna
nå verklig kontakt med de främmande nationernas föreställningsvärld. Vid utformningen av 1960-
talets skolpolitik bör stor vikt läggas även vid denna sida av problemet. Därmed lägges grunden till
den fortsatta reformverksamhet,
som måste inledas samma dag som
det nya skolbeslutet träder i kraft.
..\

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner