Print Friendly

Skatt och inflation

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

494
SKATT OCH INFLATION
Man kan lura alla rnauniskor till
en tid och några hela tiden, men
man kan inte lura alla människor
hela tiden.
Abraham Lincolns kända iakttagelse – i sin dämpade optimism
en av de politiska aforismer som
torde ha de bästa utsikterna att
stå sig i alla väder – håller på att
bekräftas av den svenska inställningen till inflationen.
Under större delen av efterkrigstiden har vår regering bedyrat sin resoluta vilja till kamp för
ett fast penningvärde. I varje tänkbart konjunkturläge har bland annat kraven på skattesänkningar
högdraget avfärdats med att de
skulle vara inflationsdrivande.
Verkligheten har, som envar vet,
inte velat rätta sig efter de manande parollerna: den socialdemokratiska anti-inflationspropagandan
har hela tiden fungerat som ett
bullersamt ackompanjemang till
en ständigt fortskridande penningvärdeförstöring.
Det förefaller nu, som om den
regerande socialdemokratin äntligen tröttnat på att på hävdvunnet
sätt frambära den lastens tribut
åt dygden som detta hyckleri inneburit. Rent ut har det i stället
sagts ifrån, att inflationen måste
betraktas som något helt normalt,
om den nämligen håller sig vid en
måttlig nivå, cirka tre procent om
året.
Hur en ekonomisk politik som i
princip godtagit inflationen, o~h
lossat bromsarna mot penningvärdeförstöringen skall kunna garantera att denna håller sig just vid
tre procent är inte lätt att se, men
den saken kan i detta sammanhang
lämnas därhän. Det väsentliga är
att fastslå, att regeringen nu ej
endast i praktiken – den saken
har länge varit allom uppenbar –
utan även i teorin bestämt sig för
att acceptera inflationen.
Samtidigt har emellertid något
annat inträffat – det har blivit
tydligt, att löntagarna icke längre
är sinnade att finna sig i den oavbrutna urholkning av uppnådda
förmåner som den fortgående urgröpningen av penningvärdet innebär. Sveriges Akademikers Centralorganisation har väckt det
största uppseende genom att som
ett utspel till avtalsrörelsen framlägga kalkyler som visat, dels att
de högre tjänstemännen under de
senaste åren genom inflationens
och skattetryckets sammanlagda
effekter fått vidkännas en reallö-
nesänkning – i en tid av för andra
medborgare stigande standard! –
dels också, att på grund av de
nämnda faktorerna en högre inkomsttagare måste erhålla en
större procentuell lönestegring än
en lägre för att erhålla i kronor
räknat samma reallönehöjning. Det
bör observeras, att i princip även
Tjänstemännens Centralorganisation intagit samma ståndpunkt, låt
vara med en något annan och mindre preciserad argumentering. Det
är alltså den samlade tjänstemannarörelsen som bestämt sig för att
gå till angrepp – eller kanske rättare sätta sig till motvärn mot inflations- och högskattepolitiken.
Det är väsentligt att hålla i sikte
att dessa två ting på det närmaste
hänger ihop med varandra. Det är
deras kombinerade effekt, som gett
upphov till den för tjänstemännen
oacceptabla standardsänkningen.
Den moraliserande jämmerlåt som
från socialdemokratiskt håll höjts
mot att SACO blandar ihop politiskt och fackligt arbete, att organisationen försöker sabotera den av
riksdagen fastställda skattepolitiken osv. lär inte i nämnvärd mån
påverka tjänstemännen. Från deras synpunkt sett måste den enda
rimliga linjen vara att på det fackliga området i möjligaste mån hålla sig skadeslösa för den orättvisa
som en diskriminerande skattepolitik och en cynisk nonchalans i
vården av penningvärdet vållat.
495
Den enda riktiga linjen– nämligen
i en i sig själv orimlig situation.
Det fundamentalt absurda ligger
nämligen i, att socialdemokraterna
så halsstarrigt vägrar inse, att just
den högskattepolitik som de sj älva
älskar att framställa som »inflationsbekämpande» driver på inflationen. Att skatterna först och
främst driver upp näringslivets
kostnadsläge är självklart – med
fog har de höga marginalskatterna karakteriserats som en speciell
lyxskatt på företagen för sysselsättningen av kvalificerad arbetskraft. Vidare blir det allt mer uppenbart, att löntagarna inte nöjer
sig med spegelfäkteri om pengar
som i själva verket redan intecknats av skattehöjningar, utan pressar på för att uppnå så stora nominella lönehöjningar att i varje
fall något skall bli kvar sedan samhället tagit sin anpart. En av konsekvenserna härav blir, att den
progressiva beskattningen tenderar
att öka de nominella löneskillnaderna, med därav följande starkt
affektladdade kompensationsresonemang.
Från löntagarsynpunkt är, som
ovan framhållits, de stora tjänstemannaorganisationernas aktuella
agerande naturligt och välmotiverat. En annan sak är, att årets lö-
neanspråk sammantagna – som
bekant kräver även LO utomordentligt stora lönehöjningar – innebär ett mycket allvarligt hot mot
den ekonomiska balansen. Så eftertryckligt som möjligt illustre- 496
rar läget därför nödvändigheten av
en helt ny metod att angripa inflationsproblemet. De höga skatterna
har underblåst inflationen, inflationen driver fram kompensatoriska löneanspråk, som i sin tur hotar
att accelerera penningvärdeförsämringen . . . Att moralisera över lö-
nekraven innebär att rikta uppmärksamheten mot symptomen i
stället för mot själva sjukdomen.
Att åter försöka komma åt denna
genom att på det gamla fantasilösa
sättet, i strid mot erfarenhetens
vittnesbörd, dra till skatteskruven
ändå hårdare, vore att ytterligare
förvärra det onda. Den enda framkomliga vägen är att från nya utgångspunkter ta itu med försvaret
av penningvärdet. För den saken
fordras mångahanda ting, men
först och främst två: en uppgörelse med den slappa laissez-allerdoktrinen att en »måttlig» inflation
inte är så mycket att bråka om, och
ett erkännande av att metoden att
beskatta oss bort från inflationsriskerna slutgiltigt gjort bankrutt.
Om minoritetsparlamentarism
Den nitälskan, varmed representationerna sökt lägga under sin
domvärjo snart sagt alla statslivets spörsmål, har knappast någonstädes motsvarats av nödig omtanke om de folkvaldas rea/kvalifikationer, ty förmågan att vid ett val finna de för massan lämpliga
slagorden handikappas lätt, om vederbörande kandidater ha någon
fond av verkliga kunskaper och kritiskt sinne. Men efter de populära valparollerna kan varken ett särskilt lands ekonomiska liv eller
världsekonomien framgångsrikt regleras. När därför parlamentarikernas brist på kompetens och opartiskhet för de viktigaste frå-
gor, varpå nu staternas ve och väl hänger, blivit allt ögonskenligare,
har livet tagit sin riktning oberoende av dem. De stora avgörandena
ligga alltmera i händerna på män, som aldrig nämnts vid valen,
aldrig synas i en representation samt bestämt betacka sig för att
övertaga en ministerportfölj med dess skenmakt och skenansvar.
Om denna utveckling som icke är alldeles ny, men som nu förefaller att ha blivit tämligen universell, är lycklig, måste lämnas därhän. Däremot torde den vara en oundgänglig nödfallsutväg, sedan
den modernaste parlamentarismen mynnat ut i ett tillstånd av ständigt sjunkande respekt för dem, som av tillfälliga omständigheter
skjutas fram för att för några korta tidsrum formellt bekläda
statslivets högsta poster.
Svensk Tidskrift 1925

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner