Ska alla bli lokförare?

År 2014 slutar varje samtal om tillväxt i uppfattningen att bara vi får mer pengar till järnvägen så kommer tillväxten. Anders Ydstedt efterlyser lite mer engagemang för andra reformer som frihandelsavtal och konkurrenskraftiga skatter.

Varför slutar alla samtal i Sverige år 2014 om tillväxt med att vi måste satsa mer på järnväg?

Låt mig från början slå fast att jag gillar all mobilitet: jag tycker om bilar, jag flyger mycket och reser gärna med tåg och färja. Ibland cyklar jag också. Just denna text skrivs faktiskt ombord på X2-tåget från Stockholm hem till Malmö.

Mobilitet är helt avgörande för vårt välstånd. Framåtsyftande investeringar i infrastruktur har varit helt avgörande för att utveckla Sverige och visst finns det många fler goda investeringar att göra. Jag vill här deklarera att jag ser värdet i alla trafikslag och förstår inte dem som av ideologiska skäl ställer trafikslag mot varandra, men med det sagt måste verkligen lokförarna ensamma ta ansvaret för Sveriges framtida tillväxt?

Til syvende og sidst är det i företagen som välståndet skapas. Och företagen står inför enorma utmaningar framöver. Globalisering, robotisering och digitalisering gör gamla affärsmodeller obsoleta. Nya smartare lösningar gör att kunder får både bättre och billigare lösningar. Kinas och Indiens intåg i världsmarknaden ger ökad konkurrens men också nya affärsmöjligheter. Fler frihandelsavtal kan ge svenska företag tillgång till nya marknader samtidigt som nya skatteregleringar sätter käppar i hjulet för världshandeln. Det saknas verkligen inte frågor att ta i. På hemmaplan handlar det om att få en bättre fungerande arbetsmarknad och förbättra skattesystemet så att investeringar i både humankapital och företag lönar sig mera. Detta är bara en början på en lista på vad som kan stärka vår konkurrenskraft och sätta fart på tillväxten i Sverige.

Men år 2014 slutar varje samtal om tillväxt i konsensusuppfattningen att bara vi får mer pengar till järnvägen så kommer tillväxten. Detta budskap framförs i allt från partipolitiska debatter till kvalificerade ekonomsamtal i Ekonomiekot lördag. Sannolikt måste man helt enkelt påtala att det behövs mer järnväg för att räknas som seriös i den svenska debatten.

För tillväxtförslagen på listan ovan finns det olika uppfattningar som står mot varandra. Företagare vill ha lika goda skattevillkor som sina konkurrenter i andra länder. Fackförbund kämpar för ökad trygghet och högre löner för dem som är insiders på arbetsmarknaden. Sannolikt tar olika åsikter om dessa förslag ut varandra och det som återstår är järnvägen där man ju inte kan ha någon annan åsikt.

Till detta kommer att politiker gärna ser mer investeringar till sin valkrets oaktad lönsamheten i det enskilda objektet. Har väl den kommunala big five klarats av på orten med en egen delfinal i melodifestivalen, en multiarena, ett äventyrsbad, ett eget bio-/avfallskraftvärmeverk och ett kongresscentrum så finns alltid mer pengar till infrastruktur på önskelistan. Bättre flygplatser och säkrare vägar går tyvärr inte alla med på så då återstår det säkra kortet – mer järnväg.

Jag förstår den inneboende logiken i kraven på mer pengar till järnväg, men vore inte lite mer engagemang för fler frihandelsavtal, fungerande arbetsmarknad och konkurrenskraftiga skatter bättre för tillväxten? Kanske vore detta också något som skulle gynna järnvägen? För konsensusuppfattningen kan väl inte vara att alla ska bli lokförare?

Anders Ydstedt är rådgivare till företag och organisationer och styrelseordförande för Svensk Tidskrift.