Print Friendly

Så kan Islamiska staten besegras

Av Stefan Olsson | 22 augusti 2014

frivarld_banner_stor2

Islamiska statens idé är att bygga upp en jihadistisk terrorstat i mitten av Mellanöstern. Att omvärlden inte kommer att kunna acceptera detta är givet. Vad bör då göras? Som uppföljning på sin tidigare artikel om IS diskuterar Stefan Olsson vilka åtgärder som kan behöva vidtas.

På något sätt måste Islamiska staten stoppas, men hur? Under den senaste veckan har dess framfart i norra Irak hejdats av kurdiska styrkorna, Peshmerga, med stöd av amerikanskt flyg. Risken för att Arbil, Kurdistans huvudstad ska falla lika lätt som Mosul, är därmed undanröjd. Men vad händer nu?

Att omvärlden inte kommer att acceptera att det bildas en jihadistisk terroriststat i Mellanöstern måste tas för givet. Självklart kan Sverige inte heller göra det eftersom en sådan stat hotar säkerheten också för länder långt bort i och med att den har för avsikt att utbilda terrorister som ska kunna vara verksamma i Europa. Därför är det lika bra att börja diskutera hur Islamiska staten ska kunna besegras.

Islamiska staten är ingen nation. Den är inte ett folk, utan en terrorgrupp som gjort sig till herrar över delar av befolkningen i Irak och Syrien. Att tala om att besegra Islamiska staten är därför inte överdrivet. Det handlar inte om att kämpa mot ett folk eller ta över ett land, utan om att bekämpa en terrororganisation som till stor del består av utländska jihadister som inte har någon hemortsrätt vare sig i Irak eller i Syrien.

Men hur ska det göras? Det som har skett de senaste dagarna är att USA och ett antal europeiska länder har beslutat att bistå Peshmergastyrkorna med att säkra det kurdiska territoriet och även återta delar av det som Islamiska staten erövrade i sin framgångsrika kampanj under sommaren. De senaste dagarna har Peshmerga återtagit Mosuldammen som är avgörande för vattenreglering och produktion av elektricitet för hela Irak.

Allt detta handlar dock endast om att hejda IS framgång och få stopp på de etniska rensningarna. Det är inte åtgärder som driver ut IS ur landet. Det kommer att bli en tuffare uppgift. IS har sin bas i Syrien med Raqqa som huvudstad, och i Syrien pågår som bekant ett inbördeskrig. De kurdiska Peshmergastyrkorna kan inte heller ta hand om mer än sitt eget territorium, och IS finns i hela västra Irak.

Att komma med rekommendationer är givetvis mycket svårt i ett läge som detta, men diskussionen måste börja någonstans. Här är därför ett försiktigt förslag på vad som bör göras.

För det första måste Islamiska statens militära framgångar brytas och den måste tillfogas förluster. Detta är viktigt eftersom en av organisationens viktigaste strategiska tillgångar är den skräck man sätter i civilbefolkningen.

IS lägger ut filmer på nätet där organisationen utan att skämmas visar hur den avrättar fiender. Detta görs för att folk ska bli rädda och fly eller ge sig utan strid. Att detta fungerar visar den panik som spred sig bland yazidierna. Bara ryktet om IS snara ankomst fick dem att fly.

Islamiska statens soldater består också till största delen av tillresta jihadister från andra länder. Stridsmoralen hos soldaterna är hög på grund av den jihadistiska ideologin. Även detta är ett skäl till att IS måste tillfogas förluster. Om det inte går bra för rörelsen kommer den att framstå som mindre attraktiv. Färre jihadister kommer att vilja ansluta sig.

För att klara av detta krävs det dock stövlar på marken. Det säger sig självt att stövlarna bör sitta på irakiska soldaters fötter och inte amerikanska eller europeiska. Men inte ens detta bör uteslutas innan vi vet hur motståndskraftigt IS är. Det som behövs i ett första skede när en gerillarörelse ska bekämpas är en rensningsoperation. En sådan kan göras av soldater tillhörande vilken nationalitet som helst. Det som utländska soldater gör dåligt är den fas som följer därpå, att stabilisera läget. För detta krävs irakiska stövlar.

För det andra, om vi ska få en irakisk armé som fungerar krävs det att det också finns en stat som fungerar. Huvudorsaken till IS plötsliga framgång är Baghdadregeringens totala misslyckande. Vid första stridskontakt flydde den irakiska armén. Skälet till detta var att den shiitiskdominerade regeringen saknade legitimitet i de sunnitiska områdena i västra Irak där IS började sin kampanj.

De politiska ledarna i Baghdad har tyvärr visat sig vara totalt inkompetenta – något annat omdöme kan man inte ge när hela statsapparaten rasar samman. Ändå måste landet regeras för att undvika ett maktvakuum. Södra Irak domineras av shiiterna och de kommer inte låta sig underkuvas av IS. Islamiska staten betraktar alla shiiter som avfällingar och legitima objekt att slå ihjäl. I händelse av ett maktvakuum kommer därför shiiterna att organisera sig och slå tillbaka.

Den som har sett de filmer som IS har lagt ut på nätet där de skryter om att de avrättar shiiter kan enkelt räkna ut att den dag IS hamnar i underläge kommer en grym hämnd att utkrävas. Det finns redan shiitisk milis och den har visat sig vara lika hårdför som IS. Den kommer också att få stöd av Iran. Utan en regering i Baghdad blir det ett inbördeskrig värre än någonsin tidigare.

Hittills har omvärlden tänkt att irakierna själva får lösa sitt regeringsproblem. Frågan är dock om inte FN bör gå in som ett slags överförmyndare tills problemet är löst. Irak måste ha en fungerande ordningsmakt.

Ett alternativ som bör övervägas är att göra Kurdistan till en egen stat. Det är många kurders stora dröm att få ett eget land och Kurdistan är för tillfället den enda del av Irak som har en statsapparat som fortfarande är i funktion. En fungerande stat i en del av det som idag är Irak är bättre än ingenting. Ett självständigt Kurdistan löser dock inte problemet som helhet eftersom resten av Irak också måste regeras.

Det nya statsbygget måste självklart också bygga på att sunniter och shiiter kommer överens och delar på makten. Just nu finns det sunnitiska ledare som har valt att vara lojala med Islamiska staten i protest mot regeringen i Baghdad. Dessa ledare måste förmås att byta sida igen.

En tredje punkt är att skapa en regional koalition som åtar sig ett ansvar för Iraks stabilitet. De länder som nu skyndar till kurdernas hjälp i norr är europeiska länder och USA. Det var visserligen USA med europeiska allierade som ställde till med röran i Irak när de invaderade landet 2003. Säkerhet i Mellanöstern kan dock inte bara vara ett europeiskt och amerikanskt intresse. Länder som Turkiet, Jordanien, Kuwait, Egypten, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien bör inte tillåtas sitta vid sidan av och vänta på att någon annan löser problemen åt dem. Det är alltjämt anmärkningsvärt hur lite dessa länder har gjort för att skydda människoliv och skapa fred i sitt hörn av världen.

Inte minst är det hög tid att sätta press på Saudiarabien. Saudiarabien är wahabismen hemland och även om den saudiska staten inte sponsrar extrema rörelser i andra länder finns det privatpersoner i landet som gör det. Det är inte acceptabelt att den saudiska staten låter detta pågå.

En fjärde punkt är att intensifiera kampen mot den jihadistiska ideologin. Att kriget i Syrien har spillt över på Irak har många olika orsaker, men det är uppenbart att en självständig drivkraft i allt är den extrema islamismen. De jihadister som reser till Syrien och Irak från välmående länder som exempelvis Sverige gör inte det därför att de är tvingade därtill av olyckliga omständigheter, utan de dras till kriget av ideologiska skäl.

En ideologi kan inte bekämpas med militära medel. Den måste bekämpas med att andra idéer presenteras och propageras för. I den liberala demokratin tänker vi oss oftast att detta sker av sig självt. Med yttrandefrihet kommer sjuka idéer att identifieras och sorteras bort. Den fria debatten gör att de humana och förnuftiga idéerna segrar.

Problemet är dock att den extrema islamismen i första hand frodas i länder där yttrandefrihet inte existerar eller är kraftigt begränsad. Som Eli Göndör konstaterar i sin Frivärldrapport: Islam – Ett hinder för frihet i Guds namn? är det främst i länder med begränsade friheter som muslimer väljer att bli extrema. Muslimer som lever i liberala demokratier väljer oftare att bli just liberala demokrater.

Därmed inte sagt att jihadister inte växer fram i de liberala demokratierna. För så vet vi ju att det är. Enligt SÄPO har ett 80-tal personer rest från Sverige till krigets Mellanöstern. Men så var det också under kalla krigets tid då många fullt rationella och högt utbildade människor valde att tro på kommunismen som mänsklighetens räddning och blundade för de övergrepp som skedde i länder som Sovjetunionen, Kina och Kambodja.

Hur ska detta göras? Idéernas kamp står i första hand bland världens muslimer mellan jihadismen och den moderata huvudfåran av islam. Det är svårt för länder i Europa att lägga sig i denna debatt utan att det kommer att tolkas som att de gamla kolonialherrarna kommer tillbaka, men att stödja krafter som arbetar för att islam ska ges en liberal och demokratisk inramning är rimligt.

Dessa fyra punkter: slå tillbaka IS militärt, bygga en ny stat i Irak, sätta samman en regional koalition samt bekämpa den jihadistiska ideologin, utgör inget program för vad som nu måste göras utan ska här ses som ett förslag till vad diskussionen bör fokusera på.

Att rädda Irak från Islamiska statens framfart i Irak är inte heller det enda som behövs göras för rörelsen har också tagit över en stor del av Syrien. Emellertid är det lättare att börja med Irak där rörelsen ännu inte har hunnit etablera sig. Islamiska statens ambition är att skapa en ny stat och skapar för detta ändamål statsfunktioner som domstolar, polisväsende, skolor och sjukvård. Det återstår att se om IS alls klarar av detta, men det bör helst inte gå så långt att IS får chansen att skapa en verklig stat med lojala medborgare.

Som försvarsbloggaren Magnus Ernström konstaterar är risken stor att IS överlever även om en militär kampanj mot organisationen i Irak blir framgångsrik. USA och Europa vill inte binda upp sig för ett långvarigt krig i Mellanöstern och om länderna omkring Syrien och Irak inte själva är förmögna att nedkämpa denna rörelse kommer den att överleva på ett eller annat sätt. Även The Economist konstaterar samma sak i sin senaste analys där tidningen rekommenderar de politiska ledarna i väst att förbereda sina befolkningar på en segdragen kamp mot IS.

Dessa varningsord är att ta fasta på. Det finns sannolikt ingen snabb lösning på problemet med IS. Alternativet att inte göra någonting alls är dock värre, eftersom det vore att låta det bildas en terroriststat i Mellanöstern. En sådan stat kommer till sist att vara ett ännu större problem än det vi står för idag.

Stefan Olsson är chef för tankesmedjan Frivärld.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism